Det lockande med förbud

Jag och min man har ganska få regler för våra barn. Men de regler vi har, förväntar vi oss att de följer. De är liksom grundläggande, och oftast inte särskilt förhandlingsbara. Jag tror inte på en massa små regler bara för reglernas skull. Jag tror inte heller på förbud. I alla fall inte omotiverade förbud. Som liksom bara är förbjudna.

Förälder: ”Nej, du får inte använda den appen.”
Barn: ”Varför?”
Förälder: ”För att jag förbjuder det!”

Eh, och varför förbjuder du det, undrar jag. Mycket hellre en diskussion om vad användandet av vissa appar (exempelvis) kan leda till.

Vi har valt att istället låta våra barn ha de appar och konton de vill. Med förbehållet att vi vet användarnamn och lösenord. Inte så att vi kollar hela tiden. men om något skulle hända kan vi finnas där. Jag tänker likadant vad gäller annat. Bara jag får veta liksom. Den dagen den första fyllan kommer, vill jag inte få reda på det på omvägar. Jag vill inte att mina barn smyger med det för att de är rädda för vår föräldrareaktion. Då är det ungefär tusen gånger bättre att de talar om att såhär blev det. Oj, liksom. Eller att de ringer om de hamnar i kniviga situationer. Då kan en finnas där som förälder. Utan att döma. Utan att förminska. Sannolikt kommer jag inte att vara jätteglad. Men inte jättearg heller. Jag har ju varit där själv typ.

Lögner är värre. Framför allt om lögnerna kommer för att någon inte vågar stå för sina egna handlingar. Det är ju det allt handlar om egentligen. Att lära sig ta ansvar. Och att våga göra det. Då går det ju också att fundera på varför det hände.

Förbud motverkar just det ansvarstagandet, tror jag. Förbud skapar rädsla. Samtidigt som det förbjudna alltid är (och har varit) oerhört lockande. Följden blir ju att det förbjudna testas, vilket innebär att saker kan gå, på ren svenska, helt åt helvete fel. Och då blir det ju väldigt svårt att krypa till korset och erkänna att en har gjort det förbjudna trots allt. Därav rädslan som kommer. Och den vill jag inte ha. Jag vill inte att mina barn ska vara rädda för att berätta dumheter de gjort och kommer att göra (alla gör dumheter, åtminstone ibland).

Och ta det där med stil. Vi har inte låtit någon av döttrarna ta hål i öronen före tio års ålder (således har inte den yngsta örhängen än). Däremot har vi också sagt att om de vill färga håret, så får de väl göra det. De får skaffa piercingar också, efter tretton års ålder, om de vill det. Vad gäller kläder får de ha vad de vill. Är det för kallt? Ja, men då får de frysa så lär de sig förhoppningsvis till nästa gång (förutom i vissa fall, när jag faktiskt ger råd – typ vid friluftsdagar).

86/100

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s