Gandhi på Kungsängsskolan

När jag gick i skolan hatade jag att redovisa muntligt framför klassen. Att hålla föredrag. Ensam eller i grupp spelade ingen roll. Känslan var lika vidrig ändå. Trots det fick jag och tre av mina vänner en dag en snilleblixt. Klassen jobbade med Indien, och just vår grupp hade fått Mahatma Gandhi i uppgift. Vi jobbade länge med uppgiften. Första tanken var att vi skulle redovisa som vi alltid redovisade. Som alla alltid redovisade. Det vill säga stående framför klassen med skrynkliga papper i våra allt svettigare händer. Skrynkliga papper som vi läste innantill ifrån.

Men snilleblixten kom. Vi kom på den gemensamt. Varför inte låta Mahatma Gandhi och hans fru få liv igen? I vår slitna skola?! Sagt och gjort, jag och min bästa vän tog med oss lakan hemifrån. De andra tjejerna i gruppen hade tagit med sig svarta sminkpennor. När vi samlade ihop oss i skolans lilla bibliotek fnissade vi vilt. Jag och lakanskompisen skrudade oss helt sonika i nämnda lakan. De andra tjejerna sminkade oss. Mustasch och kastmärke på mig, och kastmärke på min kompis. De själva skulle agera skjutjärnsjournalister som skulle intervjua paret Gandhi om deras liv och leverne. Utstyrda på detta vis gick vi genom skolan. Konstigt nog kände jag inte det minsta obekväm. Tvärtom. Jag kände mig ofta mer obekväm när jag gick genom skolan som mig själv.

Vår redovisning gick med glans. Till och med de tuffaste i klassen berömde oss. De sade att de aldrig i livet hade vågat gå genom skolan klädda sådär. Konstigt egentligen, vad gör väl några lakan? Själv hade jag, som sagt, inga som helst problem med det. Jag växte flera meter. Kanske var jag modigare och starkare än jag själv visste om.

Såhär i efterhand visade det ju sig vara just så. Jag har i jobbsituationer hållit en hel del föredrag, lett många grupper och pratat mycket framför folk. På svenska, engelska och tyska. Det är liksom inget problem att göra det. Faktum är att jag trivs i sådana situationer. Att jag växer. Varje gång. Även en blyg och tillbakadragen grå mus kan kasta sitt skal och visa sig vara hyfsat duktig på att ta för sig och höras. En mycket viktig lärdom.

9/100

Annonser

En reaktion på ”Gandhi på Kungsängsskolan

  1. Genialt! Dessutom är det sådana annorlunda händelser som man minns. Jag misstänker att ingen i den klassen har glömt ert framförande.

    Jag minns också med fasa dessa muntliga framföranden. Som vuxen har jag haft sådana tjänster jag blivit tvungen att stå inför många människor och idag gör jag det utan några problem.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s