Om att vara trygg i sig själv

”Men klarar hon verkligen det, hon som är så blyg.” Typ liknande sades då och då om mig när jag var ung, alltså före tjugo års ålder. Trots att jag bestämde gymnasielinje redan i sexan, inte konfirmerade mig trots att nästan alla andra gjorde det, reste ensam till Tyskland för att besöka en brevvän där. Kanske inte särskilt världsomvälvande saker, men det fanns folk som inte trodde det om mig. Och jag var blyg. Jag hade hiskligt dåligt självförtroende (vilket ställde till med en del). Men jag har klarat en hel del också. Rätt mycket faktiskt. Och det dåliga självförtroendet är nu inte mer än ett avlägset minne.

Jag funderar en del kring det där, vad andra tror och tycker. En annan sak som hörs ibland är typ ”Ska hon inte bestämma sig? Ska hon byta jobb igen?” Ja, det är väl ändå upp till mig. Jag vet utmärkt väl vem jag är, och därför spelar det liksom ingen roll om andra kanske tycker att mina val är märkliga. Jag kan stå för dem, och det är oerhört skönt.

På sätt och vis kan jag tacka den turbulenta tiden som avslutade min tid på museet. Den längsta anställning jag har haft faktiskt, jag jobbade där i princip i tio år. Men jag blev uppsagd, och det var bland det bästa som kunde hända. Faktum är att jag troligen hade sagt upp mig ändå. Tanken fanns där flera år innan allt eskalerade. Fast det var det inte många som visste.

Jag har lärt mig att det inte är livsfarligt att hoppa av, att börja på nytt. Jag gör det nu, har bytt bransch, och läser på universitet igen. Trots att jag redan har en magisterexamen, och mer därtill. Men det är roligt att lära sig mer. Att lära nytt. Jag slutar nog aldrig att vara nyfiken. Vad finns bakom nästa hörn liksom?! Jag vet inte, och det är ganska spännande!

Annonser

Om att vara trygg i sig själv

”Men klarar hon verkligen det, hon som är så blyg.” Typ liknande sades då och då om mig när jag var ung, alltså före tjugo års ålder. Trots att jag bestämde gymnasielinje redan i sexan, inte konfirmerade mig trots att nästan alla andra gjorde det, reste ensam till Tyskland för att besöka en brevvän där. Kanske inte särskilt världsomvälvande saker, men det fanns folk som inte trodde det om mig. Och jag var blyg. Jag hade hiskligt dåligt självförtroende (vilket ställde till med en del). Men jag har klarat en hel del också. Rätt mycket faktiskt. Och det dåliga självförtroendet är nu inte mer än ett avlägset minne.

Jag funderar en del kring det där, vad andra tror och tycker. En annan sak som hörs ibland är typ ”Ska hon inte bestämma sig? Ska hon byta jobb igen?” Ja, det är väl ändå upp till mig. Jag vet utmärkt väl vem jag är, och därför spelar det liksom ingen roll om andra kanske tycker att mina val är märkliga. Jag kan stå för dem, och det är oerhört skönt.

På sätt och vis kan jag tacka den turbulenta tiden som avslutade min tid på museet. Den längsta anställning jag har haft faktiskt, jag jobbade där i princip i tio år. Men jag blev uppsagd, och det var bland det bästa som kunde hända. Faktum är att jag troligen hade sagt upp mig ändå. Tanken fanns där flera år innan allt eskalerade. Fast det var det inte många som visste.

Jag har lärt mig att det inte är livsfarligt att hoppa av, att börja på nytt. Jag gör det nu, har bytt bransch, och läser på universitet igen. Trots att jag redan har en magisterexamen, och mer därtill. Men det är roligt att lära sig mer. Att lära nytt. Jag slutar nog aldrig att vara nyfiken. Vad finns bakom nästa hörn liksom?! Jag vet inte, och det är ganska spännande!

Året som snart gått

2016 är snart slut. Det har innehållit oro i världen, med terror, fundamentalism, brexit och Trump. Tänkte dock fokusera på mitt eget 2016 här. Min resa har fortsatt, och kanske lite ändrat riktning. Mitt rättspatos finns kvar, det finns alltid, min empati och mitt helikopterseende likaså.

