Året som snart gått

2016 är snart slut. Det har innehållit oro i världen, med terror, fundamentalism, brexit och Trump. Tänkte dock fokusera på mitt eget 2016 här. Min resa har fortsatt, och kanske lite ändrat riktning. Mitt rättspatos finns kvar, det finns alltid, min empati och mitt helikopterseende likaså.

När året började jobbade jag fortfarande i Skara, och låg i startgroparna för att projektleda FULT? en utställning om det fula och varför det anses som det. Vem bestämmer det liksom? Det kom att bli ett roligt arbete, vi lyckades få ihop en rätt så fin, och ganska rolig, utställning. Under våren började det dock gnaga mer och mer. Var det detta jag ville? Dels var det långt – tre timmar bakom ratten varje dag – dels kändes inte museibranschen lika spännande längre. Jag hade onekligen jobbat inom den i över tio år, och då börjar även ett varierat jobb gå på rutin. Kontentan av detta gnagande blev att jag sade upp mig, utan att veta vad jag skulle göra istället. Ångrar mig inte en sekund.

En del i den insikten och det beslutet var att jag avslutade ytterligare en ledarskapskurs under vårterminen. Eller en omvälvande ögonöppnare. Jag har skärskådat mig själv, och känner mig själv mycket bra nu. Jag vet att jag har modet att sluta om jag vill det, att slå in på nya vägar. Sedan att jag troligen inte kommer att göra det hela tiden, men jag vet att jag vågar och kan. Och att det inte är så farligt.

Sommaren, rätt kylslagen, blev bra med en avkopplande vecka på Mallis som höjdpunkt. En utlandsresa till hanns med, till London vid påsk. En resa som blev som Londonresor brukar (har varit där rätt många gånger nu), trots dramatisk inledning. Note to every one – det är läskigt att landa i full storm…

När hösten kom anmälde jag mig till vikarieförmedlingen. Nästan direkt erbjöds jag en månad på Attarpsskolan, och det blev lite mer än så. Hela terminen blev jag kvar, och det var så givande att jag nu helt seriöst har planer att bli lärare på riktigt. Det är ett så viktigt jobb, och ungdomarna är vår framtid, vare sig vi vill det eller inte. Jag har mer eller mindre jobbat med ungdomar i mer än tio år, och det är rätt fantastiskt (när en inte blir galen på dem, det händer det också).

Jag har också äntligen kommit igång att skriva under hösten. Skriver varje dag, och har gjort det i än så länge snart två månader. Jag vet inte var just det kommer att landa, men jag gör det. Och det känns bra.

Slutsatsen är att det återigen blev ett rätt omtumlande år. Lite av en bumpy ride, men det är mestadels spännande. Nu kör jag vidare, troligen på någon annan skola (inte helt klart som det ser ut nu). Let’s go!

Tugga tuggummi med keps

Jag har tänkt lite. Det händer ju att jag gör det. Detta med regler, det kan ju vara bra. Men vissa regler har jag väldigt svårt att förstå. Exempelvis att inte få ha keps eller mössa på sig inomhus, att tugga tuggummi, att använda mobil. Reglerna finns ganska ofta i skolan, även om de litegrann börjar luckras upp. Ibland sägs det att en inte tuggar tuggummi i arbetslivet. Eh, jo… Såvitt jag har märkt påverkar det inte prestationen något överhuvudtaget. En behöver ju inte nödvändigtvis tjaggla och blåsa bubblor. Men hur många gör egentligen det. 

Och huvudbonader påverkar såvitt jag vet inte heller tanke- och prestationsförmågan. Argument jag har hört är ”det har en helt enkelt inte” eller ”det ser inte bra ut”. Säger vem? Det är ju egentligen bara fråga om någon gammal förlegad norm om hur en ska vara klädd. För övrigt är det bara ett klädesplagg bland andra. Hur ofta hör en ”ta av dig tröjan, det passar sig inte att ha den härinne”. I princip aldrig, är väl svaret på det. Det handlar bara om normer.

