Skandalchock, eller inte

Ibland kan jag sakna det ironiska nittiotalet. Nej, faktiskt inte bara för att jag var ung då (bara lite). Jag saknar det för att så många tycks bli så kränkta för så lite. Exempelvis mello. Alltså Melodifestivalen.

Mello är väl inte direkt den mest världsomvälvande företeelsen som finns. Mello är en helt ok familjeunderhållning. Jag hyser en slags hatkärlek till den, och tittar alltid. Men jag fattar inte rubrikerna, och ännu mindre fattar jag de kommentarer som förekommer på diverse sociala media. Där lyser ironin verkligen med sin frånvaro.

Överhuvudtaget känns det som att en hel del har blivit mer ängsligt. ”Nej, det får en inte skämta om, det är elakt” Och visst, humor kan vara elak stundtals, men humor är ett bra sätt att försöka förstå samhället. Humor är också bra för att hitta normer (ok, jag vet, där kom normerna igen…), för att avväpna det ibland läskiga.

I de flesta fall framgår det också att det handlar om ironi och humor. Och alltså inget att skriva braskande rubriker om. Det blir liksom bara fånigt.

Själv tycker jag att just ironi är viktig. Att vända uppochner på begreppen. Såklart beror det delvis på att jag tillhör den så kallat ironiska generationen. Men jag tycker att det lättkränkta är så himla tråkigt. Och jag vet vad det innebär att bli utsatt för kränkningar, alltså på riktigt.

Dessutom är jag övertygad om att inte ta saker på blodigt allvar, inte ens sig själv, är att faktiskt ta det på allvar.

Varför inte unna oss lite skratt då och då liksom. Jag tror att vi bara mår bra av det. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s