Att vara bra nog som en är

Pratade med min tonåriga dotter igår. Det är oftast roligt att prata med henne. När hon vill alltså. Det vill hon inte alltid. Nåväl, hon har många kloka tankar.

När vi satt i bilen sade hon att några av hennes vänner har börjat säga att de är feminister. Att de följer feministkonton på sociala media och så. Ja, men det är ju bra, sade jag. Absolut, det tyckte dottern också. Hon vill dock inte kalla sig feminist själv. Hon är rätt nöjd med sina egna förutsättningar just nu. Och det är ju helt ok. Jag var nog trettiofem innan jag ville kategorisera mig själv. I alla fall som feminist. Grundvärderingarna har jag dock sannolikt haft i stort sett hela mitt liv.

Vi pratade vidare. Huvudsaken är att alla är lika mycket värda. Att ingen blir dömd för den en är, oavsett genus, social bakgrund, hudfärg och allt möjligt annat. Att det är det vi ska sträva efter. Rättvisa förutsättningar för alla. Där är vi helt överens, dottern och jag.

Min förhoppning är att hon (och hennes lillasyster så småningom) lyckas följa sina drömmar. Att hon kan fortsätta att känna att hon har samma chanser som alla andra. Att hon är bra som hon är. Att hon är lika mycket värd. Att hon så småningom inte låter andra sätta sig på henne och säga att hon inte kan. För det kan hon.

Jag hoppas att hon kommer att ha den styrkan och den grundtryggheten. För alla ska veta att det inte är lätt. Det finns mycket som motarbetar. Starka krafter. Det kräver ganska mycket egen styrka att inte falla för alla dessa normer (och andra krafter).

Jag tycker också att hennes umgängeskrets, hennes gäng, är ganska intressant. De som ingår har lite olika stil allihop. Särskilt tjejerna. De är faktiskt inte riktigt karbonkopior av varandra. De verkar liksom inte döma varandra, utan acceptera varandra som de är. Och det tycker jag är rätt roligt.

Det är häftigt med ungdomar. Trots allt ger de i alla fall mig hopp.

31/100

Annonser

Nya tidens troll

Jag ska erkänna en sak. Jag brukar vara inne och läsa på äldsta dotterns kompisars ask ibland. Alltså ask.fm. Jag har inte appen själv, och faktiskt inte dottern heller. Men jag vill liksom veta vad det är. Och en kan minst sagt säga att det spårar ur ibland.

Dottern verkar än så länge har klarat sig, förutom några rätt märkliga meddelanden på Kik från för henne helt okända människor. Hon har dock visat alla dessa och aldrig svarat på dem.

Visst, rätt ofta på just ask är det tämligen menlösa frågor och svar. Men när det går överstyr går det överstyr på riktigt. Tillmälen och hot haglar. Och mycket sker anonymt. Jag funderar på hur en tonåring (eller vuxen för den delen) kan värja sig. Det berömda näthatet igen. De berömda trollen. Trollen som inte borde finnas, men som vi troligen aldrig kommer ifrån.

Du ska inte sticka ut. Eller tro att du är någon. I alla fall inte någon mer än någon annan. Då förtjänar du nästan vad som helst. Helt vansinnigt. Och alldeles oavsett vem som drabbas av näthat är det aldrig någonsin ok. Mobbing är inte på något sätt någonsin ok. Och jag tycker att fler borde ta mod till sig och faktiskt anmäla det som händer.

När det handlar om ungdomar tror jag således att det är ungefär hur viktigt som helst att vi vuxna inte förminskar det de upplever. Att vi faktiskt tar dem på allvar. Det är inte kul att bli kallad hora, eller att folk önskar livet ur en, hur många gånger som helst. Det kan knäcka den starkaste. Ingen är starkare än sin svagaste länk liksom.

Vi måste ta dem på allvar även om vi kanske inte alltid förstår deras kanaler. Själv försöker jag hålla mig så uppdaterad jag kan. Jag ser det rentav lite som en skyldighet som förälder. Däremot tror jag inte på att förbjuda användandet. Förbud leder ofta till att appar och annat används i smyg istället. Och det är allt annat än bra. Men, som sagt, så länge vi inte förminskar och viftar bort det. Det som händer online är nämligen också på riktigt.