Mobilen då, den tar ju visst fokus. Visst, så kan det vara, men jag läste nyligen en artikel (eller blogginlägg för att vara exakt) av Micke Gunnarsson där han skrev att han tyckte det var så tråkigt att inte minst vuxenvärlden ofta utgår ifrån att barn och unga kommer att missbruka just mobilen. Visst händer det att det spelas spel, eller att det snapchattas. Men ibland tror jag att just de företeelserna ibland kan tjäna som micropauser. Som i sin tur kan främja fokus. Den traditionella bilden av arbetsro är inte arbetsro för alla. För övrigt har jag varit på många professionella möten och seminarier där mobilen använts flitigt.

Jag tror att det handlar om sunt förnuft, och tror inte på att bara förbjuda. Som mobilen, när uppmärksamhet krävs åt ett håll kan den med fördel läggas undan, i andra sammanhang kan den vara med.

Kepsar och tuggummin då. Tja, ska jag vara ärlig händer det att jag inte ens märker dem, så oviktigt tycker jag att det är i sammanhanget. Men vi är alla olika, och jag tror att det bästa är att hitta själv vad som känns ok för just mig, och att faktiskt kunna motivera varför. Alltså inte bara med ”så gör en inte” eller ”det ser inte bra ut”.

Avdramatisera liksom. Det som är ok behöver en inte provocera emot, och då funkar det oftast.

    Arbetsmiljö, arbetsro och lärstilar

    Jag har erfarenhet av så kallat kreativa arbetsprocesser. Många idéer som ibland sägs rakt ut, olika åsikter, testande, runda bord, soffor, kaffedrickande… För utomstående kan det helt säkert upplevas som rörigt och utan ordning och struktur. Och ingen arbetsro. Men det ger alltsomoftast resultat. Och en (läs jag) blir inte uttråkad. Det måste finnas många bollar liksom.

    Jag har också erfarenhet av att sitta i tystnad och jobba till synes strukturerat. Traditionell arbetsro finns. I princip har jag själv inga problem att jobba så, men det kan hända att jag tappar fokus. Att jobba med samma uppgift, under tystnad. Då flyger åtminstone mina tankar lätt iväg.

    Jag funderar lite på det här vad gäller arbetsro i skolsituationer. Visst, under genomgångar är det inte så dumt att lyssna. Och kanske anteckna. Men faktum är att jag också har varit på föreläsningar där vi inte fick anteckna. Och inte sitta i traditionell klassrumssittning. Vi uppmanades också att ifrågasätta och diskutera. Och faktum är att något händer med fokus då. Det blir ofta rätt så bra. Ovant, men bra.

    Vidare till grupparbeten, förväntan och uppmaningen är ofta att prata tyst och anteckna fokuserat vad gruppen kommer fram till. Men alla funkar inte så. Tillbaka till den kreativa processen. Att sitta på bord, att stå upp och kanske rentav röra sig och prata med hela kroppen. Det är inte att vara ofokuserad. Det är bara en annan typ av arbetsprocess. Den finns definitivt i kreativa näringar och där innovationer görs. Måhända rörig, men den leder framåt. Och i vissa grupper är det arbetssättet som fungerar.

    Dessutom är ju vi människor inte stöpta i samma form. Tystnad är behaglig och ger arbetsro för en del människor, medan den tvärtom kan vara direkt stressande för andra. I tystnaden hörs allt. Ventilation, knäppningar, skrapanden, andras andning. Den kategorin av människor får inte mycket gjort när det finns traditionell arbetsro, det vill säga tystnad. Och lär sig inte mycket heller.

    Dilemmat är hur det här ska gå att få ihop. Alla kan inte få just sin ultimata situation jämt. Men kanske ibland.

    Jag tror att det är viktigt att vara medveten om att vi just är så olika, och att det inte handlar om rätt eller fel.

    Det finns inte ett sätt att leda, det finns många

    ”Nej, jag har inte den ledarstilen” eller ”i ledarroll gör en såhär”. Det har jag hört sägas hyfsat många gånger. När det finns, och måste finnas, flera stilar beroende på hur gruppen ser ut, vilken utvecklingsfas den befinner sig i, vilka individer som ingår, och vem ledaren är som person. Det måste anpassas. Och ingen är den andra lik. Kort sagt, det som flera olika forskare belyser i ledarskaps- och teambuildingteorier.