När året började jobbade jag fortfarande i Skara, och låg i startgroparna för att projektleda FULT? en utställning om det fula och varför det anses som det. Vem bestämmer det liksom? Det kom att bli ett roligt arbete, vi lyckades få ihop en rätt så fin, och ganska rolig, utställning. Under våren började det dock gnaga mer och mer. Var det detta jag ville? Dels var det långt – tre timmar bakom ratten varje dag – dels kändes inte museibranschen lika spännande längre. Jag hade onekligen jobbat inom den i över tio år, och då börjar även ett varierat jobb gå på rutin. Kontentan av detta gnagande blev att jag sade upp mig, utan att veta vad jag skulle göra istället. Ångrar mig inte en sekund.

En del i den insikten och det beslutet var att jag avslutade ytterligare en ledarskapskurs under vårterminen. Eller en omvälvande ögonöppnare. Jag har skärskådat mig själv, och känner mig själv mycket bra nu. Jag vet att jag har modet att sluta om jag vill det, att slå in på nya vägar. Sedan att jag troligen inte kommer att göra det hela tiden, men jag vet att jag vågar och kan. Och att det inte är så farligt.

Sommaren, rätt kylslagen, blev bra med en avkopplande vecka på Mallis som höjdpunkt. En utlandsresa till hanns med, till London vid påsk. En resa som blev som Londonresor brukar (har varit där rätt många gånger nu), trots dramatisk inledning. Note to every one – det är läskigt att landa i full storm…

När hösten kom anmälde jag mig till vikarieförmedlingen. Nästan direkt erbjöds jag en månad på Attarpsskolan, och det blev lite mer än så. Hela terminen blev jag kvar, och det var så givande att jag nu helt seriöst har planer att bli lärare på riktigt. Det är ett så viktigt jobb, och ungdomarna är vår framtid, vare sig vi vill det eller inte. Jag har mer eller mindre jobbat med ungdomar i mer än tio år, och det är rätt fantastiskt (när en inte blir galen på dem, det händer det också).

Jag har också äntligen kommit igång att skriva under hösten. Skriver varje dag, och har gjort det i än så länge snart två månader. Jag vet inte var just det kommer att landa, men jag gör det. Och det känns bra.

Slutsatsen är att det återigen blev ett rätt omtumlande år. Lite av en bumpy ride, men det är mestadels spännande. Nu kör jag vidare, troligen på någon annan skola (inte helt klart som det ser ut nu). Let’s go!

Tugga tuggummi med keps

Jag har tänkt lite. Det händer ju att jag gör det. Detta med regler, det kan ju vara bra. Men vissa regler har jag väldigt svårt att förstå. Exempelvis att inte få ha keps eller mössa på sig inomhus, att tugga tuggummi, att använda mobil. Reglerna finns ganska ofta i skolan, även om de litegrann börjar luckras upp. Ibland sägs det att en inte tuggar tuggummi i arbetslivet. Eh, jo… Såvitt jag har märkt påverkar det inte prestationen något överhuvudtaget. En behöver ju inte nödvändigtvis tjaggla och blåsa bubblor. Men hur många gör egentligen det. 

Och huvudbonader påverkar såvitt jag vet inte heller tanke- och prestationsförmågan. Argument jag har hört är ”det har en helt enkelt inte” eller ”det ser inte bra ut”. Säger vem? Det är ju egentligen bara fråga om någon gammal förlegad norm om hur en ska vara klädd. För övrigt är det bara ett klädesplagg bland andra. Hur ofta hör en ”ta av dig tröjan, det passar sig inte att ha den härinne”. I princip aldrig, är väl svaret på det. Det handlar bara om normer.

