Kränkthet

Jag har funderat en del kring detta med att så väldigt många tycks bli så väldigt kränkta för så väldigt lite. Känsligheten kring egentligen ganska ovidkommande saker verkar vara väldigt stor. Debattvågorna går med jämna mellanrum höga om för mig tämligen obegripliga petitesser.

Vad jag syftar på? Ja, som ett exempel kan jag ta den debatt som blossade upp strax före jul häromåret. Disney hade klippt bort ett par sekvenser ur Kalle Ankas Jul – pickaninnydockan som busigt ropar ”Mummy” samtidigt som hon hoppar på OK-stämpeln, den ljuslockiga dockan, och den långnäste mannen (traditionellt nidbilden för judar) som finns med i vaktparaden in i jultomtens säck.

Kränktheten som direkt uppenbarade sig var att en del människor, på fullaste allvar, menade att deras julkänsla i och med detta helt hade försvunnit. Det bildades direkt grupper på Facebook, som fick mängder av gillare. Märkligt, tycker jag. Det är väl bra att gamla stereotyper, som hör hemma i rasbiologins 1930-tal klipps bort. Och är inte julkänslan djupare än så? Handlar inte den om något annat än några sekunder i en tecknad film? Det trodde i alla fall jag.

Lite roligt i sammanhanget är också att just de sekvenserna redan har varit bortklippta, men återinfördes för runt trettio år sedan. Men det är det nästan ingen som minns idag.

Många verkar också bli upprörda när andra stereotypa bilder eller varumärken tas bort. Tänk på den käcka, gula asiaten på en viss godisförpackning, som tillverkaren har tagit bort. En utdaterad logotype.  Vad är det att bli upprörd över? Egentligen? Och alla andra liknande exempel, som också genererar enormt stora Facebookgrupper. Vad handlar det om? Egentligen?

Kanske är det en rädsla att stå inför något okänt, men framtiden är alltid okänd. Kanske handlar det en otrygghet i andra saker. En otrygghet som gör att så många värnar hårt om det de kan ta på. Som små ganska ovidkommande saker. Men vad är det som säger att något okänt och annorlunda måste vara sämre? Egentligen?

Traditioner, bilder, ja hela kulturen, är föränderlig. Den måste vara det. Annars stagnerar hela samhället. Tänk om alla alltid hade gjort exakt som man gjorde förr. Som man har gjort i alla tider. Då hade vi förmodligen levt kvar på Hedenhös tid. Och jag tror att många upprördes och blev kränkta när hjulet infördes också. Eller när någon kom på den bisarra idén att knacka in bilder på stenar. Ok, jag är ironisk.

Debatter kring det hemska med att traditioner förändras är ju inte heller direkt ny. Redan för hundra år sedan debatterades det hemska i att nya traditioner infördes, som inte hade någon förankring i det svenska samhället. Vad de debatterade då? Jo, julgran, luciatåg och andra nymodigheter. Och Kalle Ankas Jul hade de inte en aning om vad det var för något.

Vem är det förresten som bestämmer vad som är traditionellt i just vår kultur? Eller vad som är svensk kultur? Eller i förlängningen vad som är rätt eller fel? Det som var rätt och naturligt på till exempel 1930-talet behöver inte nödvändigtvis vara rätt och naturligt idag. Tvärtom i många fall.

Kan vi inte bara komma överens om att helt enkelt tänka efter en smula. Ägna oss åt en stunds reflektion innan vi skriker oss hesa att hela vår kultur är förstörd, och alla våra traditioner är stulna. Innan vi klickar på gilla- eller dela-knappen. Innan vi blir sådär dödligt upprörda. För en gångs skull faktiskt lära något av historien. Då kanske vi inser att kulturen är djupare, och att den är föränderlig. Som sagt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s