Det händer nu. I verkligheten vi alla lever i.

Verklighetens folk som gått livets hårda skola vet ofta hur det ligger till. Verklighetens folk vet att kultureliten vill visa hur goda de är, men att det egentligen bara är show off. Att högutbildade akademiker inte vet hur det är för vanligt folk. Att PK-maffian består av just kulturelit och akademiker, faktiskt nästan oavsett var på den politiska skalan de egentligen står.

Själv har jag hundratals akademiska poäng, jag har en magisterexamen och nästan en kandidat därutöver. Jag jobbar inom kulturbranschen, och det händer att jag rent professionellt träffar och pratar med så kallade kändisar (som för övrigt är människor precis som alla andra). Även om jag har många år på universitet bakom mig är jag inte mindre förankrad i verkligheten för det. Min åsikt är att ingen har företrädesrätt på just verkligheten. Den finns liksom bara hela tiden.

Jag har gått på en del nitar i mitt liv. Det har inte alltid varit lätt. Men det är också livet. Ingen har någon företrädesrätt på det heller. Även folk som kanske har det till synes förspänt kan ha ett helvete. Det vet vi inget om.

Nu talas det ibland om att vi borde ge till svenskar som har det svårt innan vi hjälper flyktingar. Att vi borde se om vår egen bakgård först. Jag ser det i mina egna flöden. Men varför ställa människor mot varandra? Och hur många ger egentligen av sina pengar och sin tid till utslagna när det inte finns lika många flyktingar. I mina ögon känns det mest som bortförklaringar och undanflykter.

Jag är på riktigt så väldigt trött på allt detta polariserande. Sextio miljoner människor är på flykt. Det händer nu.

Annonser

Medmänsklighet, empati och livsåskådningar – går det ihop?

Jag tror på medmänsklighet och empati. På att försöka förstå och sätta sig in i olika situationer. Nej, det går inte att helt känna hur någon annan känner. Det går inte att till fullo förstå allt som händer heller. Men det går att försöka förstå. Att respektera på riktigt.

När andra mår dåligt och/eller är ledsna blir jag ledsen. Jag drivs av att försöka förstå. Eller i alla fall finnas till. Självklart kan framgången vara blandad, men jag försöker alltid.

Jag tror på den ömsesidiga respekten också. Här funderar jag bland annat på olika ideologier. Det finns många olika, och även här handlar det, för mig, om att respektera andra precis som jag själv vill bli respekterad. 

Ta religion till exempel. Ett sånt där ämne som en kanske inte ska börja diskutera på mingelfester. Men i alla fall. Jag tror att tron kommer inifrån. Att den är personlig. Jag har väldigt stor respekt för människor med personlig andlig tro. Däremot har jag väldigt svårt för missionerande (inom vad det än vara må). Typ ”jag är så lycklig på grund av min tro, och vill att du ska tro likadant”. Men jag är lycklig redan. Var och en blir salig på sin tro. Och som sagt, tro för mig kommer inifrån och är personlig. 

Alltför ofta tycker jag dock att tro blandas ihop med olika trosinriktningar. Och det är inte samma sak. Inte heller är organiserad religion samma sak som tro. Ibland nästan tvärtom faktiskt. Organiserad religion blir politisk, och det har jag jättesvårt för. Jag tycker att religion på typ alla sätt ska hållas ifrån det offentliga samhället.

Däremot ska jag ärligt erkänna att jag inte förstår alla åskådningar. Men att inte förstå innebär inte att jag inte respekterar. Så länge grundläggande värden som att alla är lika värda finns. Och att ingen medvetet skadas. Då är min respekt där, och jag önskar att den alltid vore ömsesidig.

En f d grå mus som struntar i Jante

En gång i tiden fanns en grå liten mus i en mellanstor svensk stad. En grå mus som inte alls såg sitt eget värde. En grå mus som inte trodde att någon såg henne, än mindre visste vem hon var. Den grå musen finns inte längre. Den grå musen är nämligen jag själv. Och nuförtiden är jag inte någon grå mus.

