Tänk själv och dra egna slutsatser

Ibland talas om att det bara är så kallad ”katederundervisning” som ger kunskap. Undervisning där läraren ger eleven färdig fakta, som eleven i sin tur lär sig och repeterar. Men är det verkligen bara det som är kunskap? Själv vill jag nog snarare påstå att kunskap är förståelse och förmåga att tolka själv. Att komma fram till egna slutsatser. 

Visst, det finns kunskaper som liksom bara är. Det är svårt att tolka 1+1 med något annat svar än 2, eftersom svaret är just 2. Och att hävda att ”men jag tolkar det och tycker att det ska vara 3” är hyfsat meningslöst. Men andra ämnen, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora (ok, språk är rätt regelstyrda. Men de är föränderliga och förändras hela tiden). Vad gäller just matte tänker jag att det är bra att lära med praktiska exempel från verkligheten. Det känns lättare att ta till sig än att bara jobba med siffror och teoretiska regler. Jag minns med fasa mattelektioner på högstadiet när vi fick lära oss att rabbla konjugatregeln utantill (följden blev att jag kunde rabbla men inte tillämpa).

Förr (före min tid) fick skolbarnen lära sig kungar och krig inom ämnet historia. Det kan vara intressant. Eller jättetråkigt. Men skapar det en historisk kunskap? Inte riktigt. Det finns inga som helst garantier att den som kan rabbla Sveriges kungar också förstår historieskedet, hur allt hänger ihop, eller varför alla dessa kungar var viktiga (om de nu var det – var finns alla andra liksom?). Kungalängden är förvisso en kunskap, men en väldigt ytlig sådan. Och ärligt talat, hur viktig är den egentligen? Faktum är att jag kan rabbla den, men har ärligt talat aldrig haft någon direkt nytta av den (mer än möjligen i frågesportsammanhang). Här skulle jag kunna ta upp den stora snedfördelningen i representation i just historia, men det får bli ett annat inlägg.

Överlag är jag tveksam till vilken den egentliga nyttan är med att kunna rabbla en massa fakta. Alltså bara rabbla utan att analysera och förstå. Utan att kunna redogöra med egna ord. Jag är förespråkare för att tänka själv. Vad det har med saken att göra? Tja, tänk själv.

Jag tror på undervisning som ger eleverna verktyg att tänka själva. Att lära sig dra egna slutsatser. Och att inte tro blint på det som sägs. Jag tror på diskussioner och att jobba tematiskt. Att se till helheter och hur väldigt mycket i livet hänger ihop. Och jag tror på att testa själv. Det finns olika sätt att göra det på, men just laborativa arbetssätt inbillar jag mig är bra.

Happy Pride

Jag har hört och läst om uppfattningar att regnbågsflaggan säger att alla ska bli ”sådana där”. Eh, nej. För det första, vad då ”sån där”. Det är människor av kött och blod vi pratar om. Den som är HBTQ ÄR det, det är inget en BLIR. Och det spelar ju faktiskt ingen större roll. Inte för mig, och borde inte göra det för någon (det gör det, jag vet det). Jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt om exempelvis grannen skulle leva ihop med någon av samma kön. Det handlar om allas rätt att vara sig själv fullt ut. Oavsett vem en är. För mig är det en självklarhet. Det handlar liksom om respekt. Jag får vara den jag är. Du får vara den du är. Vi är alla människor. Och det är så väldigt viktigt.

Jag förstår inte riktigt homofobi heller, om jag ska vara ärlig. Vad är det att vara rädd för? Att någon av samma kön skulle bli kär i mig? Att jag ska bli påhoppad av en lesbisk kvinna? Nej, jag förstår inte vad som är så läskigt med det.

Som vanligt handlar det om normer. Vad som anses vara ”normalt”. Och man och kvinna är normalt, för då kan det bli barn. Fast barn blir det ju inte alltid i heterorelationer heller. Och faktum är att samkönade relationer finns hos alla däggdjur, så det är inte alls onormalt eller onaturligt. Sexualitet är för övrigt inte bara en barnalstrande aktivitet. Hepp.

Jag vet att det inte bara handlar om kärlek, utan om rätten att vara den en är på samma villkor som alla andra. Det handlar om mänskliga rättigheter. Tyvärr är det ju inte riktigt så. Men jag tycker att det borde vara en självklarhet. Punkt.

Hur mår du på jobbet

Jag har ju hållit på en hel del med arbetsmiljö, och har varit huvudskyddsombud på två arbetsplatser. Visst har det varit stundtals jobbiga uppdrag, men jag har lärt mig mycket och börjat fundera än mer.

