Att pendla och vad pendling kan användas till 

Jag ska börja pendla i höst. Alltså pendla varje dag. Det är strax över en timmes körväg enkel resa. Många säger typ ”passa på att lyssna på talböcker”. Precis så tänker jag. Talböcker, bra musik, radio ibland. Helt enkelt egentid ett par, tre timmar varje dag.

Jag har dock också hört att det inte går. Att det blir jättejobbigt att köra så mycket, att vara hemifrån så länge. Jag kan inte låta bli att undra om folk hade sagt så om jag hade varit man. Får folk som reser mycket i tjänsten höra det? Är det skillnad för män och kvinnor? Får exempelvis lastbilschaufförer (jodå, jag vet att det finns en hel del kvinnliga inom det yrket) höra liknande?

Jag tycker det är ganska avkopplande att köra bil. Missförstå mig rätt nu, jag brukar (oftast) ha full fokus på körningen. Men det är en sysselsättning jag inte har något emot. Framförallt inte om jag är ensam i bilen. Mitt ekologiska sinne protesterar nu, till skillnad från min ibland introverta preferens.

Detta med inställning till pendling beror ju också helt på var en bor, och vilket yrke en har. Boende i storstadsregioner pendlar ju inte sällan flera timmar dagligen. Det liksom bara är så. En fördel för mig blir ju att trafiken antagligen flyter hyfsat. Det handlar bara om landsvägskörning. Enda kruxet med det är väl eventuella traktorer. Men det är en helt annan historia.

61/100

Liten släng av anglofili

Häromdagen upptäckte jag att vi tydligen har BBC Brit i vårt kanalutbud. Detta innebär att jag nu kan låtsas vara på de brittiska öarna hemma i soffan. Och det är ju inte så dumt. Eftersom jag är väldigt förtjust i det brittiska.

Jag älskar brittisk engelska. Jag älskar brittisk humor. Brittiska filmer. Britpop. Jag älskar de delar av Storbritannien jag har besökt. Jag vill besöka fler. Vi har faktiskt pratat om att tågluffa på brittiska öarna om några år. Jag älskar det brittiska. Trots de brittiska stolligheterna. Eller kanske just tack vare dem.

Faktum är att jag träffade ett par tjejer därifrån idag. En från London, en från Northampton. Och jag ska till England i sommar. Igen. Just lovin’ it!

60/100

Väldigt oönskade hårstrån

Det dumma med att vara medelålders är fåniga hårstrån på tämligen oönskade ställen. Som hakan. Nej, jag tror inte att de direkt syns. Inte egentligen. Men jag vet om deras existens. Och det är fullt tillräckligt för att jag ska föra krig. Mitt vapen är pincetten.

Ja, jag vet att hårsäckarna blir lättare inflammerade. Det kommer liksom finnar istället. Men det struntar jag i. Hellre finnar än vassa hårstrån. Vilken sekund som helst.

Den som uppfinner ett permanent hårborttagningsmedel borde få typ Nobelpris. I vilket fall skulle jag vara vederbörande evigt tacksam.

Och visst, det är är ytligt. Det finns betydligt värre problem. Något av ett i-landsproblem faktiskt. Men mitt förakt för de små rackarns vassa hårstråna som envisas att slå bo på min haka är genuint och äkta. Så kriget fortsätter.

59/100

På arbetsförmedlingen

”Och sen har vi infomöten där du kan få reda på hur vi fungerar. Är du intresserad av det?” ”Måste en gå?” ”Nej, och du verkar ju vara en person som kan hitta info själv.” ”Jo, brukar vara rätt bra på det. Jag tror jag struntar i infomötet.” ”Gör det.”

Jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen idag. För första gången på över tio år. Enda anledningen till denna åtgärd var att jag ska försöka få ut lite a-kassa under de tre månader som återstår tills min nya anställning börjar. Det är ingen direkt ko på isen, om jag säger så.

Faktum är att det blev smått bisarrt. Jag fyllde glatt i hela inskrivningsformuläret. Fick göra arbetsprognostestet (det måste en tydligen göra). Svaret blev att jag har mycket goda chanser att få nytt jobb. Eh, jo, det hade ju varit konstigt annars. Eftersom jag redan har fått ett nytt jobb. Det är ju bara så att jag behöver lite landningstid först. Så jag stegade som sagt dit och skrev in mig.

Enda kruxet är att jag måste söka jobb. Jag måste redovisa vad jag söker också. Men om jag inte missminner mig var en tvungen att göra det för tio-femton år sen också. Det känns dock lite småfånigt att söka jobb jag inte vare sig vill ha eller behöver.

