Styrka är att våga vara svag ibland

Det starkaste trädet böjer sig för vinden, när vinden är så stark att trädet riskerar att knäckas.

Det är jobbigt och svårt att vara stark, men jag känner att jag måste det. Jag måste stå upp för det som är rätt. Jag måste stå pall. Det som är rätt är rätt, och ska vara det. Att jag trots det ibland inte riktigt orkar är väl egentligen bara ett tecken på min egen mänsklighet, utan att för den skull förhäva mig.

Jag är alltså sjukskriven just nu. Har varit det i en vecka, och kommer att vara det i en vecka till. Orsaken är arbetsrelaterade stressymptom. Jag sover dåligt, har ont i huvudet, svårt att fokusera et cetera, et cetera. På mitt jobb. Hemma funkar det typ som vanligt. Sambandet är så väldigt tydligt, och det i sig är nästan läskigt. Att en kan påverkas så. Att synen av själva byggnaden kan framkalla psykosomatiska upplevelser. Känslan att inte kunna tänka klart när en befinner sig där.

Stress och allmänt pressade situationer är ju så lätta att ignorera. ”Det är väl inget. Det är ju bara en upplevelse, en känsla.” Men den känslan kan påverka hela kroppen, hela existensen så väldigt mycket. Jag har läst alltför många vittnesmål och artiklar om sånt här och tycker det är rentav skrämmande att läsa typ ”men det är ju inte konkret, så det går inte att åtgärda”. Det känns som att problematiken liksom inte tas på allvar. Att en redan liggande människa trycks ner ännu mer. Bara på grund av sådana ord. Det är faktiskt inte så lätt att resa sig. Det är inte bara att bita ihop och ”skärpa sig”. Inte alltid.

Nej, jag är inte där, långt ifrån. Min plan är att inte hamna där heller, och det är just därför jag tar time out ett tag nu. Inte från mig själv, och inte från det som är viktigt heller. Men från det som orsakar min stress.

Men stark är jag trots det. Jag är stark, och jag har styrkan att våga vara svag när det behövs. Men jag ger mig aldrig.

Annonser

Att inte tillåta glömskan

Igår var det sjuttioårsdagen av befrielsen av Auschwitz-Birkenau. Jag såg med anledning av det en dokumentär om överlevande och deras liv efteråt. Dokumentären var väldigt intressant. Såklart sätter en sådan erfarenhet spår i en människa. Spår som inte ens går att förstå. De överlevande berättade om mardrömmar, och filmiska minnesbilder, om svårigheter att knyta an till de egna barnen. Et cetera, et cetera.

Jag tänker på de strömningar som finns i vår nutid. ”Det är deras fel”. De kan vara muslimer, de kan vara judar. De är alltid ”de andra”. De vi inte förstår. De som inte är som vi. De som är syndabockar. Bara de inte finns här blir allt bra. Sanningen är ju dock att det inte funkar så.

Någon gång för rätt länge sedan fanns en företeelse (var det en utställning, ett projekt?) som hette ”Om detta må vi berätta”, om att vi inte får glömma. Ändå händer det igen och igen. Det händer i olika delar av  världen. Vad som dock känns så viktigt med just holocaust är att det hände så nära oss. Och Sverige var ju, krasst uttryckt, inte sådär väldigt oskyldigt. Inte så oskyldigt som det kanske i förstone verkar. Det har länge funnits starka nazistfästen här. Och det är väl inte en slump att den ”fina ariska rasen” ser just väldigt nordisk ut.

Det är så väldigt viktigt att vi inte glömmer. Trots att de överlevande, ögonvittnena, blir färre och färre. Minnesmärkena finns kvar, och jag tror det är viktigt att besöka dem. Att ta dagens ungdomar dit. Jag tror att de på sätt och vis behöver det. Även om det är jobbigt. Men det är historia, och även den mörka historien är vår. Det får vi aldrig glömma.

Funderingar runt ledarskap och sånt

Jag läser en kurs om ledarskap och organisationer på högskolan just nu. Det är verkligen intressant och skapar en hel del tankar. Och det bekräftar i rätt hög grad mitt eget tänkesätt. Som att empatisk förmåga är A och O om ett ledarskap ska fungera i praktiken. Väldigt mycket forskning verkar peka i den riktningen. Visst, management by fear kan vara effektivt, folk gör som de blir tillsagda. Men, och det men:et är stort, omsättningen blir stor, och på sikt sker typ ingen utveckling. Människan orkar inte hur länge som helst. Till sist antingen knäcks hon eller reser sig. För organisationen i sig är inget av alternativen särskilt bra, som jag ser det. Management by fear känns väldigt kortsiktigt. Det bästa bör vara att skapa en grundtrygghet. Och det är precis det vi får lära oss.

Själv funderar jag en hel del kring sånt här. Ledarskap och processer är grymt intressant. Det hänger så tätt samman med psykologi, med hur vi fungerar rent mänskligt. Människan går liksom inte att ta bort, hur gärna en än vill. Människan är ofta irrationell och ofta oförutsägbar. Och då blir det jobbigt. Det vore så mycket enklare om vi alla var stöpta i samma mall, och alltid reagerade som vi blir tillsagda att reagera. Men, sorry, det funkar inte så.

