Hur en tilltalar

Det här med företeelser som liksom tar bort individen. Är inte det rätt så dumt? Exempelvis tänker jag på tilltalsskick. Det skiljer sig ju rätt mycket mellan olika platser i världen. Men att inte använda förnamn, som i rätt många länder. Det tar bort ganska mycket. Inte minst för (gifta) kvinnor. Jag menar, jag exempelvis blir ju fru Lagerborg. Som om jag tillhörde min man. Det gör jag ju inte. Jag tillhör mig själv.

Egentligen är det ju ett förminskande skick, som iallafall inte jag vill ha tillbaka hit. Vi har en gång slutat med det. Så varför ska vi börja. Vad blir nästa steg, liksom? Att kvinnor tituleras efter sin mans yrke – ingenjörskan typ. Nej, inte om jag får bestämma. Jag vill för övrigt inte tilltalas med min egen titel heller – känns förlegat och inte särskilt artigt alls. Dessutom är jag inte mitt yrke. Jag är en person, en människa.

Visst, även manliga individer försvinner med herr, men efternamnet är (fortfarande) oftast hans släktnamn. Och det försvinner ju inte. Det (o)skicket stammar ju från en tid då kvinnan inte räknas som en egen individ. Inte i lagens mening. Vid ingående av äktenskap blev de två på någon mystiskt sätt en juridisk person. Mycket märkligt. Så varför bevara (eller återuppliva) ett tilltalsskick som stammar från så gamla unkna traditioner?

Jag tycker det känns jämlikt att kalla alla vid förnamn, oavsett social ställning. Precis som att säga du till alla. Nej, jag skulle aldrig komma på tanken att säga ni till någon (det var för övrigt tjänstefolket som titulerades så).

Visst, jag kanske drar stora växlar. Det är ju bara ett sätt att tilltala människor. Men ibland är inte steget långt från A till B. Och om det tilltalsskick jag skrivit om återigen blir gängse, hur länge dröjer till andra gamla traditioner och seder dyker upp igen? Bara för att det så att säga blir ”artigt”.

21/100

Annonser

4 reaktioner på ”Hur en tilltalar

  1. Men idag är väl mycket ändrat i o m de nya namnlagarna.
    Och helt beroende på vem det är som tilltalar och relationen till denna så använder man ju olika sätt…
    När jag kommer ner till Tyskland där inte du-reformen som vi har i Sverige är genomförd så använder man ju herr och fru efternamn.
    Man använder ju det efternamn som man har. En del har ju bytt till hemmagjorda och egna efternamn, och då tycker jag att de är fint.
    Tycker också det är fint när jag blir uppropad i väntummet på vårdcentralen med för och efternamn tills vi känner varandra och vi istället kan få ögonkontakt och inropad med förnamnet.
    Däremot har jag aldrig varit mycket för att säga syster Karin och doktor Andersson.

    Gilla

  2. Jag kan kalla mycket gamla människor för fru och herr + efternamn. Eller bara efternamnet. Särskilt människor som mamma kände redan som ung. Hon är också mycket gammal. När hon arbetade kallade kollegor och så vidare henne för efternamnet och det hänger med.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s