Det onaturliga naturliga

Funderar på en hel massa. Ungefär som vanligt alltså. Men det här med kroppsideal. Vi ska vara smala, gärna jättesmala. På samma gång ska vi ha lite former. Vi ska vara vuxna. Men något hår ska vi inte ha (trots att vi människor de facto har hårväxt lite överallt). Förutom på huvudet. Vi ska sminka oss. Men det ska vara naturligt, så att det nästan inte syns. Frågan är ju hur naturligt det är att ha sjuttioelva olika produkter som inte syns för att se naturlig ut. 

Jag erkänner utan omsvep att jag också tar bort en del hår – det är på gränsen till krig ibland. Jag sminkar mig hyfsat naturligt. Jag tränar (inte jätteofta, men ibland). Såklart är jag, åtminstone delvis, också slav under det här. Så är det med normer. Inte minst normer som vi ständigt matas med.

Men varför har det blivit naturligt att inte vara det? Varför har kroppshår blivit äckligt? När det faktiskt har en funktion. Och egentligen inte är ett dugg äckligt.

Modeindustrin är ju såklart en stor del i det här. Något av en bov i dramat, kan en säga. Visst, en del företag gör stora big size-kampanjer. Men även big size-modellerna är hårlösa. Och oftast inte så väldigt big size heller. Nej, faktum är att de har normala former (är inte helt överens med ordet normal här, men hittar för tillfället inget bra alternativ). Här uppstår frågan om vad som händer när en kropp som är proportionerad som rätt många av oss (varken smal eller tjock) klassas som big size. Och skuldbelägger inte det de som är big size på riktigt än mer?

Det känns lite sorgligt att det här liksom bara fortsätter. Visst, jag är väl medveten om att det här knappast är något nytt. Kroppsideal har alltid funnits, även om de har sett olika ut. Men det är sorgligt att höra unga (egentligen har det inte med ålder att göra, men det blir enklare för att nå poängen) tjejer och killar klaga på sig själva, när de inte uppfyller idealet. Ingen uppfyller idealet. Ingen ser ut så, eftersom det är fabricerat. Och det måste vi prata om.

Åtta timmar varje vardag under samma tak – eller?!

Normer är något som jag funderar mycket på. Normerna, de oskrivna reglerna, i förstone självklara, finns överallt. I privatlivet, i maktstrukturer, i arbetslivet. Det går inte att värja sig från dem. Egentligen tror jag inte att det är vad vi ska göra heller. Däremot tror jag att det är jätteviktigt att vi blir medvetna om dem, och (där det behövs) ifrågasätter dem.

Jag vill redan nu klargöra (det rätt självklara) att mina funderingar är just funderingar. Inte minst den här gången. Jag tycker på riktigt att det är viktigt att vi problematiserar normerna också i arbetslivet, och jag tror att det är en bra början att helt enkelt diskutera dem. Det känns nästan farligt att ta dem för givna, precis som normer i stort. Vad det sedan kan leda till får väl, som vanligt, framtiden utvisa.

Normen i arbetslivet är att vi ska jobba åtta timmar på dagtid. Vi blir anställda på en tjänst, alltså en funktion, och där ska vi stanna (i alla fall tills en annan tjänst dyker upp). Såhär är det liksom bara. Men måste det vara det rätta? Eller det bästa? Det tror inte jag.

Studier har visat på att människan klarar att fokusera på en uppgift i kanske ett par timmar. Till detta kommer att varje arbetsdag ofta innehåller diverse förflyttningar, raster, annan ställtid (exempelvis att helt enkelt ställa om hjärnan mellan olika arbetsuppgifter) och en hel massa annat. Således blir inte summan av kardemumman åtta effektiva arbetstimmar trots allt. Så varför måste en vara där i just åtta timmar. Det är också så att vi fungerar olika, vissa människor är mest effektiva under fikamöten, andra genom att arbeta koncentrerat på sin egen kammare. Åter andra är mest effektiva och/eller produktiva hemma. Så varför inte ta tillvara det. Låt de arbetstagare som är kreativa tillsammans över en (eller flera) kaffe vara det. Varför inte förlägga deras processer på något trevligt fik. Eller låt den som presterar bäst hemma jobba hemma. Vi har så bra digitala möjligheter idag att det inte bör vara något större problem. Att alla nödvändigtvis måste befinna sig åtta timmar under samma tak är faktiskt bara en norm, och inte ett mått på effektiv produktivitet. I alla fall inte på kreativa arbetsplatser.

