Att bli ledsen när andra är ledsna

”Jag gillar inte när andra mår dåligt. Men om jag inte gör något mår jag dåligt.” Jag pratade med ena dottern idag. Alltså pratade på riktigt. Ibland kan vi det. Åter andra gånger säger hon inte pip ens. Men när vi pratar så gör vi det. Hon är klok (ja, blir galen på henne ibland, konstigt vore det väl annars).

Vi pratade om det sociala spelet. Det är inte alltid så lätt. Framför allt inte när det blir jargong. Och jargong blir det. I familjer och i kompisgäng. Och den är inte alltid lätt att förstå. Framför all inte om den blir rå.

I vår familj har vi antagligen en ganska rå jargong. Eller, rättare, vi är rätt ofta ironiska. På gränsen till sarkastiska. Sannolikt låter vi inte alltid så snälla mot varandra. Fast det är vi. Men utomstående kan säkert ha svårt för det.

Det är ju svårt att förställa sig. Inte minst om en ska umgås mycket. Det funkar liksom inte att alltid vara på sin vakt. Sårade jag nu? Blev det fel? Visst, det är viktigt att anpassa sig. Det måste en. Men det är också viktigt att få vara sig själv. Och anpassningen måste gå på bägge hållen.

Dottern och jag pratade om empati också. Att en inte vill såra andras känslor. För om andra mår dåligt och är ledsna blir både hon och jag ledsna. Liksom oroliga. Dock är det superviktigt att ändå vara ärlig mot sig själv. Utan att ge avkall på den empatiska förmågan. Det är en del att brottas med, men nödvändigt, tror jag.

81/100

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s