Tankar i ungdomsgården (det vill säga hemma)

Häromdagen hade vi ungdomsgård i källaren hemma. Äldsta dottern hade fyra kompisar hemma. De var två tjejer och tre killar, tretton och fjorton år gamla. Ungdomar som vi har sett sedan de var sex-sju år gamla. De hördes. Men de skötte sig själva.

Jag har funderat mycket på det där med ungdomar. Det skrivs då och då om deras slackighet, att de inte vill nåt, att de inte gör något. Att de helt enkelt är oengagerade. Då och då läser en att ungdomar liksom bara är lika med problem. Jag tror inte att det är så.

Det är ju de som är framtiden. De har enormt mycket att säga. Att tillföra oss och världen. Vi måste liksom lyssna på dem. Även om vi inte alltid förstår dem. Gudarna ska veta att jag inte gör det. Iallafall inte jämt.

Faktum är att jag själv kommer ihåg de tidiga tonåren. Jag kommer ihåg den ganska väl. Visst, världen var (och är för nutidens unga, som dottern och hennes vänner) rätt svartvit. Den gråskala jag upplever nu kommer senare. Den kommer i takt med att en blir mer luttrad. Eller erfaren är kanske ett bättre ord.

Men även om de unga är mer svartvita, även om de inte är helt färdiga, är det vår skyldighet att lyssna på dem. Jag dristar mig att säga vår förbannade skyldighet. De kan ju faktiskt lära oss också. Framförallt kan vi lära av varandra.

Jag är övertygad om att mer öppna sinnen och färre låsta positioner bara är till gagn för oss människor. Och hör sen. Typ.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s