Tänk om kvinnofrågan aldrig funnits

Jag funderar ibland på om, inte minst kvinnliga, antifeminister hade varit det om feminister och kvinnosakskämpar inte hade funnits. Hade de varit nöjda med att inte kunna föra sin egen talan? Att först fadern och sedan den äkta mannen hade varit deras målsman? Att inte få rösta i allmänna val? Att deras äkta män hade haft rätt att aga dem?

De kvinnor som slogs för kvinnosaken sågs som okvinnliga manshatare. Tongångar åtminstone jag känner igen. Själv hatar jag inte män. Är ju till och med gift med en. Men jag är feminist. Och för jämställdhet. Och jag är jätteglad för alla starka och modiga kvinnor som stred för sin rätt. För min rätt. Jag vill nämligen ha de där rättigheterna.

Plus att jag vill ha lika lön för lika arbete. Jag vill ha lika villkor. Samma förutsättningar. Jag vill kunna vara den jag är, utan att bli dömd på förhand utifrån mitt kön, min bakgrund, hur jag ser ut, vad jag jobbar med eller vad som helst. Jag vill att alla ska ha den möjligheten. Den rätten. Rätten att kunna leva ett självständigt liv. Alla borde ha den rätten.

Men alla har inte det. Därför måste kampen fortsätta.

91/100

Trött på klagolåt och annat gnäll

Jag kan bli trött på rätt mycket. Ofta småsaker. Men inte alltid. Något jag dock nästan alltid blir trött på är vissa människors förmåga att bara hitta fel. Att i princip leta efter fel. Blir det inte exakt som de vill är det som att det är fel på hela systemet.

Nyanser, någon?! Jag tycker det är mycket bättre att se det bästa i det mesta. Och att se förbättringspotentialen och jobba med dem. Istället för att ”det är bara skit”. För det är det ju oftast inte.

”Det blir bara teorier. Funkar inte i praktiken.” Funderat på att försöka påverka konstruktivt? Nähä, men då så. Att liksom bara klaga och gnälla har väl aldrig och kommer aldrig att bli konstruktivt. Det leder inte till någonting alls, utom möjligen status quo.

Sånt blir jag trött på. Bland annat.

89/100

Varför räcka upp handen egentligen?

Jag satt i ett samtal idag som bland mycket annat handlade om företeelsen att räcka upp handen i skolan. Det är ju kutym. Det är liksom rätt. Jag själv räckte nog alltid upp handen i skolan. Men alla gör inte det.

Det finns i alla klasser åtminstone några elever som säger svaren rätt ut. Om svaret då är rätt plockar den eleven hem poängen. Inte eleven som med handen uppe väntar på sin tur.

I samtalet pratade vi om att lärare kanske istället ska fördela ordet jämt under lektionen. Och möjligen anpassa frågorna. Som en moderator. Jag tror att det vore en rätt bra idé. Om systemet blir etablerat tänker jag att eleverna förstår det utan problem. Åtminstone de flesta. Och jo, jag har jobbat, och jobbar, en hel del med barn och unga. Grejen är att ta dem på allvar liksom.

88/100

Brevvänner 2.0

Jag hade brevvänner i flera länder när jag var yngre. Typ i tonåren. Om jag inte missminner mig fick jag kontakt med dem via International Youth Service. Det var så roligt med dessa brev. Jag minns att jag nästan längtade till nästa skulle dimpa ner i brevlådan. Och att brevväxla (plötsligt dök det oerhört gamla ordet pennfajtas upp) med ungdomar i samma ålder men i andra länder. Det gav en hel del. Språk, inte minst. Men också att upptäcka att vi inte var så vansinnigt olika. Egentligen.

Jag tappade bort mina kontakter i tjugoårsåldern. Det var annat som kom emellan då. Kanske hade det varit lättare att fortsätta om vi hade kunnat slänga iväg ett mail. Eller chatta ibland. Men det gick inte, eftersom det i princip inte fanns då. I alla fall hade verkligen inte alla tillgång till chattkanaler.

Faktum är att jag har tänkt en del på brevväxlande. Med tanke på mina döttrar. De är ganska bra på engelska bägge två. Men just att få kontakt med andra barn och ungdomar. Som finns på riktigt.