    Visst finns det sätt att leda som är bättre anpassade till olika situationer än andra. Men situationerna är just olika. Precis som vi alla har olika ryggsäckar. Och en ledarstil som passar en ledare i en grupp behöver inte alls vara den bästa i andra sammanhang. Kompext? Ja, verkligen.

    Jag tror att ett av grundorden är empati, anpassningsförmåga och att se till vad som blir bäst för helheten, i förlängningen för resultatet. Om det är lätt? Nej, verkligen inte. Men att vara ödmjuk och sig själv förenklar åtminstone något. 

    Det här funderar jag en hel del på. Och jag tror på riktigt att det är applicerbart på många ställen. Ledare finns överallt – chefer, teamledare, projektledare, lärare, you name it.

    Bättre eller sämre? Nej, bara olika.

    Jag läser för tillfället en bok som heter ”Finnjävlar”, som handlar om sverigefinnar. Den är jätteintressant och belyser faktorer som går att applicera på väldigt mycket. Rädslan för det som är lite annorlunda, stigmatisering, tillskrivna egenskaper och så vidare. Och jag blir förbannad och ledsen. Men inte förvånad. Tyvärr.

    Idag är väl inte det finska lika stigmatiserat, utan snarare annat. Men tongångarna är desamma.

    I riktlinjer och myndighetstexter från olika tider, inte minst från anno dazumal, finns en läskig ton. Invandraring måste begränsas eftersom den riskerar att utarma nationen. Dessutom stod det explicit att invandrare tenderar att tillhöra mindre utvecklade och sämre folkslag. Alltså, DET ÄR ORIMLIGT!!! Och förjävla vidrigt.

    För det första är alla länder, gränser och nationer konstruerade. Det må vara längesedan i vissa fall, men likväl konstruerade. De finns alltså egentligen inte. Vi människor har utvecklat olika kulturer på olika platser, men det betyder inte att någon kultur är bättre eller sämre än någon annan. 

    Vidare till språk, för inte alltför länge sedan ansågs det skadligt att lära barn fler än ett språk för tidigt. Typ tvärtomtänk. Och ett väldigt konstigt tänk. Barn har ju oftast ganska lätt för språk (lättare än vuxna), pch flerspråkighet berikar snarare än utarmar. Som jag ser det. Och att språk skulle vara mer eller mindre värda än andra. Precis lika absurt det.

    Det som är annorlunda är alltså inte sämre, och det välbekanta är inte bättre. Det är bara olika. Det finns många sätt att uttrycka sig, många sätt att tolka världen, många sätt att… ja, you name it. Det är INTE frågan om bättre eller sämre. 

    Ledarskap, visioner och invanda lådor

    Jag funderar en hel del på ledarskap och vad som anses vara en bra ledare. Är den bra ledaren alltid så bra? Alltså egentligen. Ibland är det säkert så, men verkligen inte alltid. Första frågan är väl egentligen vad en bra ledare är.

    Det är inte en helt lätt fråga. Verkligen inte. Ledaren i gängse ögon är oftast man, eller kvinna med manliga attribut (typ klädsel och beteende). Ledaren är traditionellt en duktig yrkesutövare. Men ger det per automatik en god ledare? Nope, iallafall inte alltid.

    Inte minst inom kulturen är det inte ovanligt att ledare och chefer (nej, jag vet att det inte nödvändigtvis är samma sak) är de stora visionärerna. Och visioner är bra, inom kulturen faktiskt nödvändiga. Men visionerna finns inom organisationerna i de flesta fall. De finns där oftast fran början. Och om ledaren då också är visionär, vad händer då? Jo, det krockar. Jag tänker att det bör vara bättre att ledaren och chefen är den som håller ramar och samordning. Som säkrar de visioner som genomförs. Typ. Men så är det sällan. Krockarna är mer regel än undantag. 

    Högt upp på samhällsstegen är ledaren ofta sprungen ut ingenjörs- eller ekonomisfären. Och man. Men ger det per automatik en god ledare? Nope, inte här heller. 

    Det handlar rätt mycket om att våga bryta sig ur invanda lådor. Den yttre formen, det en ser, är kanske ett skal som känns så tryggt och invant att innehållet helt försvinner. Och innehållet är onekligen det viktigaste. Även om det fina innehållet finns i en ovanlig låda.