Av naturliga skäl har jag gått en hel del skyddsronder. De handlar mestadels om den fysiska arbetsmiljön. Skyddsronder är för övrigt i sin form mest lämpade att handla om den fysiska arbetsmiljön. Som jag förstår det är det många som överlag förknippar arbetsmiljöarbete med just det fysiska. Men den delen är den enkla delen. Tycker jag.

Det är jättebra att den organisatoriska och sociala arbetsmiljön uppmärksammas mer. Den är så otroligt viktig. Och om vi tittar på ohälsotalen känns det tydligt att stress och annat som har just med det organisatoriska och sociala på många sätt är mer centralt att ta tag i, än den fysiska arbetsmiljön. Nej, jag säger inte att vi ska strunta i den senare, men jag tror att behövs lite nya sätt att tackla arbetsmiljön i dagens arbetsliv.

Jag tänker att det borde vara lagstadgat med årliga undersökningar av hur den organisatoriska och sociala arbetsmiljön ser ut. Hur den fungerar. Men skyddsrond då, den görs ju varje år?! Visst, men jag tror att organisatorisk och social arbetsmiljö måste kartläggas på andra sätt. Genom att externa parter gör undersökningar och utredningar av hela organisationen, alltså att arbetsgivare och arbetstagare utreds på samma villkor. Det går inte att komma åt allt annars. Detta innebär inte att arbetsgivaren inte har ansvaret för arbetsmiljön. Det har hen alltid. Men att ha ansvar betyder inte per automatik att själv utreda. Det är en milsvidd skillnad faktiskt.

Tänk själv om (eller när faktiskt) en lönesättande chef frågar vad en tycker om hen. Hur en tycker att hen funkar som chef. Svaret blir troligen vagt. Vem vill säga till chefen att chefen inte fungerar (om så är fallet), när det är hen som har makt över ens lön? Troligen skulle väldigt få tala helt sanning, om ens någon. Självklart är det samtidigt väldigt viktigt att arbeta för att det ska finnas en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. Här känns exempelvis HR som en viktig funktion, som ligger mittemellan (som jag ser det).

Det är inte lätt med den här typen av frågor, men så fruktansvärt viktigt. Och jag tror, som sagt, att det är väldigt viktigt att inte blanda ihop det organisatoriska och sociala för mycket med det fysiska. Om ens alls. Det är två helt skilda saker, och bör behandlas som sådana.

Sommar och sol och att göra ingenting

Efter en hyfsat regngrå period har det nu varit soligt och varmt några dagar. Sol och värme är skönt, men inbjuder verkligen till slappande. Ok, jag har ägnat en del tid åt att läsa (och faktiskt annat också, men det passar inte i inläggstemat så det tar jag en annan gång), men mest just ingenting. Och det är bra. Jag tror nämligen att det är nyttigt att göra ingenting.

För några veckor sedan var vi på Mallorca, och ägnade massor av tid åt att ligga i solen vid poolen. Min man sammanfattade det såhär: ”För varje minut jag ligger här blir jag dummare och dummare”. Fast inte dum på det sättet. Vad vi konstaterade var att det gick utmärkt att liksom stänga av. Att bara vara. Det borde vara det som kallas mindfulness, utan att en aktivt ägnar sig åt just det.

Faktum är att jag brukar kunna göra ingenting då och då. Ofta är det så mycket, och själv är jag en person som alltid funderar på planer och idéer. På livet, universum och allting liksom. Alla engagemang gör att jag känner att jag behöver stänga av ibland. Nej, jag stänger oftast inte av helt (framförallt inte sociala media), men jag gör ingenting. Och det rekommenderar jag varmt!

Mod

Jag tog ju nyligen steget att hoppa ut i det okända. Jag sade upp mig från en tillsvidaretjänst (dock förlagd på långt pendelavstånd). Än så länge vet jag inte vart den här nya inslagna vägen kommer att leda. Men jag vet att den kommer att leda någonstans. Vägar brukar liksom göra det. Och jag bara vet att den kommer att leda fram till något bra.

Självklart har jag planer och strategier. Fast dem har jag inte helt lust att gå ut med än. Vi får se när det blir, och vilken riktning vägen kommer att ta. Eller rättare, vilken riktning jag själv kommer att välja när vägskälen kommer. För de kommer.

Just nu är jag fortfarande mest i det sköna hoppet. Det är det bästa steg jag har tagit. Faktiskt känner jag att det är så, även om jag också vet att det mycket väl kan bli bumpigt. Att vissa val kommer att visa sig vara återvändsgränder.

