Skandalchock, eller inte

Ibland kan jag sakna det ironiska nittiotalet. Nej, faktiskt inte bara för att jag var ung då (bara lite). Jag saknar det för att så många tycks bli så kränkta för så lite. Exempelvis mello. Alltså Melodifestivalen.

Mello är väl inte direkt den mest världsomvälvande företeelsen som finns. Mello är en helt ok familjeunderhållning. Jag hyser en slags hatkärlek till den, och tittar alltid. Men jag fattar inte rubrikerna, och ännu mindre fattar jag de kommentarer som förekommer på diverse sociala media. Där lyser ironin verkligen med sin frånvaro.

Överhuvudtaget känns det som att en hel del har blivit mer ängsligt. ”Nej, det får en inte skämta om, det är elakt” Och visst, humor kan vara elak stundtals, men humor är ett bra sätt att försöka förstå samhället. Humor är också bra för att hitta normer (ok, jag vet, där kom normerna igen…), för att avväpna det ibland läskiga.

I de flesta fall framgår det också att det handlar om ironi och humor. Och alltså inget att skriva braskande rubriker om. Det blir liksom bara fånigt.

Själv tycker jag att just ironi är viktig. Att vända uppochner på begreppen. Såklart beror det delvis på att jag tillhör den så kallat ironiska generationen. Men jag tycker att det lättkränkta är så himla tråkigt. Och jag vet vad det innebär att bli utsatt för kränkningar, alltså på riktigt.

Dessutom är jag övertygad om att inte ta saker på blodigt allvar, inte ens sig själv, är att faktiskt ta det på allvar.

Varför inte unna oss lite skratt då och då liksom. Jag tror att vi bara mår bra av det. 

Annonser

Civiliserad rebell och tankar om olika arbetssätt 

Jag har tidigare skrivit om att jag pluggar ledarskap på högskolan. Är inne på andra året nu, och har lärt mig massor inte bara om ledarskap utan också om organisationsteorier, teambuilding och gruppsykologi. Och en massa annat. Studierna har gett mig ord på mycket jag tidigare har haft på känn, och jag har lärt mig mycket om mig själv.

Som ledare (finns många olika sammanhang för det) skulle jag vilja ha tydliga ramar – typ deadlines, tidsramar, kravspecar på förväntade resultat och sånt. Men ramarna skulle vara just ramar. Hur det konkreta jobbet i sig läggs upp är individuellt, och det känns inte lika intressant. Jag struntar helt krasst i detaljerna (skulle dock gärna bolla med dem som har behov av det). Så länge det levereras. Som jag ser det handlar om tillit.

Om jag ser till mig själv jobbar jag väldigt mycket inuti huvudet (missförstå mig rätt). Jag processar allt för mig själv i princip konstant, direkt från det att jag får uppdraget. Faktum är att jag inte har så jättestort behov av att sitta på en särskild plats för detta, snarare tvärtom. Och att exempelvis gå på en promenad eller pula runt med annat betyder inte att jag inte jobbar. Tvärtom jobbar jag nästan bättre så. På liksom ett okonventionellt sätt. Sedan levererar jag alltid, och i tid med bra resultat. Min process ser bara ut ungefär som jag beskriver.

Precis som att en del föredrar att jobba vid sitt skrivbord (eller var en nu jobbar), och med tydliga rutiner, och avgränsade arbetstider. De jobbar bäst så och blir stressade av det oväntade.

Kontentan är att vi är olika och har olika behov. Ingetdera sättet är vare sig sämre eller bättre än det andra, de är bara just olika. Jag tror inte att det är bra, eller ens går (inte egentligen) att detaljstyra så mycket att alla pressas in i samma ram. Iallafall inte om syftet är att nå det bästa tänkbara resultat. Och jo, en liten brasklapp, jag vet att det är lite avhängigt på vilken bransch vi pratar om. Jag pratar i första hand om kreativa näringar, som kulturbranschen.

Rebell som inte vill vara instängd, eller?

Ibland roar jag mig med att göra fåniga tester på Facebook. Enligt ett av dem ska jag vara en inspirerande rebell. En rebell som inte gillar att sättas fast i lådor. Och nog är det ett tramstest. Det betyder ingenting. Men låsta lådor gillar jag inte. Faktum är att de kväver mig.

Vilka är då dessa lådor? Tja, vad jag mest associerar dem med är rutiner och invanda uppgifter. Sådant som skapar trygghet. Sådant som jag tycker blir TRÅKIGT, särskilt om jag måste hålla på med det för länge. 

Visst, rutiner kan vara bra. Faktiskt nödvändiga ibland. Men att alltid göra samma saker på samma sätt. Det blir ingen utmaning då. Jag har många gånger upplevt känslan att nu kan jag det här, hur går jag vidare. Nu kan jag det här. Nu är det tråkigt. Där känns det som att invanda rutiner blir ett hinder.

Något som däremot är riktigt roligt är att jobba med utveckling. Utveckling på riktigt. Att prova nya vägar. Ibland mot nya mål, ibland mot redan kända. Att ge sig in i områden som är på gränsen till okända. Det är lite läskigt, men mest kittlande och spännande.

Nya utmaningar är väldigt lockande. Att dessutom vara nyfiken på det mesta är väl ytterligare en faktor, antar jag. Och om det är att vara rebell är jag gärna rebellisk.