Det finns inte ett sätt att leda, det finns många

”Nej, jag har inte den ledarstilen” eller ”i ledarroll gör en såhär”. Det har jag hört sägas hyfsat många gånger. När det finns, och måste finnas, flera stilar beroende på hur gruppen ser ut, vilken utvecklingsfas den befinner sig i, vilka individer som ingår, och vem ledaren är som person. Det måste anpassas. Och ingen är den andra lik. Kort sagt, det som flera olika forskare belyser i ledarskaps- och teambuildingteorier.

Visst finns det sätt att leda som är bättre anpassade till olika situationer än andra. Men situationerna är just olika. Precis som vi alla har olika ryggsäckar. Och en ledarstil som passar en ledare i en grupp behöver inte alls vara den bästa i andra sammanhang. Kompext? Ja, verkligen.

Jag tror att ett av grundorden är empati, anpassningsförmåga och att se till vad som blir bäst för helheten, i förlängningen för resultatet. Om det är lätt? Nej, verkligen inte. Men att vara ödmjuk och sig själv förenklar åtminstone något. 

Det här funderar jag en hel del på. Och jag tror på riktigt att det är applicerbart på många ställen. Ledare finns överallt – chefer, teamledare, projektledare, lärare, you name it.

Bättre eller sämre? Nej, bara olika.

Jag läser för tillfället en bok som heter ”Finnjävlar”, som handlar om sverigefinnar. Den är jätteintressant och belyser faktorer som går att applicera på väldigt mycket. Rädslan för det som är lite annorlunda, stigmatisering, tillskrivna egenskaper och så vidare. Och jag blir förbannad och ledsen. Men inte förvånad. Tyvärr.

Idag är väl inte det finska lika stigmatiserat, utan snarare annat. Men tongångarna är desamma.

I riktlinjer och myndighetstexter från olika tider, inte minst från anno dazumal, finns en läskig ton. Invandraring måste begränsas eftersom den riskerar att utarma nationen. Dessutom stod det explicit att invandrare tenderar att tillhöra mindre utvecklade och sämre folkslag. Alltså, DET ÄR ORIMLIGT!!! Och förjävla vidrigt.

För det första är alla länder, gränser och nationer konstruerade. Det må vara längesedan i vissa fall, men likväl konstruerade. De finns alltså egentligen inte. Vi människor har utvecklat olika kulturer på olika platser, men det betyder inte att någon kultur är bättre eller sämre än någon annan. 

Vidare till språk, för inte alltför länge sedan ansågs det skadligt att lära barn fler än ett språk för tidigt. Typ tvärtomtänk. Och ett väldigt konstigt tänk. Barn har ju oftast ganska lätt för språk (lättare än vuxna), pch flerspråkighet berikar snarare än utarmar. Som jag ser det. Och att språk skulle vara mer eller mindre värda än andra. Precis lika absurt det.

Det som är annorlunda är alltså inte sämre, och det välbekanta är inte bättre. Det är bara olika. Det finns många sätt att uttrycka sig, många sätt att tolka världen, många sätt att… ja, you name it. Det är INTE frågan om bättre eller sämre. 

Happy Pride

Jag har hört och läst om uppfattningar att regnbågsflaggan säger att alla ska bli ”sådana där”. Eh, nej. För det första, vad då ”sån där”. Det är människor av kött och blod vi pratar om. Den som är HBTQ ÄR det, det är inget en BLIR. Och det spelar ju faktiskt ingen större roll. Inte för mig, och borde inte göra det för någon (det gör det, jag vet det). Jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt om exempelvis grannen skulle leva ihop med någon av samma kön. Det handlar om allas rätt att vara sig själv fullt ut. Oavsett vem en är. För mig är det en självklarhet. Det handlar liksom om respekt. Jag får vara den jag är. Du får vara den du är. Vi är alla människor. Och det är så väldigt viktigt.

Jag förstår inte riktigt homofobi heller, om jag ska vara ärlig. Vad är det att vara rädd för? Att någon av samma kön skulle bli kär i mig? Att jag ska bli påhoppad av en lesbisk kvinna? Nej, jag förstår inte vad som är så läskigt med det.

