Funderingar runt ledarskap och sånt

Jag läser en kurs om ledarskap och organisationer på högskolan just nu. Det är verkligen intressant och skapar en hel del tankar. Och det bekräftar i rätt hög grad mitt eget tänkesätt. Som att empatisk förmåga är A och O om ett ledarskap ska fungera i praktiken. Väldigt mycket forskning verkar peka i den riktningen. Visst, management by fear kan vara effektivt, folk gör som de blir tillsagda. Men, och det men:et är stort, omsättningen blir stor, och på sikt sker typ ingen utveckling. Människan orkar inte hur länge som helst. Till sist antingen knäcks hon eller reser sig. För organisationen i sig är inget av alternativen särskilt bra, som jag ser det. Management by fear känns väldigt kortsiktigt. Det bästa bör vara att skapa en grundtrygghet. Och det är precis det vi får lära oss.

Själv funderar jag en hel del kring sånt här. Ledarskap och processer är grymt intressant. Det hänger så tätt samman med psykologi, med hur vi fungerar rent mänskligt. Människan går liksom inte att ta bort, hur gärna en än vill. Människan är ofta irrationell och ofta oförutsägbar. Och då blir det jobbigt. Det vore så mycket enklare om vi alla var stöpta i samma mall, och alltid reagerade som vi blir tillsagda att reagera. Men, sorry, det funkar inte så.

Det finns ju, och har funnits (kommer sannolikt alltid att finnas) system som ser människan, eller medborgarna, som maskindelar. Om den eller den delen inte fungerar är det bara att byta ut den. Maskineriet måste fungera. Och det måste det väl. På något sätt. Känns bättre att det fungerar på lång sikt, och att se helheten som en levande organism istället. Så tänker iallafall jag.

Själv tror jag dock på att istället fokusera på just det mänskliga, att visa medkänsla, så att glädjen att åstadkomma något uppstår. Så att kreativiteten uppstår naturligt. Den uppstår ju faktiskt inte på något annat sätt. Att tro att just kreativitet och fantasi går att beordra. Jag behöver kanske inte ens kommentera vad jag tycker om det.

Jag är inte särskilt förtjust i den samhällstrend som verkar tro att allt kan mätas kvantitativt. Som jag ser det är det en omöjlighet. Jag menar, hur mäter en kvalitet just kvantitativt. Med en känslostapel i ett diagram? Vem bestämmer isåfall vilken känsla som är bra eller dålig? Känslor och upplevelser är liksom helt subjektiva. Det går inte att mäta dem på det sättet. Bara att inse. Punkt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s