Klassiska litterära tonåringar

Romeo och Julia. Den klassiska berättelsen om den eviga kärleken. Kärleken en offrar allt för. Kärleken som skapar känslostormar. Kärleken där allt går fort. 

Hamlet. Också en klassisk berättelse om en missförstådd prins i ett land där mycket är fel. En prins som grubblar mycket. En prins som letar efter sig själv.

Klassiska pjäser skrivna för över fyrahundra år sedan. Inte sällan gestaltade av skådespelare i medelåldern. Inte minst Hamlet tycks fortfarande vara rollen många Thalias efterföljare drömmer om. Som kronan på den dramatiska karriären. När bägge pjäserna handlar om unga tonåringar.

Det förklarar en del. Säg den tonåring som aldrig grubblar. Som aldrig ifrågasätter sig själv. Som inte har hormonerna liksom utanpå kroppen. Som aldrig är himlastormande förälskad eller bottenlöst förtvivlad och övertygad om sin egen eviga ensamhet. I mina ögon känns det som skolexempel på vilken tonåring som helst.

Det Shakespeareanska språket ställer kanske till det. Jag tror att det gör att vi inte längre riktigt förstår exakt hur unga karaktärerna är. Men om en sätter in händelserna i det sammanhanget blir det på sätt och vis lättare att förstå. En tonåring kan bli så svartvitt förälskad att det känns som för evigt. En obesvarad kärlek kan kännas bottenlös (och svår att visa utan att skämma ut sig för övrigt). Kanske hade den gode William för så längesedan kunskap om hur tonåringar fungerar. Kanske lyckades han fånga essensen i de klassiska pjäserna. Jag tror det.

Annonser

Fördomar, kultur och vikten av det

Att vara övertygad om att en aldrig kan ha fel är något av det farligaste som finns. Att säga sig vara helt fördomsfri bevisar motsatsen. Alla har fel ibland, och alla har fördömar. Det som är viktigt är att vara ödmjuk, att vara medveten om just sina egna fördomar och att faktiskt kunna lyssna på andra.

Jag tror att det är så (har för mig att jag dessutom har läst det nånstans) att vi faktiskt måste sortera verkligheten. Att vi behöver det. Att den mänskliga hjärnan inte klarar att ta in hur mycket olika information som helst. Däremot tror jag att vi har förmågan att ändra sorteringen. Hur vi delar in verkligheten och världen. Hur vi kategoriserar. Bara vi vill.

Det finns många sätt att komma i kontakt med sina egna fördomar. Inte minst genom att utmana dem. Och jag tror på fullaste allvar att kultur på olika sätt kan hjälpa oss att göra det. Att använda drama eller konst som filter. Att liksom filtrera oss själva. Varför agerar jag som jag gör? Hur ser min egen ryggsäck ut? Och jag tror att de så kallat sköna konsterna kan hjälpa oss.

Jag skulle vilja att de sköna konsterna, de estetiska kanske mer mjuka värdena, skulle bli viktigare i samhället i stort. Just för att de kan hjälpa oss att skapa förståelse, att medvetandegöra och kanske rentav möjliggöra viss förändring. Allt är inte fyrkantigt och kvantitativt mätbart. Framförallt är inte vi människor det, vi är inte sällan oförutsägbara och känslostyrda.

Nej, det är inte bara navelskådning. Jag tror att det tvärtom är extremt viktigt att börja skärskåda sig själv. Jag menar, om en inte förstår sig själv, hur ska en kunna förstå omvärlden? Faktum är ju att allt hänger ihop. På olika sätt.

En annan tanke är att jag tror att konsten blir falsk utan empati. Att hela världen blir falsk. Och hård. Visst, världen är hård. Men det finns mjukhet också, bara en är beredd att leta lite. Kanske bara genom något så enkelt som att le och få ett leende tillbaka. Att försöka känna in vad andra kan tänkas känna. Att vara öppen.

Älskade modiga ungdomar utmanar normer

Häromveckan var jag i tre dagar på en högstadieskola och jobbade med normer och dramaövningar. Bakgrunden var en idé jag har klurat på i flera år, att drama är en sådan bra metod för att utmana och utveckla sig själv. 

För egen del har jag haft enormt mycket nytta av drama och teater. Tack vare det vågar jag mycket mer. Jag har liksom hittat mig själv på något sätt. Nej, jag säger inte att alla hittar sig själv i drama. Men jag tror att det är nyttigt för alla att prova dramaövningar. Att våga vara lite fånig.

Vidare har jag ständigt trillat in på normer och genus under nu ganska många år. Dels intresserar det mig, dels är det så viktigt att bli medveten om att vi alla mer eller mindre styrs av normer. Men att de är stadda i ständig förändring.

Tillbaka till mina tre dagar med tonåringarna. De fick börja med att stå nära varandra med handflatorna mot varandra, och under tjugo sekunder titta in i varandras ögon under tystnad. Eller nåja, relativ tystnad uppblandad med bubblande fniss och skratt. Jepp, det är en rätt jobbig övning. Men de gjorde den. Och de klarade den.

Sedan var det röstövningar (rolig effekt när målbrottsröster ska klara det…), övningar som speglingar, enkel mim (hur ser en ut när en är kär?), namnbyten, högstatus lågstatus och slutligen cross gender. Tjejerna fick sitta som killar och killarna som tjejer. ”Detta är jätteobekvämt”, sade både tjejer och killar.

Eleverna fick sedan sätta ihop och spela upp små scener där de bytte kön, var föräldrar och lärare. Och de var jätteduktiga. Fjortonåriga killar som fixade tofsar och flätor, och trånade efter Justin Bieber; och jämnåriga tjejer i keps som bredbent klagade på överreaktioner. Såklart att de var stereotyper, men det uppmanade jag dem att vara. Allt för att få syn på sina egna normer.

Jag tycker att ungdomarna är fantastiska. De bjuder på sig själva (efter sina egna förutsättningar), och de ger hopp om framtiden. De är liksom modiga, även om de (såklart) ibland mår som alla tonåringar gör. Spelet mellan könen och olika roller är liksom detsamma. Det är inte lätt. Hur ska en ung människa hitta rätt, typ. Och det är ibland läskigt och svårt. Precis som det ska vara.