Som vanligt handlar det om normer. Vad som anses vara ”normalt”. Och man och kvinna är normalt, för då kan det bli barn. Fast barn blir det ju inte alltid i heterorelationer heller. Och faktum är att samkönade relationer finns hos alla däggdjur, så det är inte alls onormalt eller onaturligt. Sexualitet är för övrigt inte bara en barnalstrande aktivitet. Hepp.

Jag vet att det inte bara handlar om kärlek, utan om rätten att vara den en är på samma villkor som alla andra. Det handlar om mänskliga rättigheter. Tyvärr är det ju inte riktigt så. Men jag tycker att det borde vara en självklarhet. Punkt.

Vikten av ramar

Funderar en hel del på det här med ledarskap och organisationer. Och hur viktigt det är för hur folk mår. För arbetsmiljön. Jag menar, otydlighet skapar otrygghet. Och otrygghet skapar oro med allt vad det innebär.

Om en exempelvis inte riktigt vet vad som gäller, vilka ramarna är, då är det lätt att bli förvirrad. Och frustrerad. Och, inte minst, stressad. Vilket hur lätt som helst leder till att en inte mår bra. Samma sak om det är oklart vem som är ansvarig. Vet alla arbetstagare vem som ansvarar för pengar och beslut? Säkert är det tydligt på en del arbetsplatser, men inte på alla.

Här är det oerhört viktigt att organisationen i sig är tydlig och fungerar. Att ramverket finns, och att det är tydligt var ansvaret ligger, vilka delegeringar som finns. Dessutom måste, måste aktiviteterna vara anpassade efter den kapacitet som finns. Och så vidare, och så vidare.

Jag tänker också att det är så väldigt viktigt att alla känner sig sedda och viktiga, och det hänger på ledaren (i de flesta fall chefen). Tyvärr är det ju så, rent mänskligt, att den som inte känner sig sedd mår inte heller bra. 

Så feedback som är konstruktiv är väldigt central i ledarskap. Det, och vara empatisk och se sina medarbetare. Plättlätt, liksom.

Nyårslöften typ – eller inte

Nu är det inte långt kvar på det här året. Nej, jag ska inte göra en snyftig återblick, trots att det har hänt mycket, både i det lilla och det stora. År har liksom en tendens att alltid vara innehållsrika. Så trots att jag rätt lätt hänfaller åt nostalgi hoppar jag över det. Jag tänker blicka framåt. Iallafall på sätt och vis.

På nyårsafton ska nyårslöften ges, sägs det. Sådana löften som en typ alltid bryter lagom till Ivanhoe på nyårsdagen. Sådana löften har jag inte gett på många år, om ens någonsin. Däremot har jag de senaste åren satt upp föresatser för mig själv. Det tänker jag fortsätta med.

Jag tänker fortsätta vara den jag är. Ja, men vad är det för föresats? Det är ju inte särskilt svårt att vara sig själv. Nej, inte längre, men det tog ohemult mycket tid att hitta hit. Att liksom hitta essensen i det som är jag och bli trygg i både styrkor och svagheter. För, tro mig, bägge finns i allra högsta grad. Men det gör liksom inget.

Det som är rätt (som jag tycker är rätt alltså), det är viktigt. Och det tänker jag fortsätta stå för. Jag har också en intention att fortsätta ge positiv feedback till mina medmänniskor, och att jobba aktivt på att bygga nya vänskaper. Det kan en göra även om en råkar vara över fyrtio. Jag tror att ärlig nyfikenhet kan vara en nyckel. Och jag råkar nu en gång för alla vara en både ärlig och nyfiken person (säkerligen jättejobbig och rörig ibland också).
Något som ingen borde göra förresten är att be om ursäkt för sig själv. Det gjorde jag jämt förr, men det leder ju absolut ingenstans. För egen del har jag slutat med det. Också en föresats, att inte be om ursäkt för att jag är jag, men alltid vara ödmjuk.

Sen hoppas jag på massor av utmaningar och nya insikter. Jag hoppas på kärlek och att de goda krafterna får större utrymme. Och jag tänker inte ge upp.

Dagen vänder mot ljuset

Det lackar mot jul. En tid då dagen vänder, och vi går mot ljusare tider. Kanske en tid av eftertanke. 