    Tänk själv och dra egna slutsatser

    Ibland talas om att det bara är så kallad ”katederundervisning” som ger kunskap. Undervisning där läraren ger eleven färdig fakta, som eleven i sin tur lär sig och repeterar. Men är det verkligen bara det som är kunskap? Själv vill jag nog snarare påstå att kunskap är förståelse och förmåga att tolka själv. Att komma fram till egna slutsatser. 

    Visst, det finns kunskaper som liksom bara är. Det är svårt att tolka 1+1 med något annat svar än 2, eftersom svaret är just 2. Och att hävda att ”men jag tolkar det och tycker att det ska vara 3” är hyfsat meningslöst. Men andra ämnen, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora (ok, språk är rätt regelstyrda. Men de är föränderliga och förändras hela tiden). Vad gäller just matte tänker jag att det är bra att lära med praktiska exempel från verkligheten. Det känns lättare att ta till sig än att bara jobba med siffror och teoretiska regler. Jag minns med fasa mattelektioner på högstadiet när vi fick lära oss att rabbla konjugatregeln utantill (följden blev att jag kunde rabbla men inte tillämpa).

    Förr (före min tid) fick skolbarnen lära sig kungar och krig inom ämnet historia. Det kan vara intressant. Eller jättetråkigt. Men skapar det en historisk kunskap? Inte riktigt. Det finns inga som helst garantier att den som kan rabbla Sveriges kungar också förstår historieskedet, hur allt hänger ihop, eller varför alla dessa kungar var viktiga (om de nu var det – var finns alla andra liksom?). Kungalängden är förvisso en kunskap, men en väldigt ytlig sådan. Och ärligt talat, hur viktig är den egentligen? Faktum är att jag kan rabbla den, men har ärligt talat aldrig haft någon direkt nytta av den (mer än möjligen i frågesportsammanhang). Här skulle jag kunna ta upp den stora snedfördelningen i representation i just historia, men det får bli ett annat inlägg.

    Överlag är jag tveksam till vilken den egentliga nyttan är med att kunna rabbla en massa fakta. Alltså bara rabbla utan att analysera och förstå. Utan att kunna redogöra med egna ord. Jag är förespråkare för att tänka själv. Vad det har med saken att göra? Tja, tänk själv.

    Jag tror på undervisning som ger eleverna verktyg att tänka själva. Att lära sig dra egna slutsatser. Och att inte tro blint på det som sägs. Jag tror på diskussioner och att jobba tematiskt. Att se till helheter och hur väldigt mycket i livet hänger ihop. Och jag tror på att testa själv. Det finns olika sätt att göra det på, men just laborativa arbetssätt inbillar jag mig är bra.

    Happy Pride

    Jag har hört och läst om uppfattningar att regnbågsflaggan säger att alla ska bli ”sådana där”. Eh, nej. För det första, vad då ”sån där”. Det är människor av kött och blod vi pratar om. Den som är HBTQ ÄR det, det är inget en BLIR. Och det spelar ju faktiskt ingen större roll. Inte för mig, och borde inte göra det för någon (det gör det, jag vet det). Jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt om exempelvis grannen skulle leva ihop med någon av samma kön. Det handlar om allas rätt att vara sig själv fullt ut. Oavsett vem en är. För mig är det en självklarhet. Det handlar liksom om respekt. Jag får vara den jag är. Du får vara den du är. Vi är alla människor. Och det är så väldigt viktigt.

    Jag förstår inte riktigt homofobi heller, om jag ska vara ärlig. Vad är det att vara rädd för? Att någon av samma kön skulle bli kär i mig? Att jag ska bli påhoppad av en lesbisk kvinna? Nej, jag förstår inte vad som är så läskigt med det.

    Som vanligt handlar det om normer. Vad som anses vara ”normalt”. Och man och kvinna är normalt, för då kan det bli barn. Fast barn blir det ju inte alltid i heterorelationer heller. Och faktum är att samkönade relationer finns hos alla däggdjur, så det är inte alls onormalt eller onaturligt. Sexualitet är för övrigt inte bara en barnalstrande aktivitet. Hepp.

