Mens

Idag är det tydligen internationella mensdagen. Mens. Detta röda helvete, som en har svurit över, när det rinner igenom, när det kommer när en inte vill, när det molar i magen. Nej, det är inte alltid jättekul. Men samtidigt är det så bra.

Mensen är bland det mest naturliga som finns. Den visar att en fungerar som en ska. Den är frisk. Ändå är den fortfarande så tabubelagd och skambelagd på många håll i världen. Flickor med mens måste gömmas undan, de får inte vidröra mat, inte andra människor (framförallt inte män), de får inte gå i skolan. Och det är ett gigantiskt problem, eftersom en könsmogen kvinna har mens i genomsnitt tre månader varje år. Snacka om att komma efter.

Det är inte heller jättelängesedan menstruerande kvinnor ansågs som orena i våra delar av världen. Exempelvis fick de inte gå till kyrkan, vilket får anses som hyfsat exkluderande i ett samhälle med kyrkoplikt.

Om jag inte missminner mig helt så har mensen också tillskrivits övernaturliga egenskaper. Kanske bra i vissa sammanhang, men mest stigmatiserande. Blodet är ett tecken på övernaturlig häxkraft och därmed orent liksom. Eh, det är bara ett ägg som inte har blivit befruktat. Inte direkt livsfarligt, eller inte ett endaste dugg farligt.

Mens anses som äckligt. Och visst, jag kan absolut sälla mig till skaran som tycker det ibland. I alla fall när det gäller mig själv. När blodet hamnar där jag inte vill att det ska vara. Men egentligen är det inte äckligt. Det är en fullständigt normal kroppsfunktion, som visar att kroppen fungerar. Och den ska fan inte vara skambelagd.

Lite Eurovision, och vikten av kultur

Eurovision är ett spektakel. Det kostar en hel del pengar, vilket diskuteras fram och tillbaka. Visst kostar det, men det gör allt. Och vad är det för fel på att många blir glada och har roligt för en stund? Jag tänker att det här egentligen handlar om kultur, resursfördelning och en väldig massa tyckande. Och jag kan bli lite trött på allt tyckande och skulle önska att fler försökte se till helheten.

Det händer rätt ofta att det gnälls på att det läggs så mycket pengar på kulturen, och att det borde läggas på exempelvis vård istället. Att kulturen inte är viktig. Men jag tror att det handlar om hur resurser är fördelade inom olika budgetposter. Vården har en post, skolan en och kulturen en. Typ.

Absolut är vården viktig, mycket viktig, precis som skolan, och inom bägge sektorerna borde resurserna troligen fördelas om. Det är dock en annan diskussion. Här handlar det om vikten av kultur. Vikten att få andra värden, vikten att också ha roligt. Då mår en också bra.

Det finns studier att kultur fungerar utmärkt som rehabilitering. Jag tror att den också är förebyggande. En tid och en plats för eftertanke. En hjälp att se världen från andra håll. Och jag tror att vi behöver det.

Det finns också studier som visar att kultur och kreativitet går hand i hand med entreprenörskap och samhällsutveckling. Således borde kultur (i form av estetiska ämnen) få mer tid i skolan. Varför inte i direkt kombination med mer teoretiska ämnen? Jag tror det skulle bli en win-win i allra högsta grad.

Vad har då Eurovision med kultur och den här diskussionen att göra? Mycket, skulle jag säga. Det är nämligen kultur. Precis som konst, teater, dans och kanske mer finkulturell (vem som nu bestämmer det) musik.

Dessutom vill jag hävda att kultur och idrott borde korsbefruktas betydligt oftare, men det tar jag en annan gång.

Bekräfta, ja vadå?

Nu har vi väl gått in i hänryckningens tid. En tid fylld av bröllop och konfirmationer. Eller, faktiskt inte så fylld av det alls. För mig och min familj alltså. Gift är jag sedan 2004, och det blir ju tolv år sedan i år. Döttrarna ska inte gifta sig på länge än, om ens alls, så bröllop blir det inte. Och konfirmation? Nej, hoppar det också.

I min klass, för rätt längesedan, var vi fyra som inte konfirmerade oss. Skälen var olika, någon pallade inte, någon hade fullt upp med andra intressen. Själv hade jag bestämt avsagt mig konfirmation flera år tidigare. Jag hade liksom ingen tro att bekräfta. Det har jag fortfarande inte, trots att jag tycker att religioner är väldigt spännande.

Överlag hade jag blivit väldigt anti, inte minst eftersom nästan varje så kallad gemensam samling (nån som minns den rätt menlösa aktiviteten?) på högstadiet innehöll någon slags information från olika kyrkor och samfund. Tillbaka till konfirmationen, den enda som egentligen reagerade på mitt beslut var min icke-troende farmor – att konfirmera sig var något fint och något en bara gjorde. Hon släppte det dock rätt snabbt.

Min mormor, och den faktiskt troende delen av släkten, däremot verkar inte ha förväntat sig något annat. Jag fick min present när jag fyllde femton istället.

Det här har färgat mig, det är jag medveten om. Men jag försöker vara mer neutral nu. Fast det är svårt när det gäller närmaste familjen. Men jag jobbar med att försöka att inte diskutera det för mycket.

Nu är äldsta dottern fjorton, snart femton, och hon har vänner som konfirmerar sig nu. All respekt åt dem, och jag hoppas att de inte gör det bara för presenterna (det förekom åtminstone i slutet på åttiotalet). Och visst kan det säkert vara bra att prata om existentiella frågor med andra jämnåriga, även om det borde gå, och går, att göra även utan att blanda in gudstjänster. Jag måste också erkänna att jag innerst inne är ganska glad att hon inte gör det.