Under den senaste veckan har Musikhjälpen pågått i radio och tv. Samma vecka sändes också Svenska hjältargalan. I den förstnämnda samlades strax över 31 miljoner kronor in för att ingen ska behöva fly från klimatet. 31 miljoner. Det är mycket. Visst, det kan alltid bli mer, men resultatet ger mig ändå visst hopp i en mörk tid.

Svenska hjältar. Ja, vad är en hjälte egentligen? I detta fall handlar det mycket om osjälviskhet. Människor som på olika sätt ställer upp, som sätter andra före sig själv. Och den definitionen ställer jag upp på. Galan uppmärksammade insatser som visar på godhet. Också de insatserna inger visst hopp. Det finns godhet. Det finns människor som gör skillnad.

Och visst, det handlar galor och mediajippon. Men det behöver ju absolut inte vara fel för den sakens skull. Jag tycker inte det. Inte alls faktiskt. Jag tycker det är alldeles utmärkt att godhet också får sin plats i strålkastarljuset. Jag tror vi på sätt och vis behöver det.

Som jag ser det kan godhet yttra sig på många sätt. Det kan vara att ta initiativ, att göra saker för andra, det kan vara att vara med och skapa debatt. Men det kan också vara så enkelt som att säga hej. Eller att faktiskt tala om för andra att en tycker att de är bra. Faktum är att det inte ens är särskilt svårt. Och själv tror jag på positiv feedback och vänliga handlingar.

Det finns alltid en strimma av hopp. Även när det blåser kallt och är mörkt. Och ser vi till historien ser vi att nästan allt går i vågor. Ibland går det fort framåt, sedan kommer en backlash. Nästan alltid. Men den följs av motkrafter och det vänder igen. Som en pendel, eller som en cirkelrörelse. Nästan alltid. Det finns alltid en strimma av hopp. Och att ge upp och resignera är inget alternativ.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något

Detta ska egentligen inte handla om mig, men kommer nog att göra det ändå. Jag börjar såhär. Jag är världsförälder. Stödjer Action Aid. Ger till tiggare när jag har kontanter (som bekant har en inte alltid det). Försöker alltid hälsa och le. Försöker vara medmänsklig. Försöker göra det som är rätt och stå upp för andra (och mig själv). Jag skriver om empati och medmänsklighet och respekt. Men visst skulle jag kunna göra mer.

Lite kan det gnaga ibland att jag inte så ofta orkar engagera mig rent handgripligt. Genom att åka till flyktingboenden och hjälpa till. Genom att delta i alla manifestationer och demonstrationer. Jag blir så imponerad av alla som gör det. Av alla som drar igång initiativ. Själv har jag som sagt mina ord. Kanske låter det ibland som propagerande, och det är det väl.

Det gnager också lite att det inte alltid går att leva upp till de egna idealen, utan vara trött och sur och irriterad i vardagen. För det kan jag vara (fråga min familj). Men kanske är det att helt enkelt vara mänsklig.

Jag tror dock att det där lilla är nog så viktigt. Att le mot en medmänniska, att stå upp för andras rättigheter. Det kan handla om en flykting eller en tiggare. Men det kan också handla om andra som far illa. Det händer ju tyvärr hela tiden här i vårt skyddade samhälle att människor inte har det bra. På olika plan.

Häromdagen läste jag exempelvis en artikel om att trots att ohälsotalen på grund av stress och dålig arbetsmiljö ökar på våra arbetsplatser lägger chefer allt mindre vikt vid socialt och organisatoriskt arbetsmiljöarbete. Att människor far illa och mår dåligt på sina jobb är inte viktigt. Att ekonomin slimmas är viktigare än att de som jobbar inte håller ihop. Att de går sönder. Jag blir ledsen och oerhört arg på sånt. De mänskliga värdena måste sättas högre. Överallt och alltid.

Fördomar, kultur och vikten av det

Att vara övertygad om att en aldrig kan ha fel är något av det farligaste som finns. Att säga sig vara helt fördomsfri bevisar motsatsen. Alla har fel ibland, och alla har fördömar. Det som är viktigt är att vara ödmjuk, att vara medveten om just sina egna fördomar och att faktiskt kunna lyssna på andra.