Jag tror faktiskt, alldeles på riktigt, att fler borde våga släppa taget. Åtminstone litegrann. Visst, det är läskigt och okänt. Men utveckling och förändring har aldrig uppstått ur att förbli vid det kända. Och faktum är att det kända finns ju där för mig, jag hoppar alls inte från allt. Det har jag inga intentioner att göra heller. Men att våga släppa taget lite ibland är bara nyttigt.

Självpåtaget dubbelarbete och varför måste allt vara så perfekt

Jag funderar lite kring inte minst kvinnors dubbelarbete. Dubbelarbete med jobb och karriär samtidigt som en har huvudansvaret för hem och familj. Om det sistnämnda är ett påtvingat ansvar är det inte alls bra, men inte sällan misstänker jag att det är självpåtaget. 

Mellan raderna går det stundtals att läsa att mannen (ja, just nu syftar jag på hetersexuella relationer) liksom inte släpps in, att han antingen inte ”får” laga mat, städa, tvätta, whatever. Eller att han gör fel, och hon sedan gör om. För han gör inte likadant som hon. Helt säkert har jag trillat i den fällan själv då och då, det tänker jag inte säga något om.

En annan aspekt i den här kråksången är att det känns som att det ständigt pågår en jakt på att ha den perfekta karriären, det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, och vara den perfekta mamman och den perfekta frun. Samtidigt. Eh, det går ju liksom inte ihop. Hellre lite skit i hörnen, säger jag.

Det har hänt rätt många gånger att jag har hört folk (mestadels kvinnor) säga att de inte hinner slappna av för att det är så mycket att göra. Frågan är hur många av dessa måsten som verkligen är måsten.

Dessutom, naturligtvis säger jag ingenting om de som trivs och är nöjda med en sådan uppdelning. Vad som får mig att fundera är de som gör allt detta, och blir sjuka av stressen det skapar. Inte minst vad gäller den jakt jag skrev om här ovanför, gör mannen/andra parten en hel del också. Men varför jaga det perfekta om följden är ohälsa och sjukdom? 

Det är ok med lite damm, en köpt pizza och att ungarna får aktivera sig själva (om de inte gör det är faktiskt också ok).

Mens

Idag är det tydligen internationella mensdagen. Mens. Detta röda helvete, som en har svurit över, när det rinner igenom, när det kommer när en inte vill, när det molar i magen. Nej, det är inte alltid jättekul. Men samtidigt är det så bra.

Mensen är bland det mest naturliga som finns. Den visar att en fungerar som en ska. Den är frisk. Ändå är den fortfarande så tabubelagd och skambelagd på många håll i världen. Flickor med mens måste gömmas undan, de får inte vidröra mat, inte andra människor (framförallt inte män), de får inte gå i skolan. Och det är ett gigantiskt problem, eftersom en könsmogen kvinna har mens i genomsnitt tre månader varje år. Snacka om att komma efter.

Det är inte heller jättelängesedan menstruerande kvinnor ansågs som orena i våra delar av världen. Exempelvis fick de inte gå till kyrkan, vilket får anses som hyfsat exkluderande i ett samhälle med kyrkoplikt.

Om jag inte missminner mig helt så har mensen också tillskrivits övernaturliga egenskaper. Kanske bra i vissa sammanhang, men mest stigmatiserande. Blodet är ett tecken på övernaturlig häxkraft och därmed orent liksom. Eh, det är bara ett ägg som inte har blivit befruktat. Inte direkt livsfarligt, eller inte ett endaste dugg farligt.

Mens anses som äckligt. Och visst, jag kan absolut sälla mig till skaran som tycker det ibland. I alla fall när det gäller mig själv. När blodet hamnar där jag inte vill att det ska vara. Men egentligen är det inte äckligt. Det är en fullständigt normal kroppsfunktion, som visar att kroppen fungerar. Och den ska fan inte vara skambelagd.

Lite Eurovision, och vikten av kultur

Eurovision är ett spektakel. Det kostar en hel del pengar, vilket diskuteras fram och tillbaka. Visst kostar det, men det gör allt. Och vad är det för fel på att många blir glada och har roligt för en stund? Jag tänker att det här egentligen handlar om kultur, resursfördelning och en väldig massa tyckande. Och jag kan bli lite trött på allt tyckande och skulle önska att fler försökte se till helheten.

Det händer rätt ofta att det gnälls på att det läggs så mycket pengar på kulturen, och att det borde läggas på exempelvis vård istället. Att kulturen inte är viktig. Men jag tror att det handlar om hur resurser är fördelade inom olika budgetposter. Vården har en post, skolan en och kulturen en. Typ.