Visst, jag är väl medveten om att vissa branscher kräver schemaläggningar och att en är fysiskt på plats. Det är heller inte min poäng att dissa det – det är ibland nödvändigt. Min poäng är att ifrågasätta varför det måste vara likadant överallt. Bara för att det liksom ”måste” vara så. För att det ”alltid” har varit så. Ja, eller hur?!

Dessutom funderar jag på varför arbetslivet tenderar att fastna i tjänster. Visst, det kan finnas poänger med det. Men vad jag menar är att det kanske vore bättre att fokusera på själva uppgiften istället. Så länge den (eller de) blir fullgott utförda behöver det ju inte spela någon roll hur, var eller av vem de utförs. Så länge resultatet är som det ska liksom.

Självklart får vi inte glömma bort kompetenser och kapacitet. Det är oerhört viktiga komponenter. Men om en organisation arbetar med många små grupper, i vilka uppgifter utförs, så bör resultatet landa tämligen väl ändå. Och där kapaciteten och resurserna är säkrade. Sedan utför varje grupp arbetet på det sätt som passar dem bäst, som de har kompetens och/eller talang för.

Posttraumatisk stress kanske kan förklara delar av historien

Jag har sett den danska tv-satsningen 1864 (en fantastisk produktion – se den!). I serien är kriget verkligen allt annat än romantiserat. Det visas som ett skitigt helvete. Visst, det är en tv-produktion, så självklart är det tillrättalagt, men ändå. Det finns också andra filmer om krig som inte alls är romantiserade. Bra tycker jag, eftersom krig är så, på ren svenska, jävla vidrigt. Mina tankar börja snurra. Tänk om det är så att väldigt många människor, historiskt sett, har lidit av posttraumatisk stress (PTS)?

Kungamakten och adeln levde hela tiden under hotet att någon släkting (eller någon annan) skulle sticka kniven i dem. Vad gör det med en människa? Det känns inte så konstigt att de beskrivs som helt paranoida. Troligen var de det, även rent medicinskt. Vem hade inte blivit stressad på gränsen till galenskap att hela tiden behöva vara så misstänksam mot allt och alla. Att hela tiden frukta för sitt eget liv? Lägg dessutom till att inte så få av dem var uppväxta med det här, de hade kanske upplevt att släktingar hade mördat varandra, eller i alla fall fängslat varandra. Inte så konstigt att de blev mer eller mindre galna.

Men så kallat vanligt folk hade det ju inte så. De lönnmördade inte varandra. Nej, det kanske de inte gjorde (vad vet vi?). Men de levde med att tvingas titta på offentliga avrättningar. Visst, det beskrivs som att folk gick dit för en stunds underhållning, precis som att många fascineras av blodiga olyckor idag, men ändå. Straffen och avrättningsmetoderna var onekligen bestialiska. Värsta splatterfilmen, fast på riktigt. Och vad gör det med människorna som ser på? Vad gör det med barnen?

Offentlig bestraffning är ju som bekant en metod att skrämma folk till underkastelse och lydnad, men jag är osäker på att det hjälpte (eller för den del hjälper). Brotten fortsatte, det har alltid funnits brott. Men att återkommande se utdragna avrättningar måste avtrubba åskådarna. De måste ha fått typ PTS.

Kanske är inte den kopiösa alkoholkonsumtionen (som ju är historiskt belagd) så himla konstig. Kanske är inte det faktum att vattnet beskrivs som så förorenat att det inte gick att dricka den enda förklaringen. Kanske är det att befolkningen, generellt sett, var så oerhört traumatiserad att den helt enkelt behövde alkoholen för att över huvud taget fungera. Tänkt om det var så. Även om det inte var uttalat.

