Klassiska litterära tonåringar

Romeo och Julia. Den klassiska berättelsen om den eviga kärleken. Kärleken en offrar allt för. Kärleken som skapar känslostormar. Kärleken där allt går fort. 

Hamlet. Också en klassisk berättelse om en missförstådd prins i ett land där mycket är fel. En prins som grubblar mycket. En prins som letar efter sig själv.

Klassiska pjäser skrivna för över fyrahundra år sedan. Inte sällan gestaltade av skådespelare i medelåldern. Inte minst Hamlet tycks fortfarande vara rollen många Thalias efterföljare drömmer om. Som kronan på den dramatiska karriären. När bägge pjäserna handlar om unga tonåringar.

Det förklarar en del. Säg den tonåring som aldrig grubblar. Som aldrig ifrågasätter sig själv. Som inte har hormonerna liksom utanpå kroppen. Som aldrig är himlastormande förälskad eller bottenlöst förtvivlad och övertygad om sin egen eviga ensamhet. I mina ögon känns det som skolexempel på vilken tonåring som helst.

Det Shakespeareanska språket ställer kanske till det. Jag tror att det gör att vi inte längre riktigt förstår exakt hur unga karaktärerna är. Men om en sätter in händelserna i det sammanhanget blir det på sätt och vis lättare att förstå. En tonåring kan bli så svartvitt förälskad att det känns som för evigt. En obesvarad kärlek kan kännas bottenlös (och svår att visa utan att skämma ut sig för övrigt). Kanske hade den gode William för så längesedan kunskap om hur tonåringar fungerar. Kanske lyckades han fånga essensen i de klassiska pjäserna. Jag tror det.

Annonser

Inte fin och uppbygglig litteratur

Chic lit. För att inte tala om tantsnusk. Böcker ofta skrivna efter given mall och kryddad med romantik, lite spänning och sexualitet. Bara kategoriseringarna känns förminskande. Lättköpt litteratur liksom. Riktad till kvinnor.

Jag såg på tv häromdagen ett intressant samtal om sånt. Att litteratur som många tycker om inte är liksom fin. Framför allt om litteraturen är omtyckt av kvinnor. Den litteraturen gillas inte av professionella kritiker eller litteraturvetare (sade jag att jag har läst litteraturvetenskap på universitet). Den litteraturen är inte fin.  Vem har rätt att bestämma det? Och det känns väldigt sant.

Förr var det en sanning att kvinnor och barn var mer lättpåverkade än män (eh…). Därför var det inte bra för kvinnor att läsa sådana böcker. Kvinnor kan ju påverkas och börja leva sina liv på fel sätt. Och det går ju inte för sig. Det är viktigt att följa normen. Jepp, jag är ironisk.

Det är intressant (och hyfsat symptomatiskt) att det är väldigt svårt att hitta motsvarande förminskande epitet på genrer riktade till män. Nej, de känns mer ”coola” på något sätt. Liksom manliga. Själv blir jag som vanligt mest trött. Och irriterad.

För vad är det som är så himla fel med tantsnusket? Alltså egentligen? Det lockar folk att läsa, och det kan i mina ögon aldrig vara fel.

77/100