30/100

42

Svaret på frågan om livet, universum och allting är 42. Det är det viktigaste, och det vet alla som har läst ”Liftarens guide till galaxen” (och det har en gjort). Det faktum att frågan är lite okänd gör inte så mycket. Svaret är onekligen det viktigaste. Men det finns mer.

Exempelvis är ett maratonlopp (typ) 42 kilometer långt, och i Arkiv X bor agent Fox Mulder i lägenhet 42. I det periodiska systemet har molybden atomnummer 42 (vad det nu är, jag har inte en aning). Det finns en emissions- och reflexionsnebulosa i Orion som heter M42. 42 är vidare tydligen det näst lägsta talet som har tre olika primfaktorer, och är ett sfeniskt tal. Ok, jag fattar ingenting av det där sista, men det låter ju i alla fall bra. Lika obegripligt är att 42 också är ett pentadekagontal, och ett extraordinärt tal.

Extraordinärt är det ju, precis som sig bör med just svaret på frågan om livet, universum och allting.

Extraordinärt är också det faktum att jag, just idag, fyller 42.

29/100

Vikten av att gräva

Ska en vara källkritisk? Svaret på den frågan är väl otvetydigt ja. Går det att alltid vara det? Lite mer osäkert. Inte minst vad gäller allt som snurrar runt på sociala media. Ibland skrivs saker i affekt, och själv kan jag tänka att även sådant kan vara en del i en debatt. Annat blir väl typ nja. Det är väldigt lätt väldigt ensidigt. Och jag tycker nog att det är viktigt att försöka se minst två sidor av myntet. I alla fall oftast.

Jag har svårt för det okritiska delandet en ser ibland. Det delande som blir på gränsen till populistiskt. Där grupper ställs mot grupper på ett nästan osannolikt okritiskt sätt. Flyktingar mot pensionärer. Hallå, liksom. Var finns det sunda förnuftet? Var finns tanken? Vem har något att vinna på att polarisera på det sättet? Polarisering gynnar ingen.

Varje ståndpunkt är alltid en del av något mer. Och jag vill normalt veta vad detta ”mer” är. Hur ser helheten ut. Vad är botten av problematiken? Jag vill veta det, och brukar försöka ta reda på det. Inte sällan visar sig braskande rubriker vara nästan ingenting.

Jag brukar bli skeptisk när saker framställs som väldigt tvärsäkra. Då finns det nästan alltid mer än en uggla i mossen. Så tvärsäker är nämligen i princip aldrig världen. Den är tvärtom tämligen mångbottnad. Och rätt ofta stämmer inte de tvärsäkra påståendena alls.

Självklart har även jag varit alltför snabb på delaknappen ibland. Men det går att nyansera, eller att pudla ibland om sammanhanget kräver det. Oops, jag hade fel liksom. Drog kanske en väl snabb slutsats. Trots att jag oftast inte gör det. Trots att jag, som sagt, helst gräver fram roten först. Innan jag tar ställning helt. Bara för att vara underbyggd i det ställningstagandet. Kanske är jag en pudel, men det bjuder jag på i så fall.

28/100

Det som inte dödar härdar

Jag tycker det är fascinerande hur det mänskliga psyket fungerar. Hur en plats kan påverka hur en mår. Påverka så mycket att den fysiska hälsan försämras. Och hur en bara genom att undvika en sådan plats mår helt ok. Hur fungerar det liksom?

Det är lite samma med olika personer. Vissa människor mår en bra av. Andra skapar obehag bara genom att finnas i närheten. Hur bara anblicken av dem kan få hela ens inre att knyta sig. Och vice versa med personer en mår bra av.

Jo, jag har personlig erfarenhet av det här. Både platser och människor som har fått mig att må dåligt. Och jag hade faktiskt gärna varit utan den erfarenheten. Dock har den också stärkt mig. Det som inte dödar härdar, heter det ju. Jag har lärt mig. Både om mig själv och om hur saker hänger ihop. Den lärdomen kommer jag att bära med mig. Jag kommer att ha nytta av den. Men erfarenheten hade jag ärligt talat helst varit utan.