    Jag vet att det inte bara handlar om kärlek, utan om rätten att vara den en är på samma villkor som alla andra. Det handlar om mänskliga rättigheter. Tyvärr är det ju inte riktigt så. Men jag tycker att det borde vara en självklarhet. Punkt.

    Hur mår du på jobbet

    Jag har ju hållit på en hel del med arbetsmiljö, och har varit huvudskyddsombud på två arbetsplatser. Visst har det varit stundtals jobbiga uppdrag, men jag har lärt mig mycket och börjat fundera än mer.

    Av naturliga skäl har jag gått en hel del skyddsronder. De handlar mestadels om den fysiska arbetsmiljön. Skyddsronder är för övrigt i sin form mest lämpade att handla om den fysiska arbetsmiljön. Som jag förstår det är det många som överlag förknippar arbetsmiljöarbete med just det fysiska. Men den delen är den enkla delen. Tycker jag.

    Det är jättebra att den organisatoriska och sociala arbetsmiljön uppmärksammas mer. Den är så otroligt viktig. Och om vi tittar på ohälsotalen känns det tydligt att stress och annat som har just med det organisatoriska och sociala på många sätt är mer centralt att ta tag i, än den fysiska arbetsmiljön. Nej, jag säger inte att vi ska strunta i den senare, men jag tror att behövs lite nya sätt att tackla arbetsmiljön i dagens arbetsliv.

    Jag tänker att det borde vara lagstadgat med årliga undersökningar av hur den organisatoriska och sociala arbetsmiljön ser ut. Hur den fungerar. Men skyddsrond då, den görs ju varje år?! Visst, men jag tror att organisatorisk och social arbetsmiljö måste kartläggas på andra sätt. Genom att externa parter gör undersökningar och utredningar av hela organisationen, alltså att arbetsgivare och arbetstagare utreds på samma villkor. Det går inte att komma åt allt annars. Detta innebär inte att arbetsgivaren inte har ansvaret för arbetsmiljön. Det har hen alltid. Men att ha ansvar betyder inte per automatik att själv utreda. Det är en milsvidd skillnad faktiskt.

    Tänk själv om (eller när faktiskt) en lönesättande chef frågar vad en tycker om hen. Hur en tycker att hen funkar som chef. Svaret blir troligen vagt. Vem vill säga till chefen att chefen inte fungerar (om så är fallet), när det är hen som har makt över ens lön? Troligen skulle väldigt få tala helt sanning, om ens någon. Självklart är det samtidigt väldigt viktigt att arbeta för att det ska finnas en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. Här känns exempelvis HR som en viktig funktion, som ligger mittemellan (som jag ser det).

    Det är inte lätt med den här typen av frågor, men så fruktansvärt viktigt. Och jag tror, som sagt, att det är väldigt viktigt att inte blanda ihop det organisatoriska och sociala för mycket med det fysiska. Om ens alls. Det är två helt skilda saker, och bör behandlas som sådana.

    Sommar och sol och att göra ingenting

    Efter en hyfsat regngrå period har det nu varit soligt och varmt några dagar. Sol och värme är skönt, men inbjuder verkligen till slappande. Ok, jag har ägnat en del tid åt att läsa (och faktiskt annat också, men det passar inte i inläggstemat så det tar jag en annan gång), men mest just ingenting. Och det är bra. Jag tror nämligen att det är nyttigt att göra ingenting.

    För några veckor sedan var vi på Mallorca, och ägnade massor av tid åt att ligga i solen vid poolen. Min man sammanfattade det såhär: ”För varje minut jag ligger här blir jag dummare och dummare”. Fast inte dum på det sättet. Vad vi konstaterade var att det gick utmärkt att liksom stänga av. Att bara vara. Det borde vara det som kallas mindfulness, utan att en aktivt ägnar sig åt just det.

    Faktum är att jag brukar kunna göra ingenting då och då. Ofta är det så mycket, och själv är jag en person som alltid funderar på planer och idéer. På livet, universum och allting liksom. Alla engagemang gör att jag känner att jag behöver stänga av ibland. Nej, jag stänger oftast inte av helt (framförallt inte sociala media), men jag gör ingenting. Och det rekommenderar jag varmt!