Dessutom var det ofta krig. Att se det helvete som utspelar sig i krigssituationer. Att aldrig bearbeta det på något sätt. Vad gör det med människorna? Vad gör det med barnen? Vad händer med dem som växer upp i krigshärjade områden även idag. Jag tror att de faktiskt lider av just PTS. Att de är så avtrubbade att ingenting liksom spelar någon roll. För vad spelar egentligen roll, för den som har sett dessa helveten?

Substans eller plattityder?

Driven, engagerad, flexibel, socialt kompetent. Exempel på ord som ganska ofta förekommer i platsannonser och andra rekryteringssammanhang. Men vad betyder de? Alltså egentligen?

Driven. Egentligen säger det inte särskilt mycket. Grejen är ju att alla har drifter. Det är väl Freud som menar att vi har aggressiva respektive sexuella drifter. Dessutom måste vi äta och sova. Men att vara driven. Jag vet att det ofta handlar om att vara målmedveten, men hur en ser på mål kan diffa. Vissa ser målet som fast, fixt och färdigt. Andra ser en målbild, som är lite som en ram att utgå ifrån. Sedan om det blir exakt så eller inte spelar liksom inte så stor roll.

Ett starkt engagemang kan mycket väl yttra sig i att en person går upp i en uppgift och inte gör något annat under lång tid. När jag var betydligt yngre (det vill säga tonåring) kunde jag fastna i böcker i flera dagar. Under dessa perioder pratade jag knappt med någon. Inte ens mina egna föräldrar. Jag var djupt engagerad i böckernas värld. Ett starkt engagemang kan också visa sig om ett glädjesprudlande studsande superengagemang över något. Där känner inte jag riktigt igen mig. Men det leder inte till att jag säger att det inte är tecken på just engagemang. Bara att det inte finns någon absolut sanning för vad engagemang innebär. Så vad betyder ordet i platsannonserna. Egentligen?

Flexibel kan en vara på många olika sätt. Det kan handla om att klara att ha många bollar i luften samtidigt. Det kan också handla om att lätt anpassa sig till förändrade förutsättningar. Eller kanske något helt annat. Det är inte min poäng här, saken är ju den att varje ord kan betyda många saker, och vad en person tolkar in som den rätta betydelsen är kanske helt fel för någon annan. Dels är det individuellt, dels är det kulturellt betingat. Typ så.

Som det rätt så slitna uttrycket socialt kompetent. Vad är det? Måste det nödvändigtvis vara att en är en fena på att mingla  med kända och okända människor. Att prata om allt och inget, att lätt lära känna andra. Det vill säga på ett ytligt plan. Måste det vara fel och socialt inkompetent att vara mer eftertänksam. Att kanske ibland rentav känna sig obekväm i mingel. Att istället helt enkelt studera sina medmänniskor i sådana påkomna situationer? Jag tycker faktiskt att det är precis lika socialt kompetent, fast på ett annat sätt. Dessutom är ju samtal som inte är bara ytliga betydligt mer intressanta. Ibland kan det rentav vara av större vikt att ha förmågan att samtala på djupet med andra, för att exempelvis få reda på vad hen verkligen vill och menar.

Jag har funderat en del på det här. Och visst, jag har använt orden själv när jag vid olika tillfällen har sökt jobb. Flera gånger utan att reflektera närmare. Pudelns kärna är att annonsernas ord i sig själva inte betyder så mycket, och att jag verkligen tycker att det är på tiden att de analyseras. Det kan ju inte heller vara så att en organisation utvecklas bäst med bara de där sprudlande, ytligt intensiva (missförstå mig rätt, jag lägger ingen värdering här) medarbetarna. De mer analytiska människorna är minst lika viktiga (vad är ett beslut utan en djupare analys liksom?), och de måste ges större chanser redan i rekryteringen – trots att de kanske inte framhäver sig själva på samma sätt i det läget.

