Nyårslöften typ – eller inte

Nu är det inte långt kvar på det här året. Nej, jag ska inte göra en snyftig återblick, trots att det har hänt mycket, både i det lilla och det stora. År har liksom en tendens att alltid vara innehållsrika. Så trots att jag rätt lätt hänfaller åt nostalgi hoppar jag över det. Jag tänker blicka framåt. Iallafall på sätt och vis.

På nyårsafton ska nyårslöften ges, sägs det. Sådana löften som en typ alltid bryter lagom till Ivanhoe på nyårsdagen. Sådana löften har jag inte gett på många år, om ens någonsin. Däremot har jag de senaste åren satt upp föresatser för mig själv. Det tänker jag fortsätta med.

Jag tänker fortsätta vara den jag är. Ja, men vad är det för föresats? Det är ju inte särskilt svårt att vara sig själv. Nej, inte längre, men det tog ohemult mycket tid att hitta hit. Att liksom hitta essensen i det som är jag och bli trygg i både styrkor och svagheter. För, tro mig, bägge finns i allra högsta grad. Men det gör liksom inget.

Det som är rätt (som jag tycker är rätt alltså), det är viktigt. Och det tänker jag fortsätta stå för. Jag har också en intention att fortsätta ge positiv feedback till mina medmänniskor, och att jobba aktivt på att bygga nya vänskaper. Det kan en göra även om en råkar vara över fyrtio. Jag tror att ärlig nyfikenhet kan vara en nyckel. Och jag råkar nu en gång för alla vara en både ärlig och nyfiken person (säkerligen jättejobbig och rörig ibland också).
Något som ingen borde göra förresten är att be om ursäkt för sig själv. Det gjorde jag jämt förr, men det leder ju absolut ingenstans. För egen del har jag slutat med det. Också en föresats, att inte be om ursäkt för att jag är jag, men alltid vara ödmjuk.

Sen hoppas jag på massor av utmaningar och nya insikter. Jag hoppas på kärlek och att de goda krafterna får större utrymme. Och jag tänker inte ge upp.

Annonser

Dagen vänder mot ljuset

Det lackar mot jul. En tid då dagen vänder, och vi går mot ljusare tider. Kanske en tid av eftertanke. 

Under den senaste veckan har Musikhjälpen pågått i radio och tv. Samma vecka sändes också Svenska hjältargalan. I den förstnämnda samlades strax över 31 miljoner kronor in för att ingen ska behöva fly från klimatet. 31 miljoner. Det är mycket. Visst, det kan alltid bli mer, men resultatet ger mig ändå visst hopp i en mörk tid.

Svenska hjältar. Ja, vad är en hjälte egentligen? I detta fall handlar det mycket om osjälviskhet. Människor som på olika sätt ställer upp, som sätter andra före sig själv. Och den definitionen ställer jag upp på. Galan uppmärksammade insatser som visar på godhet. Också de insatserna inger visst hopp. Det finns godhet. Det finns människor som gör skillnad.

Och visst, det handlar galor och mediajippon. Men det behöver ju absolut inte vara fel för den sakens skull. Jag tycker inte det. Inte alls faktiskt. Jag tycker det är alldeles utmärkt att godhet också får sin plats i strålkastarljuset. Jag tror vi på sätt och vis behöver det.

Som jag ser det kan godhet yttra sig på många sätt. Det kan vara att ta initiativ, att göra saker för andra, det kan vara att vara med och skapa debatt. Men det kan också vara så enkelt som att säga hej. Eller att faktiskt tala om för andra att en tycker att de är bra. Faktum är att det inte ens är särskilt svårt. Och själv tror jag på positiv feedback och vänliga handlingar.

Det finns alltid en strimma av hopp. Även när det blåser kallt och är mörkt. Och ser vi till historien ser vi att nästan allt går i vågor. Ibland går det fort framåt, sedan kommer en backlash. Nästan alltid. Men den följs av motkrafter och det vänder igen. Som en pendel, eller som en cirkelrörelse. Nästan alltid. Det finns alltid en strimma av hopp. Och att ge upp och resignera är inget alternativ.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något

Detta ska egentligen inte handla om mig, men kommer nog att göra det ändå. Jag börjar såhär. Jag är världsförälder. Stödjer Action Aid. Ger till tiggare när jag har kontanter (som bekant har en inte alltid det). Försöker alltid hälsa och le. Försöker vara medmänsklig. Försöker göra det som är rätt och stå upp för andra (och mig själv). Jag skriver om empati och medmänsklighet och respekt. Men visst skulle jag kunna göra mer.