27/100

Allvarligt

Det finns de som tar sig själva på blodigt allvar. Jag tycker att det är så tröttsamt. Och faktiskt ganska tråkigt. Lite självdistans har väl ingen dött av? Faktum är att jag tror att det nyttigt att driva lite med sig själv då och då. Att faktiskt se sina egna fel och brister. Tro mig, jag har många fel och brister. Precis som alla andra. Jag vill faktiskt inte vara utan dem. Jag har nämligen ingen lust att vara en robot.

Distans är bra, tycker jag. Faktum är att jag tror att det är viktigt att inte bara ha distans till sig själv. Det är inte fel att ha en viss distans till det mesta. Och nej, jag förringar inte mig själv eller annat. Tvärtom. På grund av den där distansen tar jag det verkligen på allvar. Mig själv och annat. Men inte så att det får ta över. Det skadar liksom inte att ha glimten i ögat.

Jag tror också att den förmågan, den distansen, gör att det är lättare att acceptera att en själv ibland handlar fel. Att en faktiskt inte är bättre, eller för den delen sämre, än alla andra. Eller mentaliteten att jag har rätt, du har fel. Vem bestämmer det, liksom? Jag kan väl ha fel ibland (fast oftast inte *ironisk*)?

Det är sunt att kunna skratta åt sina egna brister. Det är liksom roligare att skratta än att gråta (även om gråt är bra ibland, det inte det jag säger). Kontentan är väl att inte ta livet så himla allvarligt, för då tar du det på allvar.

26/100

Rätten att vara obekväm

Att vara obekväm. Det kan betyda olika saker. En tröja kan vara obekväm om den är stickig. Sådär obekväm att en inte ens vill ha den på sig. Annat än i värsta fall. Vid sådana där tillfällen när allt annat är i tvätten. Men att vara obekväm kan också vara att uttrycka sin åsikt, eller sin synpunkt, även om den är annorlunda.

Att tycka annorlunda kan vara jättejobbigt. Både för den som tycker och för alla andra. Liksom, nej, ifrågasätt inte igen. Faktum är att jag har tänkt så själv. Det kan bli för mycket. Framförallt vad gäller att ifrågasätta bara för att ifrågasätta. Eller är det för mycket? Kan det faktiskt inte väcka tankar? Kanske.

Om den avvikande åsikten känns rätt. Hur blir det då? Jag tycker att en har rätt att uttrycka åsikter. Alldeles oavsett. Sen kan alla bli övertygade om motsatsen, och faktiskt ändra åsikt. Men att uttrycka en åsikt som motsäger något som uppenbart är fel. Då tycker jag att det i princip är en skyldighet att vara obekväm. Rentav väldigt obekväm. Det går liksom inte att leva med sig själv annars.

Jag funderar en hel del på det här. Är nog ganska obekväm ibland. Det är ju så otroligt viktigt att det ska vara rätt. Och jag kan faktiskt inte acceptera att bara sitta och se på. Jag kan inte bara ta emot vilken skit som helst. Eller se på att andra drabbas. Det går inte. Även fast det är jobbigt att vara obekväm. Även fast den som är obekväm rätt ofta får ännu mer skit. Men att våga vara obekväm gör att i alla fall jag kan gå med huvudet högt.

Jag tar ingen skit jag inte förtjänar.

25/100

Chokladbollens dag

Häromdagen fick jag en inbjudan till ”Chokladbollens dag” på Facebook. Självklart tackade jag ja. Och jag har bjudit in flera av mina kontakter. Evenemanget är skapat som en replik på ”N…bollens dag” (medvetet val att inte skriva ut n…-ordet) som också finns (om jag minns rätt). Och n…boll säger ju typ väldigt få nuförtiden. Förutom dem som verkar vilja göra något slags statement. Och vad detta statement egentligen handlar om övergår min fattningsförmåga.

Jag menar, ord förändras. Språket förändras. Värderingar förändras. Jag använde också tveklöst n…boll om den runda kakan av choklad och havregryn när jag var liten. Det gjorde alla. Då. Och inte tänkte vi på namnet heller. I alla fall inte de flesta av oss. Jag har dock inte (såvitt jag minns) sagt n… regelmässigt.

Men, precis som så mycket annat, världen förändras. Och då känns det ju mest gnälligt att envist säga ”men så har jag alltid sagt”. Varför skulle det innebära att det per automatik är rätt? En slags parallell kan ju sägas vara att homosexualitet var olaglig och sjukdomsklassad till för inte alls särskilt länge sedan. Den kategoriseringen var av hävd. Men den var verkligen inte rätt, vilket lagstiftningen tack och lov har rättat till.

