Lätt med åsikter om skolan

”Klasserna är för stora”. ”Klasserna är för små”. Lärarna byts för ofta”. ”De är föräldralediga jämt”. ”Lärarna är för gamla”. Ja, är det något ämne som många klagar på så är det skolan. Det är inte alls särskilt konstigt. Skolan berör oss alla, och den är viktig för hela samhället. Problemet är att många inte tycks se att skolan är en arbetsplats för människor som alla oss andra. Lärare är faktiskt människor. Jag känner flera stycken (varav en del bytt jobb flera gånger, och andra troget stannat kvar – precis som i övriga yrkeslivet)

Dessutom tycker jag mig uppleva att det finns mycket förutfattade meningar. Många rykten som florerar. Nej, jag pratar inte om något specifikt. Inte just nu. Många tycks jämföra skolan med sin egen skolgång. ”På min tid var det minsann ordning”. Men var det verkligen alltid det? Och, vilket är jätteviktigt, vi får inte glömma att hela samhället ser annorlunda ut. Krasst uttryckt tror jag inte att det delas ut lika många guldklockor för lång och trogen tjänst någonstans längre.

Jag tror att en väg skulle kunna vara att fler och fler skolor införde den lärande organisationen. En organisationsform med stort medinflytande, med tvärgrupper och med stort ansvar för alla yrkeskategorier. Förvisso ett något tungrott system ibland. Men jag tror att om insyn och transparens finns ökar först den interna förståelsen. Och då vinner en så mycket mer. I förlängningen.

Som förälder tror jag att det är viktigt att lita på skolan. Att de som arbetar där faktiskt kan sitt jobb. Att de vet vad de gör. Och om en ska lägga sig i ska en liksom göra det på rätt sätt. Var tvungen att få med det på grund av att jag själv har kontinuerlig dialog med mina barns skola. Men jag skulle aldrig drömma om att lägga mig i den pedagogiska planen, annat kan jag dock lägga mig i. Eller söka information om, för att vara mer exakt.

Statistiskt är det överlag, oavsett arbetsgivare eller huvudmän, så att läraryrket idag är ett av de yrken flest lämnar. Det beror inte på lärarna – de gör överlag ett fantastiskt jobb. Det beror faktiskt, som jag ser det, inte på vilket skola det handlar om heller. Skolor i Sverige är ganska styrda av läroplaner och skolinspektioner och sådant. Däremot beror det på skolpolitik. På vilka politiska beslut om har tagits visavi skolan. Och det ska ingen lärare eller skola lastas för.

Olika vägar mot samma mål behöver inte vara fel

Hur kan vi bäst nå samförstånd? Ja, inte genom att smutskasta varandra i alla fall. Jag tänker såhär: Om alla verkligen skulle läsa noga och på riktigt försöka förstå på riktigt vad meningsmotståndare säger. Då skulle beröringspunkter vara möjliga att hitta. Då kan vi hitta en konstruktiv dialog. Faktum är att det inte är helt sällan som målet är snarlikt, även om vägarna ser olika ut. Till och med väldigt olika ibland. Men om en försöker tänka sig upp i luften, och se hela bilden, då ökar sannolikheten att en ser varthän det bär.

Istället för att kasta skit på den som väljer en annan väg, så att det blir ett pajkastningskrig som inte leder någonstans överhuvudtaget, tycker jag att det känns mer konstruktivt och utvecklande att försöka lära av varandra. Har motparten kanske rentav poänger med sina val. Jag menar, om en börjar med att kasta paj, kommer inte motparten att vara öppen alls för någon dialog. Och då går det inte att mötas. Jag tror dessutom på allvar att den som kastar hårdast förlorar. Åtminstone i längden.

Dessutom, om en debatt ska fungera tycker jag att det är väldigt viktigt att hålla sig till sakargument. Alltså inte alltför mycket tyckande utan grund (jo, jag kan ägna mig åt det också, jag är verkligen ingen övermänniska). Eller smutsig pajkastning. Framför allt inte smutsig pajkastning. Den som ägnar sig för mycket åt sådant har nästan automatiskt förlorat.

Problemet är ju när alla parter börjar kasta paj. Då tröttnar åtminstone jag och slutar lyssna. Jag menar, vem orkar lyssna på sådant? Och var finns det konstruktiva där?

Det skulle inte vara så dumt att någon gång stöta på sådana samtal. Mellan parter som i förstone inte tycker särskilt lika. Men som ändå har samma mål för ögonen. Och om de faktiskt kunde se det där målet, trots alla träd som står mellan deras olika vägar. För egentligen, varför måste den ena vägen vara vare sig bättre eller sämre för att nå målet? Det beror väl på. Och jag tror att det är olika för olika personer. Visst, jag har min väg. Men om målet är detsamma som för någon annan som väljer att gå en annan väg tänker jag inte kasta paj på den. Det känns mest som slöseri med typ alla resurser. Och det förlorar alla på.

