Elakheter

Har väldigt mycket som rör sig i huvudet, men inte mycket som det går att vara offentlig med. Det är ju förstås ett dilemma, det blir svårt att hitta annat att skriva om, men ibland är det bara helt enkelt så.

Dock har jag också funderat en del kring det som kallas näthat. Att sprida hat och idiotiska (jo, jag tycker att de är det) kommentarer men inte ha stake nog att helt stå för sina åsikter. Att gömma sig i cybervärlden. Visst, jag vet att det förekommer näthatare som helt är sig själva, men relativt många är ändå anonyma, eller skriver under diverse alias.

Det börjar ju tidigt också. ask.fm, en evig stötesten. Tonåringar (mestadels) som betygsätter varandra, som sprider elakheter om andra tonåringar et cetera et cetera i oändlighet nästan. Visst, rätt mycket är extremt harmlöst. Men måste verkligen elakheten komma in jämt? Mobbingen, som svider precis lika mycket på nätet som i verkligheten. På nätet stannar spåren dessutom kvar.

Jag är så trött på mobbing. Och vem är inte det? Det känns ju självklart, men verkar inte vara det. Den kommer ändå alltför ofta smygande. Elakheten, mobbingen, utpekandet. Du är fel! Det kan en ju inte vara. Fel, menar jag. Egentligen. Vi är alla individer, med individuella personligheter. Varför ska det vara så ohemult svårt att acceptera det?

Alla kan ju dock vara elaka. Jag är det säkert själv då och då. Men den beräknande elakheten kan jag inte förstå. Att verkligen medvetet gå in för att skada någon annan. Du är fel! Alltså nej. Sluta. Bara sluta. Nu.

Att vidga vyerna

Funderar en hel del på detta med fundamentalism. På hur obegripligt och fruktansvärt skrämmande det är. Jag kan inte förstå hur en kan fastna så i sina egna föreställningar. Att på fullaste allvar tro att den egna övertygelsen är det enda rätta. För alla. Jag kan inte förstå det.

Det känns mer naturligt att liksom hela tiden vilja utvecklas. Och att utvecklas innebär allt som oftast att en förändras. Den självklara slutsatsen av det blir ju att jag tror att förändring är nödvändig. Och blir jag överbevisad är det i de flesta fall inte så svårt att ändra de egna uppfattningarna.

Samtidigt kan ju vem som ut råka ut för fundamentalister. Vem som helst kan bli hjärntvättad. Och det är det mest skrämmande av allt.

Det är ju dessutom så himla lätt att blanda ihop fundamentalism med religion. Se bara hur exempelvis islamofober resonerar. Det förstår jag inte heller. Det är väl helt självklart att fundamentalism inte har en, och endast en, (religiös eller politisk) färg. Den kan liksom uppkomma var som helst och när som helst.

Jag har väldigt svårt för när folk är så övertygade om sin egen begreppsvärld att det inte ens går att diskutera olika synsätt. Och visst, det är klart en hamnar i den fällan då och då. Jag är ju verkligen inte någon övermänniska. Men jag inbillar mig i alla fall att jag är ganska open minded. Och de stunder jag kanske inte är det, är jag i alla fall medveten om att jag inte är det. Alltid något, liksom.

Jag både förstår och inte förstår varför det är så lätt att bli enkelspårig. Visst, att vara enkelspårig är väl inte direkt något farligt, men varför inte försöka vidga de egna vyerna åtminstone lite. Åtminstone ibland. Jag säger inte att gräset alltid är grönare på andra sidan, men kanske ser det lite annorlunda ut. Eller varför inte prova att gå lite i någon annans skor. Plocka fram den egna empatin. Säga vad en vill, men empati bits inte.

Jag tror att empati och förändringsbenägenhet kan vara en motkraft (gillar inte ordet riktigt i det här sammanhanget) vad gäller fundamentalism. Fundamentalism är väl dock alltid av ondo, alldeles oavsett vad som r grunden till den.

Tankar i ungdomsgården (det vill säga hemma)

Häromdagen hade vi ungdomsgård i källaren hemma. Äldsta dottern hade fyra kompisar hemma. De var två tjejer och tre killar, tretton och fjorton år gamla. Ungdomar som vi har sett sedan de var sex-sju år gamla. De hördes. Men de skötte sig själva.

Jag har funderat mycket på det där med ungdomar. Det skrivs då och då om deras slackighet, att de inte vill nåt, att de inte gör något. Att de helt enkelt är oengagerade. Då och då läser en att ungdomar liksom bara är lika med problem. Jag tror inte att det är så.