Det finns ju, och har funnits (kommer sannolikt alltid att finnas) system som ser människan, eller medborgarna, som maskindelar. Om den eller den delen inte fungerar är det bara att byta ut den. Maskineriet måste fungera. Och det måste det väl. På något sätt. Känns bättre att det fungerar på lång sikt, och att se helheten som en levande organism istället. Så tänker iallafall jag.

Själv tror jag dock på att istället fokusera på just det mänskliga, att visa medkänsla, så att glädjen att åstadkomma något uppstår. Så att kreativiteten uppstår naturligt. Den uppstår ju faktiskt inte på något annat sätt. Att tro att just kreativitet och fantasi går att beordra. Jag behöver kanske inte ens kommentera vad jag tycker om det.

Jag är inte särskilt förtjust i den samhällstrend som verkar tro att allt kan mätas kvantitativt. Som jag ser det är det en omöjlighet. Jag menar, hur mäter en kvalitet just kvantitativt. Med en känslostapel i ett diagram? Vem bestämmer isåfall vilken känsla som är bra eller dålig? Känslor och upplevelser är liksom helt subjektiva. Det går inte att mäta dem på det sättet. Bara att inse. Punkt.

Stark

Ibland orkar jag liksom inte. Iallafall känns det så. Jag orkar inte vara stark. Fast jag vet att jag är det. Stark och envis. Det är viktigt att stå upp för det som är rätt, när jag vet att jag har rätt.
Idag har jag stundtals inte riktigt orkat. Fast ger mig gör jag aldrig.

Kränkthet

Jag har funderat en del kring detta med att så väldigt många tycks bli så väldigt kränkta för så väldigt lite. Känsligheten kring egentligen ganska ovidkommande saker verkar vara väldigt stor. Debattvågorna går med jämna mellanrum höga om för mig tämligen obegripliga petitesser.

Vad jag syftar på? Ja, som ett exempel kan jag ta den debatt som blossade upp strax före jul häromåret. Disney hade klippt bort ett par sekvenser ur Kalle Ankas Jul – pickaninnydockan som busigt ropar ”Mummy” samtidigt som hon hoppar på OK-stämpeln, den ljuslockiga dockan, och den långnäste mannen (traditionellt nidbilden för judar) som finns med i vaktparaden in i jultomtens säck.

Kränktheten som direkt uppenbarade sig var att en del människor, på fullaste allvar, menade att deras julkänsla i och med detta helt hade försvunnit. Det bildades direkt grupper på Facebook, som fick mängder av gillare. Märkligt, tycker jag. Det är väl bra att gamla stereotyper, som hör hemma i rasbiologins 1930-tal klipps bort. Och är inte julkänslan djupare än så? Handlar inte den om något annat än några sekunder i en tecknad film? Det trodde i alla fall jag.

Lite roligt i sammanhanget är också att just de sekvenserna redan har varit bortklippta, men återinfördes för runt trettio år sedan. Men det är det nästan ingen som minns idag.

Många verkar också bli upprörda när andra stereotypa bilder eller varumärken tas bort. Tänk på den käcka, gula asiaten på en viss godisförpackning, som tillverkaren har tagit bort. En utdaterad logotype.  Vad är det att bli upprörd över? Egentligen? Och alla andra liknande exempel, som också genererar enormt stora Facebookgrupper. Vad handlar det om? Egentligen?

Kanske är det en rädsla att stå inför något okänt, men framtiden är alltid okänd. Kanske handlar det en otrygghet i andra saker. En otrygghet som gör att så många värnar hårt om det de kan ta på. Som små ganska ovidkommande saker. Men vad är det som säger att något okänt och annorlunda måste vara sämre? Egentligen?

Traditioner, bilder, ja hela kulturen, är föränderlig. Den måste vara det. Annars stagnerar hela samhället. Tänk om alla alltid hade gjort exakt som man gjorde förr. Som man har gjort i alla tider. Då hade vi förmodligen levt kvar på Hedenhös tid. Och jag tror att många upprördes och blev kränkta när hjulet infördes också. Eller när någon kom på den bisarra idén att knacka in bilder på stenar. Ok, jag är ironisk.

Debatter kring det hemska med att traditioner förändras är ju inte heller direkt ny. Redan för hundra år sedan debatterades det hemska i att nya traditioner infördes, som inte hade någon förankring i det svenska samhället. Vad de debatterade då? Jo, julgran, luciatåg och andra nymodigheter. Och Kalle Ankas Jul hade de inte en aning om vad det var för något.

Vem är det förresten som bestämmer vad som är traditionellt i just vår kultur? Eller vad som är svensk kultur? Eller i förlängningen vad som är rätt eller fel? Det som var rätt och naturligt på till exempel 1930-talet behöver inte nödvändigtvis vara rätt och naturligt idag. Tvärtom i många fall.

Kan vi inte bara komma överens om att helt enkelt tänka efter en smula. Ägna oss åt en stunds reflektion innan vi skriker oss hesa att hela vår kultur är förstörd, och alla våra traditioner är stulna. Innan vi klickar på gilla- eller dela-knappen. Innan vi blir sådär dödligt upprörda. För en gångs skull faktiskt lära något av historien. Då kanske vi inser att kulturen är djupare, och att den är föränderlig. Som sagt.