Lite kan det gnaga ibland att jag inte så ofta orkar engagera mig rent handgripligt. Genom att åka till flyktingboenden och hjälpa till. Genom att delta i alla manifestationer och demonstrationer. Jag blir så imponerad av alla som gör det. Av alla som drar igång initiativ. Själv har jag som sagt mina ord. Kanske låter det ibland som propagerande, och det är det väl.

Det gnager också lite att det inte alltid går att leva upp till de egna idealen, utan vara trött och sur och irriterad i vardagen. För det kan jag vara (fråga min familj). Men kanske är det att helt enkelt vara mänsklig.

Jag tror dock att det där lilla är nog så viktigt. Att le mot en medmänniska, att stå upp för andras rättigheter. Det kan handla om en flykting eller en tiggare. Men det kan också handla om andra som far illa. Det händer ju tyvärr hela tiden här i vårt skyddade samhälle att människor inte har det bra. På olika plan.

Häromdagen läste jag exempelvis en artikel om att trots att ohälsotalen på grund av stress och dålig arbetsmiljö ökar på våra arbetsplatser lägger chefer allt mindre vikt vid socialt och organisatoriskt arbetsmiljöarbete. Att människor far illa och mår dåligt på sina jobb är inte viktigt. Att ekonomin slimmas är viktigare än att de som jobbar inte håller ihop. Att de går sönder. Jag blir ledsen och oerhört arg på sånt. De mänskliga värdena måste sättas högre. Överallt och alltid.

Att våga vara ödmjuk kan leda långt

Att det är viktigt att reflektera och pröva sig fram känns som lite av en självklarhet. Att inte låsa fast sig för hårt vid ett grundantagande, utan att reflektera kring vad man kommer fram till under processens gång, och att vara ödmjuk inför att man kan ha varit fel ute från början. Jag tycker att just ödmjukheten är väldigt centralt i nästan all verksamhet, inte minst för den som är ledare.

Ödmjukhet är förmågan att kunna reflektera det som kan iakttas, att inte låsa in sig i ett förutbestämt hörn. Det är helt enkelt så att utveckling främjas av just detta.

Varje reflektion börjar med en önskan att lösa eller förstå ett problem som har uppstått i processen. Genom att vara öppen i arbetet med att tillmötesgå denna önskan hittar den som reflekterar nya frågor, och ofta därmed nya svar, vilket skapar en kontinuerlig utvecklingsprocess. Undersökningen av grundproblemet leder på detta sätt till en slags processram, men ändå en öppenhet för de nya frågor och svar som uppstår under resans gång.

Naturligtvis finns det också nackdelar med att stanna upp och reflektera i en arbetsprocess. Det finns en risk att reflekterandet liksom tar över, och stoppar upp utvecklingsprocessen. Detta är viktigt att vara medveten om. Reflekterandet får inte bli ett självändamål.

Reflekterandet skapar alltså en ödmjukhet – att inte vara ensam om en allenarådande kunskap, utan att istället vara beredd att under en utvecklingsprocess också lära sig själv. Det är centralt att vara öppen för och medveten om sina egna svagheter. Det är också viktigt att leta efter kopplingar med andras tankar och idéer kring utvecklingsprocessen, återigen att inte stå ensam och hävda sin egen ofelbarhet. Det skapar ingen utveckling, snarare tvärtom. Det är nyttigt och av godo att liksom kasta fasaden, och att helt enkelt strunta i den sociala statusen. Reflekterandet och utvecklingsprocessen går före. Troligen är det ofta så att ingen har de absoluta svaren, men att flera tillsammans kanske hittar åtminstone några av dem. Här krävs dock en stor ödmjukhet. Det är inte farligt att be om hjälp – så gör det!

Som jag ser det handlar reflektion i praktiken om att våga prova nya vägar, och att våga misslyckas. För om det modet inte finns, kommer ingen utveckling framåt.