Youtubers och källkritik

Min tonåriga dotter tittar ganska mycket på YouTube. Precis som lejonparten av alla tonåringar, antar jag. Det finns ett rätt så stort antal så kallade youtubers, som till och med gör sig en karriär på det. Jag kan inte påstå att jag följer de flesta av dem (knappt någon faktiskt), men jag känner väl till fenomenet. Inte heller lägger jag någon direkt värdering i det, det är fullständigt ok att tjäna pengar på att typ spela spel, eller ”prata ut” online.

Vad jag dock har funderat en del på källkritik. Min upplevelse är att många unga hänvisar till dessa youtubers som att de sitter inne med sanningen. Utan att kolla på fler ställen. Utan att reflektera. Och faktum är ju att många av dem (youtubers) är väldigt unga och således utan större erfarenhet (nej, jag lägger faktiskt ingen värdering i detta).

Det finns också så kallade make up tutorials, där ofta väldigt unga tjejer (oftast, det finns killar som gör detta också) ger tips om make up. Men, och det är viktigt, vad många av deras följare missar är att de är sponsrade, inte sällan av särskilda märken inom just make up. Och således tipsar de om just de märkena. Rätt självklart egentligen, men inte så lätt att genomskåda om en inte har så stor erfarenhet av reklam och marknadsföring. För det är ju inte så att de explicit säger att ”nu gör jag reklam för just den här produkten”.

Jag tror att det är jätteviktigt att vi som är föräldrar och vuxna är medvetna om detta. Att vi problematiserar och åtminstone försöker ifrågasätta. Missförstå mig rätt, jag menar inte att vi ska ifrågasätta fenomenet. Jag tänker att frågor som ”hur tror du att hen har fått alla produkter?” kan vara en väg att gå. Alltså att ifrågasätta utan att döma.

Det känns så viktigt att medvetandegöra att det ofta handlar om just åsikter, och att de ska bedömas som just sådana. Slutligen vill jag också poängtera att engelskspråkiga youtubers boostar engelskan hos tonåringarna enormt. Och det är bra!

Verktyg till förbannelse

Processverktyg. Det känns modernt och bra. Så att en kanske lite lättare kan förstå och använda sig av nya processer i arbetssituationer. Verktygen blir nästan gudagivna. Åtminstone framställs de så. Jag vet, jag raljerar lite. Faktum är att verktyg kan vara jättebra. Om en som verksam i en organisation förstår vad de är till för. Om beställaren har utrett varför just dessa verktyg ska användas. Och till vad. Vad som är syftet med dem. Kanske är det rentav så att det faktiskt är de medarbetare som förväntas jobba praktiskt med processerna som ska göra utredningen och ta fram vilka verktyg de kan tänkas behöva.

Tyvärr får jag ibland en känsla av att det har blivit så trendigt med dessa processverktyg att många liksom struntar i utredningen. Struntar i att göra en ordentlig analys vad det är som egentligen behövs. Och ju mer jag funderar desto mer undrar jag varför den utredningen inte görs ordentligt (eller alls). Den är ju liksom A och O. Och ofta egentligen inte ens speciellt svår att göra. Det handlar bara om att mäta vad det är en egentligen gör, och att ställa det mot vad som förväntas. Se där, piece of cake. Ok, jag raljerar igen. Men bara lite.

Problemet är nog att risken finns, när en ordentlig grundlig analys görs, att även beställaren måste inse sina egna misstag. Och det är läskigt att inse det, vilket leder till, just det, felaktig  eller ingen analys alls. Men misstag gör alla, faktiskt helt oavsett vilken position en har. Det är mänskligt att fela, heter det som bekant. Och det är det.

Jag tror att vi kommer ganska långt om många av oss (faktiskt de flesta) blir så ödmjuka att vi erkänner dessa misstag, inte minst för oss själva. Och att vi lär oss att ta till oss andra tankar och förslag. Även om det är någon annan som står bakom dem behöver de inte vara fel. Jag hårddrar, men min erfarenhet säger att det är alltför vanligt att inte ha den ödmjukheten.

