Det viktiga varför

En av de absolut viktigaste frågorna som finns är varför. Att ifrågasätta. Inte minst är det så oerhört viktigt att ifrågasätta det som känns självklart. ”För att det är så.” Eh, men varför är det så? Hur många har tänkt på det? Egentligen.

Jag tror på allvar att det är viktigt att se lite mer filosofiskt på tillvaron. Just genom att ifrågasätta. Att aldrig köpa så kallade sanningar rakt av. Utan just fråga, i alla fall sig själv, varför skulle just det eller det vara sant. Att hitta bra motiveringar för sig själv. Att jämföra olika alternativ. Och hitta sin egen sanning.
Men jag tror också att de egna sanningarna behöver ifrågasättas och revideras då och då. Att ifrågasätta är att ta på allvar. Att fråga varför.

Verkligheten är ju så komplex. Tolkningarna så många. Och att då exempelvis tvärsäkert hävda att ”så har det alltid varit” blir i min värld nästan lite märkligt. Men varför? Och hur kan en veta att det alltid har varit så? Sanningen är väl dessutom att det är tämligen osäkert att så är fallet. Inte minst med tanke på att det mesta förändrar sig över tid.

Annonser

Ständigt dessa normer

Jag brukar trilla in på genus och normer. Då och då. Typ. Och det känns helt naturligt för mig. Det är ju så fruktansvärt viktigt. Så viktigt att förstå att vi lever i ett normativt samhälle. Så viktigt att börja med våra unga.

Vad är det vi sätter prefix framför? Jo, det som bryter mot normen. Som damfotboll. Nu ska detta inte handla om damfotboll. Eller fotboll över huvud taget. Men det är ett bra exempel.

Vad är det som ganska många blir provocerade av? Det finns förstås mycket, men relativt ofta blir människor provocerade av det som bryter mot normen. Som kvinnor som tar plats. Kvinnor som beter sig som män (vem har bestämt att beteenden är könsbestämda?).

Jag tror att nästan det enda sättet är att jobba hårt för att medvetandegöra att samhället är just normativt. Att vi alla har normer. Och nästa steg blir att ta reda på vilka normer en själv har. Typ så.

Beredd

För runt tjugo år sedan bodde jag i centrala Malmö. Jag brukade inte så sällan gå ensam på gatorna mitt i natten. Jag var inte rädd. Men jag gick alltid långt från husväggarna. I ljuset från gatlyktorna. Jag fick ett tips (som jag följde) att hålla nyckelknippan så att nycklarna stack fram mellan fingrarna som knogjärn. Om utifall.

Det var trångt i garderobskön. Alla trängdes som sillar i ett stim för att kvittera ut sin jacka. Krogkvällen var slut och städljuset gick igång. Då kände jag händer på min rumpa. Sättet de nuddade berodde inte på trängseln. Jag reagerade nästan inte. Inte mer än lägg av liksom. Men det var ju så det var. Liksom inget speciellt.

”Jaså, han knuffade dig lite hårdhänt. Men han gillar dig säkert. Pojkar är pojkar, du vet.” Den har en ju hört. Och säkert sagt också. Boys will be boys. Och pojkar visar att de gillar flickor genom att knuffa och retas. Det vet ju alla.

”Men lilla du, det förstår du väl att det inte går”. Jag kände mig väldigt nergjord och ifrågasatt. Trots att min åsikt var väl underbyggd blev jag osäker. Kanske hade jag inte tänkt klart, trots allt. Det hände också att mannen inte ens tittade på mig. Inte med en blick. Han kunde börja prata med en annan person. Vände ryggen mot mig. Som om jag inte ens fanns. Trots att det ibland var så att det faktiskt var jag som hade pratat med den andra personen ifrån början.

Allt handlar om maktstrukturer. Strukturer som finns överallt. Strukturer som gör att det blir naturligt för en kvinna att ha beredskap för att försvara sig. Att det är liksom naturligt att hon är hotad när hon går ensam om natten. Att hon undviker ödsliga, mörka vägar.

Maktstrukturerna, och normerna, gör att en kvinna ibland nästan inte reagerar när hon blir tafsad på. Det är liksom så det är.

Precis som att det är så det är med härskartekniker. Såklart kan alla människor använda sig av sådana. Jag har stött på många kvinnor som ägnar sig åt sådant.

Men strukturen finns där. Och den retar mig.