Jag inser att det låter som jag raljerar. Det kanske jag gör. Om min egen sits. Jag raljerar verkligen inte över alla tusentals som är arbetslösa på riktigt. Som blir utförsäkrade. Som dubbelbestraffas gång efter annan. Men det är en helt annan, och mycket sorgligare, historia.

58/100

En klassförälders vedermödor

Jag är en sån där hopplöst engagerad förälder. Jag satt i styrelsen när barnen gick på föräldrakooperativ förskola. Var till och med ordförande en vända. Jag har varit klassförälder i rätt många år. Trots att jag verkligen inte är någon bullmamma som jämt bakar (bakar nästan aldrig). Visst, det är ju inte direkt någon rusning till sådana uppdrag. Jag har dock alltid anmält mig frivilligt. Och det blir ju vad en gör det till.

Nu när äldsta dottern går på högstadiet är det ju inte en massa aktiviteter. Sådana var jag med och arrangerade förr. Nej, nu handlar det mest om att rodda klasskonto, och i viss mån ansvara för försäljningsomgångar. Som idag. Jag lade in beställningar som eleverna har sålt. Det tog tid. Mer tid än jag hade trott. Det visade vara så att varje säljare skulle läggas in separat. Det gällde även varje säljares respektive kunder. Det blir en del på en klass. Men det var roligt att se hur mycket de har fått ihop. De kan de där tretton- och fjortonåringarna (även om en del helt säkert är sålt av föräldrarna…)

Fast jag är en sådan förälder som tycker sånt är ganska roligt. Jag gillar att rodda ihop saker över huvud taget faktiskt. Små resor och annat för barnens och deras kompisar. Alltså, jag gillar att fixa ihop ramverket. Innehållet får de sköta själva. Det blir bäst så.

Faktum är att jag gjorde så när jag var klassförälder på mellanstadiet också. Arrangerade förutsättningarna. En plats att vara på. Saker att grilla. Inbjudan. Sånt. Sen fick det rulla på av sig själv. Och det gör det. Jag har lite svårt för när allt är alltför detaljplanerat. Då blir det ju dessutom så jobbigt om något inte blir som det var tänkt.

57/100

Att inte längre vara ungdom

Snubblade över lista över tecken på att en kanske inte kan klassas som ungdom längre. Jag kunde pricka av en hel del…

”Du har krukväxter hemma som lever och mår bra.” Tja, det finns krukväxter härhemma. De lever. Det kan dock diskuteras om de mår bra. Mina fingrar är inte de grönaste i världshistorien direkt.

”Du har lite dålig koll på vad en öl kostar på krogen.” Eh, har typ ingen koll alls på det. Det händer (nångång ibland, för att vara lite snäll mot mig själv) att jag går på krogen, men vet inte spontant vad ölen kostar.

”Du har en stor kyl och frys, fyllda med det du planerat laga framöver.” Jo, har stor kyl och frys, och de är rätt så välfyllda. Med riktig mat, och inte typ öl och ketchup.

”Alla sängar smalare än 160 är för smala att delas med någon.” Jepp, jag vill ha utrymme själv. Har delat på en sjuttiosäng när jag var yngre, och bara tanken känns jobbig nu.

”Du tränar inte för att vara snygg utan för att mota krämpor.” Hm, ok då, det är faktiskt en anledning. En blir ju inte precis yngre. Och jag känner mig rätt stel ibland. Fast lite snygg vill jag vara. Också. Faktiskt. Jo, jag har en del ytliga sidor, och står för dem.

”Du gillar inte att hänga på ställen med hög musik, för det är så svårt att höra vad andra säger.” Usch ja, den känner jag igen mig jätteväl i. Och jag känner mig verkligen som en typ tvåhundra år gammal tant när jag kommer på mig själv med att tänka att det var väldigt vad högljutt det är. Var är min rollator liksom?

”En film som börjar klockan 21 måste vara kort och (helst) utan reklamavbrott för att du ska orka sitta uppe och se den.” Kommentar överflödig. Somnar typ i soffan annars.

”Favoritprogram: Antikrundan.” Det har jag å andra sidan alltid tyckt om. Även när jag var ung liksom på riktigt.

”Du börjar tänka på hur du lyfter saker.” Får ont i ryggen annars. Och ont på en massa andra ställen. Superjobbigt ju.