Lyfta blicken, är något fler borde göra

Jag funderar ibland på detta med att vara kategorisk. Att märka ord. Att haka upp sig på dem så mycket att en missar poängen. Det händer ju ibland. Ser det då och då i mina flöden. ”Men, men, det där var ju hemskt formulerat.” Fast egentligen, om en läser ordentligt, så syns det att grundbudskapet inte skiljer så mycket. Inte egentligen. Fast orden och formuleringarna står liksom i vägen.

Såklart hakar jag själv upp mig på formuleringar ibland. Precis som alla andra. Men ibland blir jag liksom trött. Varför tjafsa om smådetaljer? Varför inte lyfta blicken? Åtminstone lite. Inte sällan går det att hitta ganska många beröringspunkter. Om en intar helikopterperspektivet vill säga. Det blir jättesvårt att hitta dem om en fastnar i detaljerna. Som i orden och formuleringarna.

Jag funderar faktiskt ganska mycket på sånt här. På att jag ofta saknar helheten sedd från den där helikoptern. Perspektivet från den blir så mycket intressantare. Och jag kommer inte ifrån att det känns bra mycket mer konstruktivt att försöka hitta beröringspunkter i våra olikheter. Istället för att slå ner på dem. Onekligen är det ju så (tycker jag) att olikheter kan vara väldigt berikande. De är vad som främjar utveckling. Vive la difference, liksom. Jag tycker också att det kan bli rätt, rent ut sagt, trist att bara omge sig med folk som tycker och formulerar sig likadant. 

Religion är opium, eller?

Något vi pratat mycket om härhemma är vikten av det sekulära samhället, utan inblandning av religioner. Religion, i vilken form den än vara må, är en privatsak. Jag tycker det är väldigt viktigt att den förblir det också. Alltså tror jag inte på religiösa skolor.

I skolan ska alla lära sig om alla religioner. Vad gäller värdegrund är huvudpunkten att alla är lika mycket värda oavsett bakgrund, hudfärg, religion, politisk färg eller vem en blir kär i. Vi är alla människor liksom. Det känns också viktigt att alla får göra de val var och en vill. Så länge de valen inte skadar någon annan.

Jag har svårt för de patriarkala strukturer som sanktioneras av de stora religionerna. Och att kärlek måste vara reproducerande. All kärlek är vacker, kan vi inte bara komma överens om det?!

Jag skräms av att det finns människor som inte ifrågasätter. Det är farligt att svälja budskap som absoluta sanningar. Faktum är att jag inte tror att det finns någon absolut sanning. Allt handlar om tolkningar. Och tolkningar är alltid personliga.

Vi är alla i första hand människor, oavsett vad vi tror på och vilka vi är.

Tankar runt kungahuset och sånt

Jag satt och tittade på hela sändningen av prinsbröllopet igår. Jepp, jag erkänner, jag hyser en viss fascination för sånt. Jag tycker på riktigt att det är ganska roligt att titta på. Som det skådespel det är. Ståtlig inramning, vackra kläder. Som värsta kostymfilmen. Fast på riktigt. Typ.

Faktum är att jag är dubbel kring kungahuset och monarkin. Visst, det är något förlegat med ämbeten som ärvs. Med barn som inte får välja själva, utan skolas in i sin kommande roll hela livet. Men vänta lite, hur är det inom näringslivet? Jo, ungefär likadant (dock inte lagstadgat, men det är inte min poäng just nu). Arvtagare till stora företag skolas också in tidigt. Och barn till företagare i mindre skala börjar ofta tidigt att småjobba i familjeföretaget. Just för att skolas in. Egentligen är inte skillnaden sådär jättestor.

Men det blir så dyrt, är ett annat argument. Visst, och det blir ju inte ett presidentämbete. Och då tillkommer hela processen med ytterligare ett val med allt kampanjande däromkring. Nej, det är verkligen inte billigt för statskassan det heller. Och, handen på hjärtat, är det alltid den som kampanjar bäst som är mest lämpad som representant för ett land. Och presidenter har dessutom politisk makt. Utöver att det även i republiker finns parlament. Med parlamentariska val. Så det ekonomiska argumentet faller.

Kungahuset är galjonsfigurer för landet. Och såklart kan vi diskutera nyttan med det. Eller om just den familjen är mest lämpad till det (också en annan diskussion). Men faktum är att det i hyfsat många länder i världen smäller rätt så högt med den kungliga glansen. Som jag förstår det öppnar det vissa dörrar för näringslivet och andra kontakter. Och själv har jag lite svårt att tycka att just det är så himla fel.

Visst, jag inser att jag själv blir något av en paradox. Med mina värderingar borde jag kanske tänka att ”ner med kungahuset – republik nu”. Men det gör jag inte. Och det står jag för. Jag försöker tänka lite mer nyanserat (säkert råder delade meningar om den nyanseringen, men det bjuder jag på). Och det står jag också för.

I mål

Det gick! Jag har skrivit 100 inlägg på 100 dagar. Upploppet blev kanske lite sent eftersom jag skriver först nu. Och eftersom jag valde att inte vara med helt officiellt gör det inget. Men jag fixade det.