Visst, det finns forum och liknande en kan anmäla sig till. Men dels har jag inte lyckats entusiasmera döttrarna (har ärligt talat inte ansträngt ihjäl mig i frågan heller), dels har jag inte hittat nåt bra alternativ.

Häromdagen dök dock en tanke upp. Jag har ju faktiskt varit medlem i ett internationellt nätverk (medeltidsnörderi, och det är absolut inte någon negativt menad benämning, tvärtom). Varför inte liksom utnyttja det?! Sagt och gjort, jag slängde ut en fråga på en Facebooksida. Och fick napp direkt. Några timmar senare chattade stordottern med en tjej från Irland, och lilldottern skrev ett brev till en annan tjej i samma land. Plus att den lilla dagen efter skrev till en tjej i England också.

Så svårt var det tydligen. Jag är grymt nöjd med utfallet!

87/10

Det lockande med förbud

Jag och min man har ganska få regler för våra barn. Men de regler vi har, förväntar vi oss att de följer. De är liksom grundläggande, och oftast inte särskilt förhandlingsbara. Jag tror inte på en massa små regler bara för reglernas skull. Jag tror inte heller på förbud. I alla fall inte omotiverade förbud. Som liksom bara är förbjudna.

Förälder: ”Nej, du får inte använda den appen.”
Barn: ”Varför?”
Förälder: ”För att jag förbjuder det!”

Eh, och varför förbjuder du det, undrar jag. Mycket hellre en diskussion om vad användandet av vissa appar (exempelvis) kan leda till.

Vi har valt att istället låta våra barn ha de appar och konton de vill. Med förbehållet att vi vet användarnamn och lösenord. Inte så att vi kollar hela tiden. men om något skulle hända kan vi finnas där. Jag tänker likadant vad gäller annat. Bara jag får veta liksom. Den dagen den första fyllan kommer, vill jag inte få reda på det på omvägar. Jag vill inte att mina barn smyger med det för att de är rädda för vår föräldrareaktion. Då är det ungefär tusen gånger bättre att de talar om att såhär blev det. Oj, liksom. Eller att de ringer om de hamnar i kniviga situationer. Då kan en finnas där som förälder. Utan att döma. Utan att förminska. Sannolikt kommer jag inte att vara jätteglad. Men inte jättearg heller. Jag har ju varit där själv typ.

Lögner är värre. Framför allt om lögnerna kommer för att någon inte vågar stå för sina egna handlingar. Det är ju det allt handlar om egentligen. Att lära sig ta ansvar. Och att våga göra det. Då går det ju också att fundera på varför det hände.

Förbud motverkar just det ansvarstagandet, tror jag. Förbud skapar rädsla. Samtidigt som det förbjudna alltid är (och har varit) oerhört lockande. Följden blir ju att det förbjudna testas, vilket innebär att saker kan gå, på ren svenska, helt åt helvete fel. Och då blir det ju väldigt svårt att krypa till korset och erkänna att en har gjort det förbjudna trots allt. Därav rädslan som kommer. Och den vill jag inte ha. Jag vill inte att mina barn ska vara rädda för att berätta dumheter de gjort och kommer att göra (alla gör dumheter, åtminstone ibland).

Och ta det där med stil. Vi har inte låtit någon av döttrarna ta hål i öronen före tio års ålder (således har inte den yngsta örhängen än). Däremot har vi också sagt att om de vill färga håret, så får de väl göra det. De får skaffa piercingar också, efter tretton års ålder, om de vill det. Vad gäller kläder får de ha vad de vill. Är det för kallt? Ja, men då får de frysa så lär de sig förhoppningsvis till nästa gång (förutom i vissa fall, när jag faktiskt ger råd – typ vid friluftsdagar).

86/100

Ytligt

Jag går nästan ingenstans utan åtminstone mascara och eyeliner. Och lite ögonskugga. Inte för att någon annan tycker att jag ska ha det. Inte heller för att jag liksom måste ha det. Utan för att jag gillar det. Jag och ingen annan.

Ibland har jag foundation eller bb-créme också. Och jag har antirynkkrämer i mitt badrumsskåp. Och jag färgar håret hyfsat ofta. Jag älskar parfymer. Och fixar naglarna regelbundet på salong. Kalla mig ytlig, men jag kan leva med det. Jag vet vem jag är och är verkligen inte bara yta.