”Du hittar hår på nya ställen av kroppen.” Det stämmer, och det är fett mycket tyvärr. Hatar det, och älskar min pincett.

Fast gammal. Jag? Nepp, det vägrar jag gå med på.

För övrigt innehöll listan fler punkter, men dem kände jag inte riktigt igen mig i, så dem struntar jag i.

56/100

Lättnad och sorg

”Nu måste du skriva antingen något djupt. Eller något roligt.” Så sade en vän till mig idag. Meh, då måste jag ju tänka ju. Och det orkar jag inte. Eller, jag tänker faktiskt hela tiden. Ibland tänker jag säkert nästan alldeles för mycket.

Som att jag under en rätt så lång period har tänkt på mitt jobb. Det jobb där jag idag gjorde min sista dag som anställd. Det jobb där jag har varit just anställd i tio år. Ett i grunden väldigt roligt jobb. Ett jobb som den sista tiden var i princip allt annat än roligt. Det kommer jag dock återkomma till. Snart. Måste bara landa i det faktum att jag är fri nu. Jag är äntligen fri. Och den frihetskänslan är faktiskt helt fantastisk.

Jag har tömt allt. Kastat papper. Arkiverat handlingar. Raderat dokument. Flyttat bort foton. Tagit bort. Rensat undan alla spår. Det har varit en väldigt skön känsla att göra all denna rensning. Ut med det gamla. Bort med alla gamla spöken. Jag vill inte bli hemsökt av dem. Därför har rensandet varit snudd på livsviktigt.

Den gångna veckan har varit kluven. En enorm lättnad blandad med sorg. Många fina ord från omgivningen. Känslor som har svallat upp. Mest glädje och en känsla av befrielse. Men jag har också blivit rörd så att tårarna har bränt bakom ögonlocken. Jobbigt på flera sätt (betänk också det faktum, måhända ytligt, att jag alltid har svart smink runt ögonen = hej panda). Jag har sanningen att säga inte varit särskilt produktiv. Vem är det sista veckan på ett jobb en har blivit uppsagd från?

Ja, jag blev uppsagd. Arbetsbrist på grund av ekonomi lyder den officiella förklaringen. Men själva uppsägningen gör mig inget. Faktum är att jag hade långt gångna planer på att säga upp mig själv. Sista dagarna innan ett uppbrott blir liksom jobbiga ändå. Åtminstone lite jobbiga. Trots att lättnaden faktiskt är så långt mycket större.

Jag är fri nu. Jag är faktiskt fri. Och jag börjar ett nytt jobb i augusti.

55/100

Erfarenheter som egentligen kunde kvitta

Det finns saker som är jobbiga. Väldigt, väldigt jobbiga. Ibland går det att komma ifrån dem. Ibland kommer en själv ifrån, medan andra blir kvar. Kvar i det jobbiga. Och det blir jobbigt. Även för den som kommer loss.

Erfarenheter en helst hade varit utan. Trots det är det ju som devisen säger, att det som inte dödar härdar. En lär sig mycket. Om världen. Om hur saker hänger ihop. Om sig själv. Och det blir stärkande. En blir stark. Men med erfarenheter som kanske hade varit bättre om de inte funnits.

Det blir som en sorg. En sorg över vad som kunde ha varit. En sorg över vad som de facto varit. En sorg för dem som blir kvar.  Och det tar ett tag att komma över den sorgen.

Ja, jag är något vag. Därtill är jag nödd och tvungen. I alla fall just nu.

53/100

The Horror

Idag läste jag en artikel om Berlinkonferensen. Sammankallad av Otto von Bismarck i slutet av 1800-talet. En sammankomst för vita män i det europeiska samhällets toppskikt. Dessa män träffades för att bena ut fördelningen av Afrika. För där var det ju ingen som redan bodde…

Historiska skeenden av den här typen gör mig illamående. Att helt utan hänsyn till folkslag, kulturer och hur lokala gränser såg ut drog dessa vita män streck med linjal. Afrika lider av detta koloniala arv fortfarande. Jag nästan skäms (som europé) av att veta att kulturer helt har raderats ut. Att folks religioner stämplades som syndiga. Att människor ansågs vara mindre mänskliga för att de inte var som vi. För att de inte är som vi.

Det är ju tyvärr inte bara alltigenom dåtid. Kolonialismen är på väldigt många sätt en svart fläck i historien. En fläck som sprider sin svärta över rum och tid. Kan vi inte bara komma överens om att ingen är högre stående eller mer värd än någon annan?

52/100