Mobilen då, den tar ju visst fokus. Visst, så kan det vara, men jag läste nyligen en artikel (eller blogginlägg för att vara exakt) av Micke Gunnarsson där han skrev att han tyckte det var så tråkigt att inte minst vuxenvärlden ofta utgår ifrån att barn och unga kommer att missbruka just mobilen. Visst händer det att det spelas spel, eller att det snapchattas. Men ibland tror jag att just de företeelserna ibland kan tjäna som micropauser. Som i sin tur kan främja fokus. Den traditionella bilden av arbetsro är inte arbetsro för alla. För övrigt har jag varit på många professionella möten och seminarier där mobilen använts flitigt.

Jag tror att det handlar om sunt förnuft, och tror inte på att bara förbjuda. Som mobilen, när uppmärksamhet krävs åt ett håll kan den med fördel läggas undan, i andra sammanhang kan den vara med.

Kepsar och tuggummin då. Tja, ska jag vara ärlig händer det att jag inte ens märker dem, så oviktigt tycker jag att det är i sammanhanget. Men vi är alla olika, och jag tror att det bästa är att hitta själv vad som känns ok för just mig, och att faktiskt kunna motivera varför. Alltså inte bara med ”så gör en inte” eller ”det ser inte bra ut”.

Avdramatisera liksom. Det som är ok behöver en inte provocera emot, och då funkar det oftast.

    Arbetsmiljö, arbetsro och lärstilar

    Jag har erfarenhet av så kallat kreativa arbetsprocesser. Många idéer som ibland sägs rakt ut, olika åsikter, testande, runda bord, soffor, kaffedrickande… För utomstående kan det helt säkert upplevas som rörigt och utan ordning och struktur. Och ingen arbetsro. Men det ger alltsomoftast resultat. Och en (läs jag) blir inte uttråkad. Det måste finnas många bollar liksom.

    Jag har också erfarenhet av att sitta i tystnad och jobba till synes strukturerat. Traditionell arbetsro finns. I princip har jag själv inga problem att jobba så, men det kan hända att jag tappar fokus. Att jobba med samma uppgift, under tystnad. Då flyger åtminstone mina tankar lätt iväg.

    Jag funderar lite på det här vad gäller arbetsro i skolsituationer. Visst, under genomgångar är det inte så dumt att lyssna. Och kanske anteckna. Men faktum är att jag också har varit på föreläsningar där vi inte fick anteckna. Och inte sitta i traditionell klassrumssittning. Vi uppmanades också att ifrågasätta och diskutera. Och faktum är att något händer med fokus då. Det blir ofta rätt så bra. Ovant, men bra.

    Vidare till grupparbeten, förväntan och uppmaningen är ofta att prata tyst och anteckna fokuserat vad gruppen kommer fram till. Men alla funkar inte så. Tillbaka till den kreativa processen. Att sitta på bord, att stå upp och kanske rentav röra sig och prata med hela kroppen. Det är inte att vara ofokuserad. Det är bara en annan typ av arbetsprocess. Den finns definitivt i kreativa näringar och där innovationer görs. Måhända rörig, men den leder framåt. Och i vissa grupper är det arbetssättet som fungerar.

    Dessutom är ju vi människor inte stöpta i samma form. Tystnad är behaglig och ger arbetsro för en del människor, medan den tvärtom kan vara direkt stressande för andra. I tystnaden hörs allt. Ventilation, knäppningar, skrapanden, andras andning. Den kategorin av människor får inte mycket gjort när det finns traditionell arbetsro, det vill säga tystnad. Och lär sig inte mycket heller.

    Dilemmat är hur det här ska gå att få ihop. Alla kan inte få just sin ultimata situation jämt. Men kanske ibland.

    Jag tror att det är viktigt att vara medveten om att vi just är så olika, och att det inte handlar om rätt eller fel.

    Det finns inte ett sätt att leda, det finns många

    ”Nej, jag har inte den ledarstilen” eller ”i ledarroll gör en såhär”. Det har jag hört sägas hyfsat många gånger. När det finns, och måste finnas, flera stilar beroende på hur gruppen ser ut, vilken utvecklingsfas den befinner sig i, vilka individer som ingår, och vem ledaren är som person. Det måste anpassas. Och ingen är den andra lik. Kort sagt, det som flera olika forskare belyser i ledarskaps- och teambuildingteorier.