Det har varit mestadels roligt (ok, några icke-inlägg har det blivit), så jag fortsätter. Kommer kanske inte blogga varje dag. Men relativt ofta. Nu får jag utmana mig själv istället.

100/100

Vad jag skulle vilja

Nyss körde jag hem från en träff. Precis lagom förhållanden för att köra. Landsväg, bra ljus, torrt väglag. Då gillar jag att köra fort. Faktiskt skulle det vara kul att testa att köra riktigt fort någon gång. Alltså under ordnade förhållanden.

Jag skulle också vilja genomföra åtminstone en del av mina idéer. En del är jag på god väg med. Andra måste jag renodla mer. Således måste jag nog starta det där företaget jag har funderat på i åratal. Men det ska jag. Nu har jag faktiskt till och med skrivit en affärsidé. Nästan. Eller, jo, det har jag.

Jag skulle också vilja tågluffa på brittiska öarna med min familj. Bara vara liksom. Och insupa allt det brittiska, som jag tycker så mycket om. Även om vissa delar är rätt märkliga. Men ändå.

Jag skulle vilja skriva mer. Ja, men gör det då, kan en ju tycka. Och faktum är att den här utmaningen är en del av det syftet. Jag älskar ju att skriva. Mitt problem (om jag nu ska kalla det så) är att jag kan ha en tendens att vara ganska spretig i mina tankebanor och att jag är så intresserad av så mycket.

En annan, rätt fånig, grej är att jag någon gång skulle vilja göra ett Mensatest på riktigt. Bara för att liksom. Jag har gjort den lilla gratisvarianten flera gånger. Det har gått ganska bra. I vuxen ålder har jag kommit på att jag är mer logisk (på det sättet) än vad jag själv trodde. 

Jag skulle också vilja vara ännu modigare än vad jag är. Jag vill våga att testa okända isar. De kan bära, bara en vet hur en ska gå, och om en är smart. Och en kan ju inte veta hur tjock isen är.

Det finns mycket mer jag skulle vilja. Både stort och smått. Och det är på alla sätt bra, tycker jag.

99/100

Snyggt

Något av det snyggaste jag vet är klassisk, nästan strikt klädstil i kombination med något som helt bryter. Som en tatuering som sticker fram. Någon piercing. Eller så enkelt som ett klädesplagg som egentligen inte riktigt passar ihop. Tisha med typ rockigt tryck till strikt dräkt. Örpluggar till tredelad kostym. Tatuerade armar till söt chic klänning. Och så vidare. Så snyggt.

Jag har en (i och för sig rätt liten) näspiercing. Jag skulle vilja ha en tatuering. Ska bara våga först. Och hitta rätt motiv. Och nej, det är inte nödvändigt. Men jag har sett många grymt snygga.

Om jag kommer att våga någon gång? Det återstår att se.

98/100

Till mina barn

Det finns få jag kan bli så vansinnigt arg på. Men jag är oerhört stolt över er. Ni är trygga, smarta, roliga och duktiga. Jo, ni är fina också. Och det är roligt att prata med er och att se er med era vänner. Det är kul att ni har så bra vänner, och att följa dem också (lite på avstånd).

Jag och er pappa jobbar på att ni ska bli starka tjejer, och så småningom kvinnor, som vet vilka ni är. Som inte tar skit ni inte förtjänar. Som är självständiga och inte beroende av andra. Inte av oss heller faktiskt.

När ni ska ta nya språng i livet tänker vi såhär, jag och er pappa. Vill jag att ni ska göra detta? Oftast är svaret nej. Tror jag att ni kan? Om svaret är ja så bortser vi båda från svaret på fråga ett. Kan ni så kan ni och då får ni.

Visst är ni jobbiga ibland båda två. Och ni är ganska olika, både med tanke på personlighet och det faktum att det skiljer fem år på er. I år blir ni nio och fjorton, och det är häftig resa vi gör tillsammans. Ni är fan bäst! Älskar er!

97/100

Solstund med visst underhållningsvärde

Idag har solen lyst hela dagen. Egentligen är jag väl inte någon större soldyrkare. Men efter allt regn och all kyla var det skönt att softa i en solstol i några timmar. Då kom dagens underhållning.

Min äldsta dotter kom ut. Hon har pratat vitt och brett om att hon vill bli brun ett bra tag. Och det är ju helt ok. Men hon blev rastlös väldigt fort. Ändrade ställning varje minut. Sen finns ju den lilla detaljen insekter och flygfän också.

Vi kan väl säga att dottern och flygfän inte är världens mest kompatibla (känner igen mig där…). Således, varje gång en humla, en fluga eller vad som helst annat surrade förbi for hon upp, vilt viftandes.

Sedan skulle hon hämta mobilen, som hade dåligt batteri och snart var tvungen att laddas. In igen. Ut. Låna min mobil. In igen. Hämta bok. Ut. Och så fortsatte det ett bra tag tills hon till slut kom in i solningslunken. Då kom lillasyster med kompis och blåste såpbubblor. Bubblor som landade på storasyster. 

Ibland är det helt enkelt lättare än vanligt att hitta humorn i vardagen.

96/100