Det är ju de som är framtiden. De har enormt mycket att säga. Att tillföra oss och världen. Vi måste liksom lyssna på dem. Även om vi inte alltid förstår dem. Gudarna ska veta att jag inte gör det. Iallafall inte jämt.

Faktum är att jag själv kommer ihåg de tidiga tonåren. Jag kommer ihåg den ganska väl. Visst, världen var (och är för nutidens unga, som dottern och hennes vänner) rätt svartvit. Den gråskala jag upplever nu kommer senare. Den kommer i takt med att en blir mer luttrad. Eller erfaren är kanske ett bättre ord.

Men även om de unga är mer svartvita, även om de inte är helt färdiga, är det vår skyldighet att lyssna på dem. Jag dristar mig att säga vår förbannade skyldighet. De kan ju faktiskt lära oss också. Framförallt kan vi lära av varandra.

Jag är övertygad om att mer öppna sinnen och färre låsta positioner bara är till gagn för oss människor. Och hör sen. Typ.

Personlighet och sånt

Jag läser en kurs i ledarskap det här läsåret. I den gjorde jag en så kallad personlighetstypologi rätt så nyligen. Enligt Myers-Briggs-metoden. Det är så spännande. Och det stämmer så bra. Det är faktiskt intressant att det kan stämma så bra utifrån de oerhört slumpmässiga frågor som dyker upp. Eller det kanske de inte är. Slumpmässiga alltså.

Testet i sig tar bara en kvart, tjugo minuter att göra. Instruktionen är att läsa noga, men inte tänka efter för mycket. Att liksom svara det som känns rätt.

Nåja, till saken. Resultatet. Jag är både introvert och extrovert, beroende på dagsform. Det stämmer. Jag kan hämta kraft och energi både inifrån mig själv och från omgivningen och andra människor. Vidare är jag tydligt styrd av förnuft och tanke, det vill säga att jag är analytisk, strategisk och ser hela bilden. Intar typ ett helikopterperspektiv, och lägger inte så stor vikt vid smådetaljer. Jag är inte heller särdeles känslostyrd. Jovars, det stämmer. Jag har känslor, men det är ju inte vad det hela handlar om. Oftast är jag ”tråkigt” rationell också.

Sist, men verkligen inte minst, så är jag en extrem högmänniska, som inte gillar listor och pärmar. Eller, här måste jag rätta mig, jag kommer inte överens med pärmar och listor. Tro mig, jag har försökt göra listor. Många gånger. Och det går bra. Tills den lilla detaljen att jag ska följa dem också kommer. Det känns ju helt meningslöst. Och fruktansvärt tråkigt. Därför hamnar det mesta i högar istället. Dock finns det alltid en ordning och en struktur i kaos. Jag kan vara väldigt strukturerad. Också. Problemet med den här höggrejen är väl en tendens att uppfattas som rörig.

Det var alltså resultatet. Och det är liksom jag. Kanske är det därför det känns som att jag tänker annorlunda ibland. Inte för att jag skulle vara så särskilt unik, men att många (enligt studier) hamnar lite annorlunda, och ofta är mer känslostyrda. Jag gillar ju att analysera. Och ja, jag är den första att erkänna att jag kan bli lite småirriterad när folk inte ser hela bilden. Den som är så lätt att se. Tycker jag. Fast irritationen lägger sig rätt snabbt. Til syvende og sidst är vi ju alla faktiskt bara människor.

PS. Min man är också en sån där analytisk helikoptermänniska. Och det är ju tur.

Överväldigad

Idag blir det personligt och på gränsen till navelskådande, men situationen kräver det.

Jag är i en situation just nu, som väl kunde vara roligare. Under de senaste två veckorna har jag varit sjukskriven på grund av arbetsrelaterade stressymptom. Jag har fått besked om uppsägning, vilket tvärtom vad en kan tro, inte är orsaken till stressen. Jag har under en alltför lång period arbetat under arbetsmiljöförhållanden som inte är av denna värld, och som jag och mina kolleger gradvis har vant oss vid. Så till den grad att situationen blivit ”normal”.

Förra veckan var jag med i lokalmedia, där jag berättade om situationen. Först var jag skraj, men därefter har det bara känts bra. Responsen har blivit helt enorm, och väldigt överväldigande. Jag har fått höra saker som ”är det någon som klarar sånt här, och går helskinnad ur det, så är det du”; att jag är stark och modig och att många är glada och tacksamma för att jag trädde fram. Det har också genererat en uppsjö av medial respons. Jag misstänker att den floden fortsätter, för övrigt.

Ibland är det bra att ha rättspatos. Eller det är nog alltid bra. Jag får väl säga som Grynet – ”Ta ingen skit”, även om jag själv gärna nyanserar det lite. Men det får bli ett annat inlägg.