Visst, benämningen av det lilla bollformade bakverket är inte lagstadgad. Men normativ. Och normer är föränderliga. Även om det är svårt och ofta går långsamt.

24/100

Jag vill inte vänta

Om vi väntar tills vi är redo, kommer vi att vänta resten av livet. Jag läste den devisen idag. Den är verkligen talande, tycker jag. Och så väldigt sann. Detta med att hela tiden avvakta. Att liksom inte riktigt agera. ”Jo, det är klart att något måste göras. Vi vill ha förändring. Men först måste vi diskutera.” Och diskutera. I något av en oändlighet. Jag kan bli frustrerad av det. Avvaktandet alltså. Jag har fler än en gång (rätt många gånger för att vara helt ärlig) tänkt ”men GÖR något då”.

Jag menar, helt hundraprocentigt redo. Blir en någonsin det? Troligen inte. Och jo, jag var mycket mer den avvaktande typen förr. Då ville jag känna mig redo. I alla fall oftast. Men inte längre. Om något ska hända är det liksom bara att göra. Det är onekligen rätt sällan någon annan gör något. Inte på så sätt i alla fall. Och det känns som slöseri att vänta på det. Eller att vänta på rätt läge. Eller vad som helst egentligen. Varför inte prova att handla istället. Att handla nu.

Nej, jag handlar verkligen inte alltid direkt själv. Jag är verkligen ingen övermänniska. Men jag försöker handla. Jag försöker säga ifrån. Jag försöker ta viktiga kontakter. Ibland blir det fel. Men vad gör det? Inte om hundra år, och inte nu heller. Jag har i alla fall försökt göra något. Jag har inte bara väntat.

Jag är faktiskt inte beredd att vänta resten av livet. Och varför skulle jag?

23/100

Vikten av ifrågasättandet

Arv och miljö. Det är ju de tillsammans som formar människan. Frågan är vad som formar mest. Vad kommer först? Typ som hönan eller ägget. Vad gäller arvet får vi med oss en grund. Rent genetiskt. Frågan är hur mycket det påverkar personligheten. Där tror jag att miljön spelar större roll. Som uppväxt, normer, kultur och allt sånt.

Den ryggsäcken är liksom svår att kasta ifrån sig. Den påverkar hela tiden. Jag tror det bästa var och en kan göra är att bli medveten om den. Om den egna ryggsäcken. Hur den ser ut. Att kasta av den helt är troligen inte möjligt, men jag tror att en kommer en bit på väg genom att åtminstone titta i den. Iallafall ibland. Vad finns där egentligen?

Jag inser att jag hela tiden återkommer till normerna. Men det är ju inte så konstigt. Normerna finns där hela tiden. Och jag är helt övertygad om att fler borde börja tänka på dem. Ifrågasätta dem. Eller iallafall se dem. Det är onekligen alltför många som inte ens gör det. Som bara följer dem, Så har det liksom alltid varit. Och då är det automatiskt rätt. Lite mer kritiskt tänkande, kanske?!

Om vi sen kommer till begreppet kultur är det så stort. Vi lever i kulturen. Vår kultur styr oss. Eller?

Jo, den styr oss på så sätt att vi är formade av den. Vi är formade av det samhälle vi växer upp och lever i. Såklart. Men jag tror att kultur (i dess vida mening) och normer är släkt med varandra. Ingen av företeelserna är huggna i sten. Men de är svåra att förändra. Iallafall i en handvändning. Och en förutsättning är att vi ser dem. Att vi förmår lyfta blicken. Som jag ser det är det ifrågasättandet som är förutsättningen för utveckling. För förändringen. Om vi inte ifrågasätter, eller ens ser, då stagnerar vi.

Jag kan inte säga att jag själv alltid gör det. Det är väldigt lätt att följa praxis. Det är liksom enklast. Och jag tror inte på övermänniskor. Men jag tror att vi kan lyfta våra blickar. Jag tror att vi kan ifrågasätta. Att det är så otroligt, och på ren svenska jävligt, viktigt. Även om en hel del inte gör det så kan vi som människor det. Och jag tror att det är absolut nödvändigt.

22/100