Extravert eller introvert, eller både och

Det är väldigt roligt att synas och höras. Jag är inte ett dugg rädd för det. Eller, fel, jag kan bli oerhört nervös. Liksom glömma allt sekunderna innan. Ångra mig bittert. Varför var jag så infernaliskt dum att jag gick med på detta? Igen dessutom? Vilket rikspucko liksom. Sen när jag väl står där älskar jag varje sekund. Jag växer. Jag säger det jag vill säga. Och ber inte om ursäkt.

Ibland på möten, och andra sammankomster, iakttar jag. Det är spännande. Kanske kan folk tycka att jag är passiv. Att jag inte bidrar. Så är det inte. Nej, då iakttar jag. Det är spännande att successivt hitta mönstren. Att se liksom hela bilden. Och ibland är det dessutom inte riktigt värt att tjafsa. Helt onödigt faktiskt. I sådana lägen är det absolut bättre att vara laid back. Tycker jag.

Ibland vill jag bara vara ensam. För några år sedan åkte jag relativt ofta på tjänsteresor. Nästan alltid själv. ”Men blir inte det lite tråkigt? Att resa själv?” Eh, nej. Verkligen inte. Jag föredrar det faktiskt. Visst, jag tycker mycket om att resa med min familj. Det handlar inte om det. Men tjänsteresor och liknande. Jag måste ha den egentiden. Ibland.

Jag styrketränar hyfsat regelbundet. I stort sett alltid ensam. Utan att prata med någon. Det är verkligen skönt.

Kanske har det att göra med att jag inte har någon preferens för vare sig det extraverta eller det introverta. Jag är varken eller, eller både och. Det beror på situation. Och det är inte alls dumt.

51/100

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s