Att minnas

Jag är inte en särskilt ceremoniell person, och har inte så stora behov av att ha speciella dagar eller platser för att minnas dem som lämnat oss. Jag minns dem ändå, när jag vill, och tror att de finns med så länge vi minns dem.  
Jag minns min pappa Inge, som kunde reta mig något fruktansvärt när jag var i tonåren. Inte många jag har skrikit så mycket åt, och inte många som kunnat trigga mig till det. Pappa och jag brukade laga mat när mamma hade jobbat natt, och då gick diskussionerna höga. Lika envisa bägge två. När jag var liten var jag trött på att höra att jag var lik pappa, idag är jag glad för det. Han var en bra människa, som var lugn, diplomatisk och nyfiken. Och underfundig, det hände att folk inte förstod när han skämtade.

Jag minns också både min farmor Svea och min mormor Karin. De var väldigt olika. Hos farmor möblerade jag om – drog runt på möblerna rent bokstavligt. Hon var inte jätteförtjust i barn, men jag fick göra vad jag ville. Farmor var inte någon fena på matlagning, och jag fick alltid (bokstavligen) stuvade makaroner och köttfärssås på burk.
Mormor däremot var alltid i köket, som jag minns det. Jag tänker spontant på hennes spritskransar. Har faktiskt aldrig ätit sådana sedan hon dog, men kan fortfarande minnas hur de smakade.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s