Jag tycker att det är intressant detta att sänka sig själv. Och hur oerhört vanligt det är. ”Inte ska väl jag.” ”Nej, jag kan inte.” ”Jag duger inte.” Det kan en väl visst. Jag kan ganska mycket. Jag är smart, och det vet jag. Varför ska jag förminska mig då?

Det var precis det jag gjorde. Förminskade mig själv. Jag trodde på fullaste allvar att jag inte dög till särskilt mycket. Eller att andra inte brydde sig om mig (förutom närmaste familjen då förstås). Nu såhär i efterhand tror jag väl inte riktigt att det var så. Problemet var väl att jag själv inte var mottaglig. Jag dög ju inte, som sagt. Eller hur?!

Naturligtvis spelade det i mitt fall in att det fanns andra barn och ungdomar som inte alltid var särskilt snälla. Sådant späder på ett redan dåligt självförtroende. Och det tar väldigt lång tid att bygga upp. Men det går, och det är på alla sätt värt att jobba aktivt med det.

Jag skulle önska att det var mer accepterat att tro på sig själv. Missförstå mig rätt nu, men många, inte minst ungdomar, tillåter inte sig själva att säga att de är bra som de är. Visst det är inte lätt, när en är ung vet inte ens själv alltid vem en är. Men det är inte riktigt socialt accepterat att vara så självsäker heller. Framför allt inte bland tjejer. Det hör till att liksom säga att en är ful, dålig och vad du vill. Och det är jäkligt trist.

Själv har jag på senare år börjat säga att jag struntar i Jante. Jag gillar inte ens Jante. Visst, det finns väl poänger med att inte förhäva sig, men att på gränsen till utplåna sig själv. Nej, jag tycker att en ska stå för att en är bra. För så är det. Jag är bra, och jag är duktig på mycket. Se där, det var inte ens svårt att skriva det. och bland annat därför är den där grå musen borta sedan länge.

Med på tv

Sitter just nu i tv-huset i Göteborg. Nej, det är väl inget särdeles speciellt med det. Ett hus, en reception, stängda dörrar. Typ. Men här sitter jag.

Ska vara med i ett frågesportprogram. Faktiskt för andra gången. Jag har alltid suttit och svarat framför tv’n. Gillat spel som Geni och TP. Om jag får säga det själv, och det får jag ju, är jag rätt bra på sånt.

Förra gången jag var med gick det bra. Nej, jag vann inte hela veckan. Men trea kom jag. Och det är väldigt roligt att vara med.

Så, wish me luck!

Duckface

”Shit, du dödar” står det under en bild på, oftast, en tonårstjej. Plus en hel rad med liknande omdömen. Hon är alltså en vanlig tjej, som är fin precis som andra. Men inte sällan har hon en väldigt konstig min. Duckface. En märkligt plutande mun med mungiporna uppåt. Det ska väl efterlikna ett botoxleende, men blir en grimas. Kanske är jag för gammal, men jag tycker inte någon passar i duckface. Det ser bara jättekonstigt ut.

Jag funderar ibland på hur länge detta märkliga ideal ska hålla i sig. Fast det är väl så med ideal. Ingen lever upp till dem. Jag är inte särskilt förtjust i kroppsideal som bara skapar mindervärdeskomplex och dåligt självförtroende. Nej, det är inget nytt. Och nej, jag tror inte att det kommer att försvinna. Men det blir lite sorgligt att se alla unga som tar dessa märkliga duckfaceselfies. När de inte sällan (oftast) är finare utan plutande mun.

När en sedan tänker efter är tjejerna ibland så unga som tolv, tretton år. Och då blir bilderna nästan läskiga. Jag menar, bilderna säger en sak. När en sedan ser tjejerna på riktigt är de plötsligt flera år yngre. Och vad säger det?

Det är inte alls bara tjejer som poserar så, det vet jag. Men kroppsspråket skiljer mellan könen. Och en kille i yngre tonåren tar en ofta inte för äldre än han är, trots diverse poser.

Tillbaka till kommentarerna under. Visst ser det trevligt ut. Problemet är att det känns som en tävling. Flest gulliga kommentarer vinner liksom. Tråkigt för dem som inga får.

Jag får en dålig känsla, men vet inte vad en kan göra mer än att försöka medvetandegöra.