Absolut är vården viktig, mycket viktig, precis som skolan, och inom bägge sektorerna borde resurserna troligen fördelas om. Det är dock en annan diskussion. Här handlar det om vikten av kultur. Vikten att få andra värden, vikten att också ha roligt. Då mår en också bra.

Det finns studier att kultur fungerar utmärkt som rehabilitering. Jag tror att den också är förebyggande. En tid och en plats för eftertanke. En hjälp att se världen från andra håll. Och jag tror att vi behöver det.

Det finns också studier som visar att kultur och kreativitet går hand i hand med entreprenörskap och samhällsutveckling. Således borde kultur (i form av estetiska ämnen) få mer tid i skolan. Varför inte i direkt kombination med mer teoretiska ämnen? Jag tror det skulle bli en win-win i allra högsta grad.

Vad har då Eurovision med kultur och den här diskussionen att göra? Mycket, skulle jag säga. Det är nämligen kultur. Precis som konst, teater, dans och kanske mer finkulturell (vem som nu bestämmer det) musik.

Dessutom vill jag hävda att kultur och idrott borde korsbefruktas betydligt oftare, men det tar jag en annan gång.

Bekräfta, ja vadå?

Nu har vi väl gått in i hänryckningens tid. En tid fylld av bröllop och konfirmationer. Eller, faktiskt inte så fylld av det alls. För mig och min familj alltså. Gift är jag sedan 2004, och det blir ju tolv år sedan i år. Döttrarna ska inte gifta sig på länge än, om ens alls, så bröllop blir det inte. Och konfirmation? Nej, hoppar det också.

I min klass, för rätt längesedan, var vi fyra som inte konfirmerade oss. Skälen var olika, någon pallade inte, någon hade fullt upp med andra intressen. Själv hade jag bestämt avsagt mig konfirmation flera år tidigare. Jag hade liksom ingen tro att bekräfta. Det har jag fortfarande inte, trots att jag tycker att religioner är väldigt spännande.

Överlag hade jag blivit väldigt anti, inte minst eftersom nästan varje så kallad gemensam samling (nån som minns den rätt menlösa aktiviteten?) på högstadiet innehöll någon slags information från olika kyrkor och samfund. Tillbaka till konfirmationen, den enda som egentligen reagerade på mitt beslut var min icke-troende farmor – att konfirmera sig var något fint och något en bara gjorde. Hon släppte det dock rätt snabbt.

Min mormor, och den faktiskt troende delen av släkten, däremot verkar inte ha förväntat sig något annat. Jag fick min present när jag fyllde femton istället.

Det här har färgat mig, det är jag medveten om. Men jag försöker vara mer neutral nu. Fast det är svårt när det gäller närmaste familjen. Men jag jobbar med att försöka att inte diskutera det för mycket.

Nu är äldsta dottern fjorton, snart femton, och hon har vänner som konfirmerar sig nu. All respekt åt dem, och jag hoppas att de inte gör det bara för presenterna (det förekom åtminstone i slutet på åttiotalet). Och visst kan det säkert vara bra att prata om existentiella frågor med andra jämnåriga, även om det borde gå, och går, att göra även utan att blanda in gudstjänster. Jag måste också erkänna att jag innerst inne är ganska glad att hon inte gör det.

Dröm att flyga

En resa som inte liknar någon annan. Så kan den kurs jag studerat i år sammanfattas. Det har varit skratt och tårar och allt däremellan. Det har varit insikter, inte minst om mig själv, och det har varit nya vänskaper. A hell of a ride, helt enkelt.

Nu ska jag förvalta det jag lärt mig om mig själv också. Mycket har jag egentligen haft på känn länge. Men det har blivit som den spark i baken jag faktiskt behövde. Jag har väl stått där och balanserat ett tag. Men hoppa då, har ju sagt att jag ska hur länge som helst.

Och jag har gjort småhopp. Och jag måste kolla förutsättningarna för olika språng. Kanske är det inte heller hoppa jag ska göra. Jag ska flyga. Flyga. Det ska jag göra. Känna luften under vingarna.

Nej, jag tänker inte vara mer detaljerad än så. Inte nu. Dels på grund av att jag inte riktigt vet. Dels för att jag inte riktigt vill. Men jag spanar mot horisonten, och försöker se även bortom den. Jag är nyfiken på vad som finns där.

Faktum är att det egentligen är som ett spännande äventyr. Lite läskigt. Men säg det äventyr som inte kittlar lite.

Nu hör jag nästan hur avgångarna börjar ropas ut. Vilken ska jag borda? Måste kolla först. Men sen. Sen flyger jag. Kanske blir det skumpigt och turbulent stundtals, men det är ju som själva livet.

Vänta bara lite. Sen lyfter jag. Jag vågar.