Vi kan köpa in hur många processverktyg som helst, men om den grundläggande analysen saknas, eller är gjord med fel utgångspunkt, så är de meningslösa. Oavsett hur bra de är om de hamnar rätt. Jag tror också det är därför det inte sällan känns som att en hamnar i ett meningslöst ekorrhjul av verktyg. ”Det här är rätt. Alla måste vara med.” Och så leder det ingenstans. Det blir i längden jättesvårt att hålla någon motivation alls uppe för alla dessa processer.

Men om riktiga mätningar görs, om vi medvetandegörs om vilka målen är, vad vi förväntas uppnå, och om detta utvärderas, tror jag att känslan av meningslöshet kanske inte försvinner helt, men blir avsevärt mindre. Och det borde hela verksamheter, och vi alla, vinna på.

Hämmande värderingar

Jag har ungefär lika mycket preferens för extraversion som för introversion. Det vill säga, jag kan vara både extravert (hämta energi utifrån) och introvert (hämta energi inifrån mig själv). Det beror liksom på sammanhanget. Och det stämmer. Jag känner mig hemma i bägge. 

En del av mig som jag tror är introvert är mitt behov av egentid. Och att jag föredrar att åka på tjänsteresor, köra bil långt (förutom med familjen) och sånt själv. Det är så skönt att åka eller köra själv. Att slippa prata med andra. Det känns helt enkelt inte på något sätt avskräckande eller jobbigt att jag rätt snart ska börja pendla.

Samtidigt som jag i andra sammanhang tycker mycket om samtal och nätverkande. Det är väldigt givande och ofta roligt att prata inför andra, och att vrida och vända och diskutera. Bland annat.

Jag funderar en del på det här, och tror att det vore bra om inte alla liksom måste passa in i samma mall hela tiden. En lösning vore möjligen att sluta lägga in så mycket värderingar hela tiden. Jag inser att det inte är helt lätt att inte värdera, men varför inte försöka. Jag menar, vem eller vad är det som bestämmer att just utåtriktning är bättre än låt oss säga eftertänksamhet? Eller vice versa.

I min värld beror det på sammanhanget, och att det går inte riktigt att göra den värderingen. Helt enkelt för att jag inte tror att det går att säga att det ena är bättre eller sämre än det andra.

Pappas flickor 

”När döttrarna kommer hem med sina första pojkvänner ska hagelbössan vara laddad.” Pappas flickor ska skyddas till varje pris. Den typen av till synes harmlösa meningar, liksom på skämt, ser en titt som tätt på sociala media. Eller på t-shirts. Eller hör dem sägas. Jag erkänner direkt att jag helt säkert har småskrattat åt dem. Men är det egentligen så roligt? Vad är det de egentligen säger?

Jag tycker att budskapet blir att döttrarna är pappans egendom. Att en dotter inte har omdöme nog att välja en bra partner åt sig själv. Och visst, hon kan gå på minor. Men det är liksom en del av livet. Och jag kan inte låta bli att tycka att målet är att ens döttrar (och söner) ska bli självständiga individer, fullt kapabla att ta ansvar för sina egna liv.

Många hakar nuförtiden på trenden att låta pappan överlämna sin dotter till hennes blivande man vid altaret. ”Det är en så fin tradition.” Är det verkligen det?

För det första är det en anglosaxisk tradition. Här har vi traditionellt gjort så att bruden och brudgummen har gått in sida vid sida. Inte för att vi på våra nordliga breddgrader kanske alltid varit så väldigt mycket mer jämställda, men det är ingen gammal tradition här.

För det andra säger överlämnandet att kvinnan inte är självständig. Hon leds in av sin far, som lämnar över henne till den blivande maken. Som om hon vore en ägodel. ”Men det är en fin gest gentemot brudens far – han får en roll vid sin dotters bröllop.” Men varför ska han ha det? Och vari ligger det fina, att pappan till synes lämnar över ansvaret för sin vuxna myndiga dotter till en annan man?

