Tonårskärlekar

Jag har ju en tonåring hemma. Och, nej, jag ska inte skriva om henne. Inte idag. Förutom det faktum att ständigt ha tonåringar i närheten framkallar minnen från min egen tonårstid.

På den här tiden, och egentligen under alla tonår, var jag kär. Eller, för att vara exakt, jag var olyckligt kär. I tidiga tonåren blev jag alltid kär i dem som alla blev kära i. Och de blev ju aldrig kära i grå små möss. Som jag då. Eller egentligen var jag nog inte en så grå mus. Jag blev en. Dels såg jag mig mer och mer som en själv, dels stod jag hela tiden delvis utanför. Självuppfyllande profetior, tror jag bestämt att det kallas.

Spanade på killar var något jag och mina vänner ägnade rasterna i skolan åt. Vi spelade kort, åt godis, drack te och spanade på snyggingar. På avstånd förstås. Och på något sätt var det som att vi nöjde oss med det. Fast det gjorde vi nog inte. Inte egentligen. Egentligen ville vi ha pojkvänner allihop. Precis som alla andra hade. Eller vi trodde att alla andra hade det. Men hur skulle det gå till? Vi pratade ju inte på allvar med representanter ur det motsatta könet. De ouppnåeliga killarna, alltså.

En av de populäraste killarna på hela skolan. Han var så snygg, så söt. Hur han var som person vet jag förstås inte. Han var ju fullständigt ouppnåelig. Mina tankar och mina drömmar fylldes av honom. Min dagbok fylldes av hans namn. Mer blev det aldrig. Jag gjorde inget annat åt saken. Mer än att ibland cykla förbi huset där han bodde. Inte för att jag någonsin såg honom då. Om jag hade gjort det hade jag trampat därifrån fortare än någonsin. Eller gömt mig i närmaste buske.

Några av mina kärlekar vågade jag ringa till. Efter mycket vånda förstås. Men sen blev det liksom aldrig mer än så. Nästan aldrig. Senare fanns det en kille som kom att bli en följetong i mitt tonårsliv. Vi var aldrig ihop, nej, det vore ju att ta i. Men jag var dödligt kär i honom. Länge. Faktiskt under flera år.

Det var inte helt enkelt det där spelet. Framför allt inte när en, som jag, var så blyg att jag knappt vågade hälsa i korridoren på skolan. Det händer liksom inte så väldigt mycket då. Vad gäller det hoppas och tror jag att mina egna barn är och blir modigare. Även om det är svårt.

76/100

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s