Just det, jag älskar skor också. Nästan i alla former. Det beror ju helt på tillfälle. Skulle gärna ha ännu fler. Måste bara rensa ut gamla trotjänare först. Men det tar jag sen. Typ nångång.

I min garderob bor ganska många klänningar. Rätt mycket annat också faktiskt. Dock inte jättemycket märkesgrejer. Det kan vara snyggt, men jag har snöat in på lite billigare saker. Då kan en skaffa mer. Och det är roligt!

85/100

Kärlek är kärlek

All kärlek är fin. Oavsett vem en älskar.  Jag förstår inte varför en del vill sätta sig till doms över andra. Själv blir jag kär i och attraheras av män. Andra kvinnor dras till kvinnor. Detsamma med män. Vi kan attraheras och bli kära i motsatt kön, samma kön eller bägge. Vem har bestämt att man och kvinna ska vara normen? Egentligen.

Jag menar, exempelvis homosexuella relationer förekommer hos många arter. Alltså är det precis lika naturligt som allt annat. För vem kan säga att kärlek är fel? Hur kan en över huvud taget säga det?

Vi är liksom olika, och ingen kan med fog sägas vara bättre eller sämre än någon annan. Eller mer eller mindre värd. Kan inte folk bara sluta göra sådana värderingar? Jag är dock tveksam till om det nånsin kommer att hända. Inte helt. Men är övertygad om att ju fler som har en sådan intention, desto bättre blir det. För de allra, allra flesta.

Nej, jag tycker att vi tvärtom ska komma överens om att all kärlek är fin, vacker och precis lika mycket värd. alldeles oavsett vem en älskar.

84/100

Ordning och uppförande, och vad är gott uppförande

Funderar på ordning och uppförande. På gott uppförande. Vem bestämmer vad som just gott uppförande? Här kommer normerna igen. Hen som är tyst, lyssnar, och gör vad hen blir tillsagd är gott uppförande. I alla fall var det så förr. Men är det gott uppförande? Att inte ifrågasätta.

Hur är det med hen som gärna ifrågasätter. Som står upp för sig själv och andra. Även mot ledaren, om det visar sig att ledaren kanske rentav har fel. Att vara ledare innebär inte automatiskt att en har rätt.

Att bara lyda skapar ingen utveckling. Tvärtom så hämmar det. Visst, det finns situationer där lydnad behövs. I krissituationer är det direkt nödvändigt. Som exempelvis soldater i krig. Då är det bra om de lyder befälhavaren. För att undvika ännu mer kaos.

Men annars. I det vanliga livet. Jag tror inte vi vinner någonting på att en majoritet bara gör som den blir tillsagd. Som säger ”ja”, och aldrig ifrågasätter. Vad är nästa steg? Att vi återinför det hierarkiska samhället (jo, det är hierkarkiskt som det är, klasskillnader har funnits, finns och kommer alltid att finnas)? Börjar kalla varandra herr och fru och direktör? Typ.

Alltså, tillbaka till ordning och uppförande. Till skriftliga betyg i det. Jag tror, föga förvånande kanske, inte alla på det. Säg den lärare (eller vem som helst) som kan bedöma det rättvist. Ett betyg på ett papper skapar heller inte ömsesidig respekt. Jobba med värdena i praktiken istället.

83/10

Dagens i-landsproblem 

Jag blir galen när uppkopplingar, wifi och servrar är sega. När det bara buffrar och buffrar. Och ingenting händer. Mer än att allt möjligen låser sig helt. Eller när det kommer en massa konstiga felmeddelanden oavsett vad en gör. Eller när en helt oförklarligt (ok, det finns säker förklaringar, typ egentligen) blir utkastad från sajter.

För inte alldeles för många år sedan. Hm, nittiotalet var väl kanske inte direkt igår… Men i alla fall. På telefonmodemens tid. När en fick ringa upp modemet ungefär hundra gånger innan det kopplade. Och sedan var telefonlinjen upptagen. Då hade en säkert inte blivit lika irriterad på lite buffrande.

Men nu blir jag det.

82/100