    Visst finns det sätt att leda som är bättre anpassade till olika situationer än andra. Men situationerna är just olika. Precis som vi alla har olika ryggsäckar. Och en ledarstil som passar en ledare i en grupp behöver inte alls vara den bästa i andra sammanhang. Kompext? Ja, verkligen.

    Jag tror att ett av grundorden är empati, anpassningsförmåga och att se till vad som blir bäst för helheten, i förlängningen för resultatet. Om det är lätt? Nej, verkligen inte. Men att vara ödmjuk och sig själv förenklar åtminstone något. 

    Det här funderar jag en hel del på. Och jag tror på riktigt att det är applicerbart på många ställen. Ledare finns överallt – chefer, teamledare, projektledare, lärare, you name it.

    Ledarskap, visioner och invanda lådor

    Jag funderar en hel del på ledarskap och vad som anses vara en bra ledare. Är den bra ledaren alltid så bra? Alltså egentligen. Ibland är det säkert så, men verkligen inte alltid. Första frågan är väl egentligen vad en bra ledare är.

    Det är inte en helt lätt fråga. Verkligen inte. Ledaren i gängse ögon är oftast man, eller kvinna med manliga attribut (typ klädsel och beteende). Ledaren är traditionellt en duktig yrkesutövare. Men ger det per automatik en god ledare? Nope, iallafall inte alltid.

    Inte minst inom kulturen är det inte ovanligt att ledare och chefer (nej, jag vet att det inte nödvändigtvis är samma sak) är de stora visionärerna. Och visioner är bra, inom kulturen faktiskt nödvändiga. Men visionerna finns inom organisationerna i de flesta fall. De finns där oftast fran början. Och om ledaren då också är visionär, vad händer då? Jo, det krockar. Jag tänker att det bör vara bättre att ledaren och chefen är den som håller ramar och samordning. Som säkrar de visioner som genomförs. Typ. Men så är det sällan. Krockarna är mer regel än undantag. 

    Högt upp på samhällsstegen är ledaren ofta sprungen ut ingenjörs- eller ekonomisfären. Och man. Men ger det per automatik en god ledare? Nope, inte här heller. 

    Det handlar rätt mycket om att våga bryta sig ur invanda lådor. Den yttre formen, det en ser, är kanske ett skal som känns så tryggt och invant att innehållet helt försvinner. Och innehållet är onekligen det viktigaste. Även om det fina innehållet finns i en ovanlig låda.

    Hur mår du på jobbet

    Jag har ju hållit på en hel del med arbetsmiljö, och har varit huvudskyddsombud på två arbetsplatser. Visst har det varit stundtals jobbiga uppdrag, men jag har lärt mig mycket och börjat fundera än mer.

    Av naturliga skäl har jag gått en hel del skyddsronder. De handlar mestadels om den fysiska arbetsmiljön. Skyddsronder är för övrigt i sin form mest lämpade att handla om den fysiska arbetsmiljön. Som jag förstår det är det många som överlag förknippar arbetsmiljöarbete med just det fysiska. Men den delen är den enkla delen. Tycker jag.

    Det är jättebra att den organisatoriska och sociala arbetsmiljön uppmärksammas mer. Den är så otroligt viktig. Och om vi tittar på ohälsotalen känns det tydligt att stress och annat som har just med det organisatoriska och sociala på många sätt är mer centralt att ta tag i, än den fysiska arbetsmiljön. Nej, jag säger inte att vi ska strunta i den senare, men jag tror att behövs lite nya sätt att tackla arbetsmiljön i dagens arbetsliv.

    Jag tänker att det borde vara lagstadgat med årliga undersökningar av hur den organisatoriska och sociala arbetsmiljön ser ut. Hur den fungerar. Men skyddsrond då, den görs ju varje år?! Visst, men jag tror att organisatorisk och social arbetsmiljö måste kartläggas på andra sätt. Genom att externa parter gör undersökningar och utredningar av hela organisationen, alltså att arbetsgivare och arbetstagare utreds på samma villkor. Det går inte att komma åt allt annars. Detta innebär inte att arbetsgivaren inte har ansvaret för arbetsmiljön. Det har hen alltid. Men att ha ansvar betyder inte per automatik att själv utreda. Det är en milsvidd skillnad faktiskt.

