Att våga (och så lite koskräck)

Jag tror att det är viktigt att våga saker. Att inte bara fega ur. Och tro mig, jag har backat många gånger för att jag inte har vågat. Det händer fortfarande. Men nu försöker jag ta mig i kragen och hoppa i alla fall.

Rädd är jag för en hel del. Höjder är ungefär det värsta som finns. Dem undviker jag. Precis som bergochdalbanor. I alla fall oftast. Det är liksom bara läskigt att åka dem. Och högt. Och, inte att förglömma i det fallet, inte nödvändigt. Sånt gör jag inte.

Dessutom är jag inte jätteförtjust i många djur. Exempelvis har jag koskräck. Jo, kossor kan vara fina att titta på, på behörigt avstånd. Är de för nära, och för många, är de däremot jätteläskiga. Jag glömmer aldrig när bilen jag körde nästan fastnade i en kohage. Korna flockades runt den, och jag hörde deras andedräkt genom rutorna. Hjärtat slog i racerfart, och paniken var nära. Hur jag kom ut? Jag krypkörde till grinden, tutade jättemånga gånger, kastade mig fram och öppnade grinden och rusade tillbaka. Och jo, jag lyckades stänga grinden också.

Men vad jag vågar är att säga ifrån om jag tycker något är fel. Att stå upp för det jag tycker är rätt. Jag vågar testa att gå nya vägar – och det ska jag göra mer. Det tror jag är bra!

95/100

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s