Kvinnligt och manligt, varför värderas de olika?

Jag läste en artikel häromdagen. Den handlade om att kvinnor och män kommunicerar på olika sätt. Att kvinnor oftare använder inlindat språk än vad män gör. Själv vet jag att jag har en tendens att ge order i frågeform. ”Skulle du kunna…” När jag menar ”gör”. Jag gillar inte ordergivning på det mer bryska sättet, och de flesta fattar ju vad jag menar ändå. 

Detta lilla resonemang för oss på något vis in på att jag tycker det är märkligt att kvinnor förväntas bete sig, prata, skriva, klä sig, what ever, mer så kallat manligt för att bli tagna på allvar i maktsammanhang. Varför är det så? Jag tycker att det bara är dumt.

Ta plats! Jo, men det går att ta plats på olika sätt. Det är inte nödvändigt att buffla sig genom tillvaron (och nej, jag säger inte att alla män är bufflar). För övrigt kan det ibland vara bättre att vara mer eftertänksam och faktiskt inte ta jättemycket plats.

Var mer som en man! Eh, varför det? Jag är kvinna, och har precis lika stort värde som alla andra människor. Och kan ta plats och ha makt. Trots att jag för det mesta inte är som en man (vad nu det är). Jag är nästan aldrig som en man. Varför skulle jag?

Nej, jag tycker att det är dags att riva den rätt så gängse bilden av en person med makt. En väldigt kvinnlig människa förtjänar precis lika mycket respekt i maktpositioner som en manlig. Och då ska inte kvinnligheten behöva tonas ner.

Det handlar om värderingar, och att det som är normen (vit medelålders cisman) som värderas högst. Tråkigt nog. Och därför är det verkligen dags att jobba för att ändra på det.

Detta med hur ledare hanterar konflikter, och teamutveckling 

Jag studerar ledarskap och har gjort det i ett par år nu. Det är grymt spännande, och bra att äntligen få bekräftelse och ord för sådant jag egentligen redan visste. Eller hade aningar om i alla fall. Som teamutveckling och hur ledare kan hantera sådan exempelvis.

En forskare inom just teamutveckling som jag har fastnat stenhårt för är Susan Wheelan. Eller, ja, jag har fastnat för hennes teorier. Att team går igenom flera faser, som alla har sina för- och nackdelar. Men om riktig utveckling ska ske, och vara möjlig, måste en igenom dem. Vilka faser förresten? I korthet såhär: Fas ett är den osäkra lära-känna-fasen, där ledaren måste vara tydlig. Fas två är konfliktfylld och testar ledaren, och alla måste tillsammans liksom rida ut konflikterna. I fas tre är teamet mer bekväma och trygga med varandra, och ledaren bör kliva tillbaka. Sen i steg fyra flyter allt liksom av sig självt, och alla är trygga i sin roll. Få team kommer ens dit och om de gör det stannar de sällan där.

Redan av den här extremt summariska beskrivningen syns det hur viktigt det är att anpassa sitt ledarskap efter teamet. I vilken fas befinner det sig? Vilka individer består det av? Det går faktiskt inte att säga att en inte är den eller den typen av ledare eftersom det helt beror på omständigheterna. Annars kanske en inte är mogen att vara ledare. Alla är inte det. (Alla vill inte det heller, för övrigt)

Detta har fått mig att fundera på om inte de flesta team ständigt befinner sig i fas ett eller två, eftersom jag har en känsla av att rätt många ledare tror att konflikthantering handlar om att gå in och ”styra upp”, det vill säga skicka tillbaka teamet till fas ett. Fas tre är ju liksom jobbigare, eftersom ledarens roll inte är lika tydlig där. Hen ”behövs” inte. Och jag tror att det ett rent mänskligt att vilja känna sig behövd. Att styra upp, peka med hela handen och så vidare är ju väldigt konkreta sätt att liksom behövas. Och, inte minst, att bevisa för teamet, och sig själv, att hen är ledaren.

Däremot tror jag det är viktigt att gå emot det här, om en ska lyckas i en ledarroll. Alltså lyckas på riktigt. Det är supercentralt att ha modet att kliva tillbaka, att lita på att teamet klarar uppgiften. Visst, ledaren har ansvaret, men att peka med hela handen betyder inte att hen har full kontroll. Och det främjar inte någon utveckling.

Vad det handlar om är att våga släppa kontrollen och våga lita på andra. Ledaren har ansvaret ändå, och jag tror att ledaren blir bra mycket starkare och mer naturlig genom att släppa taget.

Idealkluven

Var och en ska få vara och se ut hur den vill utan att bli dömd. Det är så fruktansvärt viktigt. Vill jag ha kort kjol så har jag det, punkt. ”Men är hon inte för gammal?” Eh, nej, vem har bestämt det? 

Unga tjejer ska inte heller behöva höra att ”tjejer ska inte ha hår på benen” från andra. För det första har alla mer eller mindre hår på hela kroppen, för det andra ska ingen annan bestämma det. Den som vill ta bort hår bestämmer det själv, för sin egen skull, inte för någon annan.

Detta med ideal är ett dilemma, tycker jag. Vi ska vara sunda, men vem bestämmer vad som är sunt? På många sätt är vi alla slavar (missförstå mig rätt nu) under de ideal och normer som råder. Och just därför kluvenheten. Jag vill inte döma människor för hur de väljer att se ut, samtidigt har jag svårt för det ideal som förekommer inte minst i många dokusåpor inte minst ungdomar tittar på. Ideal som skapar en snedvriden kroppsuppfattning. Det är liksom inte lätt och svartvitt direkt.

Men det är väl så att det absolut mest centrala är att vara medveten om att ideal och normer finns, och försöka jobba med dem så sansat som möjligt. Att acceptera den egna kluvenheten, men verkligen försöka att inte döma på förhand. Det är i alla fall en början.