    Tänk själv om (eller när faktiskt) en lönesättande chef frågar vad en tycker om hen. Hur en tycker att hen funkar som chef. Svaret blir troligen vagt. Vem vill säga till chefen att chefen inte fungerar (om så är fallet), när det är hen som har makt över ens lön? Troligen skulle väldigt få tala helt sanning, om ens någon. Självklart är det samtidigt väldigt viktigt att arbeta för att det ska finnas en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. Här känns exempelvis HR som en viktig funktion, som ligger mittemellan (som jag ser det).

    Det är inte lätt med den här typen av frågor, men så fruktansvärt viktigt. Och jag tror, som sagt, att det är väldigt viktigt att inte blanda ihop det organisatoriska och sociala för mycket med det fysiska. Om ens alls. Det är två helt skilda saker, och bör behandlas som sådana.

    Mod

    Jag tog ju nyligen steget att hoppa ut i det okända. Jag sade upp mig från en tillsvidaretjänst (dock förlagd på långt pendelavstånd). Än så länge vet jag inte vart den här nya inslagna vägen kommer att leda. Men jag vet att den kommer att leda någonstans. Vägar brukar liksom göra det. Och jag bara vet att den kommer att leda fram till något bra.

    Självklart har jag planer och strategier. Fast dem har jag inte helt lust att gå ut med än. Vi får se när det blir, och vilken riktning vägen kommer att ta. Eller rättare, vilken riktning jag själv kommer att välja när vägskälen kommer. För de kommer.

    Just nu är jag fortfarande mest i det sköna hoppet. Det är det bästa steg jag har tagit. Faktiskt känner jag att det är så, även om jag också vet att det mycket väl kan bli bumpigt. Att vissa val kommer att visa sig vara återvändsgränder.

    Jag tror faktiskt, alldeles på riktigt, att fler borde våga släppa taget. Åtminstone litegrann. Visst, det är läskigt och okänt. Men utveckling och förändring har aldrig uppstått ur att förbli vid det kända. Och faktum är att det kända finns ju där för mig, jag hoppar alls inte från allt. Det har jag inga intentioner att göra heller. Men att våga släppa taget lite ibland är bara nyttigt.

    Självpåtaget dubbelarbete och varför måste allt vara så perfekt

    Jag funderar lite kring inte minst kvinnors dubbelarbete. Dubbelarbete med jobb och karriär samtidigt som en har huvudansvaret för hem och familj. Om det sistnämnda är ett påtvingat ansvar är det inte alls bra, men inte sällan misstänker jag att det är självpåtaget. 

    Mellan raderna går det stundtals att läsa att mannen (ja, just nu syftar jag på hetersexuella relationer) liksom inte släpps in, att han antingen inte ”får” laga mat, städa, tvätta, whatever. Eller att han gör fel, och hon sedan gör om. För han gör inte likadant som hon. Helt säkert har jag trillat i den fällan själv då och då, det tänker jag inte säga något om.

    En annan aspekt i den här kråksången är att det känns som att det ständigt pågår en jakt på att ha den perfekta karriären, det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, och vara den perfekta mamman och den perfekta frun. Samtidigt. Eh, det går ju liksom inte ihop. Hellre lite skit i hörnen, säger jag.

    Det har hänt rätt många gånger att jag har hört folk (mestadels kvinnor) säga att de inte hinner slappna av för att det är så mycket att göra. Frågan är hur många av dessa måsten som verkligen är måsten.

    Dessutom, naturligtvis säger jag ingenting om de som trivs och är nöjda med en sådan uppdelning. Vad som får mig att fundera är de som gör allt detta, och blir sjuka av stressen det skapar. Inte minst vad gäller den jakt jag skrev om här ovanför, gör mannen/andra parten en hel del också. Men varför jaga det perfekta om följden är ohälsa och sjukdom? 

    Det är ok med lite damm, en köpt pizza och att ungarna får aktivera sig själva (om de inte gör det är faktiskt också ok).