Om bruden nu vill ha huvudrollen (men brudgummen då? En annan, inte oviktig, diskussion) kan hon väl gå in till ceremonin själv?! Då hamnar ju verkligen allt ljus på henne.

Jag vill och hoppas att mina döttrar blir just självständiga. Att de blir kapabla att ta eget ansvar. Och det känns som att de är på god väg.

Tjejer och killar, kvinnor och män

Det finns forskningsstudier som säger att elever upplever att tjejer och killar tar lika mycket plats om det i själva verket är killarna som dominerar. Om det däremot är så att bägge könen pratar lika mycket upplevs det som att tjejerna dominerar. Väldigt intressant. Och inte ett dugg förvånande. Men varför är det så?
Som vanligt är den rådande samhälleliga normen svaret. Normen som säger att killar ska prata mer än tjejer. Således reagerar vi inte när de gör det. Däremot upplevs tjejer som tar plats, som dominerar, som pratar mycket, som störiga. Trots att det enda de gör är att agera som killarna alltid (nästan) gör.

Det känns inte heller som en jätteslump att kvinnor som offentligt agerar som män brukar göra (tänk exempelvis komiker, radio- och tv-profiler) blir oerhört mycket mer kritiserade och ifrågasatta än sina manliga kolleger.

Och så är det även om tjejer alltsomoftast uppmanas att ta mer plats. Att ta för sig mer. Det blir ganska ambivalent och förvirrande. Hur ska en vara liksom?

Jag tror att en stor nyckel är att öka medvetenheten om att det är såhär. Först när vi ser det, och accepterar det, kan vi göra något åt det. Vi vuxna kan ju kanske till att börja med fundera på hur vi värderar och varför. Dessutom kan vi ju fundera på varför alla hela tiden måste ta för sig. Räcker det inte att liksom bara vara? Vara sig själv.

Är det verkligen så att de som hörs och syns mest har mest att komma med? Eh, nej. Men då måste vi tänka utanför den trygga lådan här också. Vi måste hitta andra sätt att mäta. Och sluta värdera utifrån normer vi inte ifrågasätter.

Kaka söker maka, är det alltid det bästa?

Jag har funderat en del på det gamla, lite slitna, uttrycket kaka söker maka. På att det ligger en del i det ändå. För vi gör ju det. Den partner vi väljer att leva tillsammans med har vi ofta gemensamma drag med. Just i det fallet är det väl i och för sig mest positivt. Men är kaka söker maka verkligen positivt i alla sammanhang?

Exempelvis vad gäller styrelserum, rekrytering och annat som har med det professionella att göra. Visst är det lättast att välja någon som påminner om en själv. En vet vad en får liksom. Men hur blir det med utveckling då? Egentligen? Om de flesta i just styrelserummen på sätt och vis är stöpta i samma form? 

Faktum är ju att utveckling ofta främjas av olikheter. Att folk drar åt olika håll. Visst, det kan bli jobbigt, men det behöver inte vara negativt. Och det är inte alltid särskilt konstruktivt att göra som en alltid har gjort.

Om jag inte missminner mig helt finns det studier, från andra länder, som visar att människor med humaniorabakgrund har mycket att tillföra styrelserummen. De mer mänskliga och estetiska värdena är viktiga, inte minst vad gäller kreativitet. Och vad är utveckling och innovationer, om inte kreativitet. Oavsett i vilken bransch vi befinner oss.

Och vad är det som säger att en, bara för att en råkar ha de traditionella attributen för en viss roll, automatiskt är den mest lämpade? Nej, just det, ingenting. Kanske är det så ibland att det oprövade, oväntade, kortet är precis vad som behövs. Låt oss säga ett kort med låg valör. Värdelöst, kanske vissa skulle säga. Men det kan vara kortet som skapar den vinnande handen. Ibland kanske till och med jokern. Varför inte våga testa liksom.