Jag tror att det är så (har för mig att jag dessutom har läst det nånstans) att vi faktiskt måste sortera verkligheten. Att vi behöver det. Att den mänskliga hjärnan inte klarar att ta in hur mycket olika information som helst. Däremot tror jag att vi har förmågan att ändra sorteringen. Hur vi delar in verkligheten och världen. Hur vi kategoriserar. Bara vi vill.

Det finns många sätt att komma i kontakt med sina egna fördomar. Inte minst genom att utmana dem. Och jag tror på fullaste allvar att kultur på olika sätt kan hjälpa oss att göra det. Att använda drama eller konst som filter. Att liksom filtrera oss själva. Varför agerar jag som jag gör? Hur ser min egen ryggsäck ut? Och jag tror att de så kallat sköna konsterna kan hjälpa oss.

Jag skulle vilja att de sköna konsterna, de estetiska kanske mer mjuka värdena, skulle bli viktigare i samhället i stort. Just för att de kan hjälpa oss att skapa förståelse, att medvetandegöra och kanske rentav möjliggöra viss förändring. Allt är inte fyrkantigt och kvantitativt mätbart. Framförallt är inte vi människor det, vi är inte sällan oförutsägbara och känslostyrda.

Nej, det är inte bara navelskådning. Jag tror att det tvärtom är extremt viktigt att börja skärskåda sig själv. Jag menar, om en inte förstår sig själv, hur ska en kunna förstå omvärlden? Faktum är ju att allt hänger ihop. På olika sätt.

En annan tanke är att jag tror att konsten blir falsk utan empati. Att hela världen blir falsk. Och hård. Visst, världen är hård. Men det finns mjukhet också, bara en är beredd att leta lite. Kanske bara genom något så enkelt som att le och få ett leende tillbaka. Att försöka känna in vad andra kan tänkas känna. Att vara öppen.

Det händer nu. I verkligheten vi alla lever i.

Verklighetens folk som gått livets hårda skola vet ofta hur det ligger till. Verklighetens folk vet att kultureliten vill visa hur goda de är, men att det egentligen bara är show off. Att högutbildade akademiker inte vet hur det är för vanligt folk. Att PK-maffian består av just kulturelit och akademiker, faktiskt nästan oavsett var på den politiska skalan de egentligen står.

Själv har jag hundratals akademiska poäng, jag har en magisterexamen och nästan en kandidat därutöver. Jag jobbar inom kulturbranschen, och det händer att jag rent professionellt träffar och pratar med så kallade kändisar (som för övrigt är människor precis som alla andra). Även om jag har många år på universitet bakom mig är jag inte mindre förankrad i verkligheten för det. Min åsikt är att ingen har företrädesrätt på just verkligheten. Den finns liksom bara hela tiden.

Jag har gått på en del nitar i mitt liv. Det har inte alltid varit lätt. Men det är också livet. Ingen har någon företrädesrätt på det heller. Även folk som kanske har det till synes förspänt kan ha ett helvete. Det vet vi inget om.

Nu talas det ibland om att vi borde ge till svenskar som har det svårt innan vi hjälper flyktingar. Att vi borde se om vår egen bakgård först. Jag ser det i mina egna flöden. Men varför ställa människor mot varandra? Och hur många ger egentligen av sina pengar och sin tid till utslagna när det inte finns lika många flyktingar. I mina ögon känns det mest som bortförklaringar och undanflykter.

Jag är på riktigt så väldigt trött på allt detta polariserande. Sextio miljoner människor är på flykt. Det händer nu.

En f d grå mus som struntar i Jante

En gång i tiden fanns en grå liten mus i en mellanstor svensk stad. En grå mus som inte alls såg sitt eget värde. En grå mus som inte trodde att någon såg henne, än mindre visste vem hon var. Den grå musen finns inte längre. Den grå musen är nämligen jag själv. Och nuförtiden är jag inte någon grå mus.

Jag tycker att det är intressant detta att sänka sig själv. Och hur oerhört vanligt det är. ”Inte ska väl jag.” ”Nej, jag kan inte.” ”Jag duger inte.” Det kan en väl visst. Jag kan ganska mycket. Jag är smart, och det vet jag. Varför ska jag förminska mig då?

Det var precis det jag gjorde. Förminskade mig själv. Jag trodde på fullaste allvar att jag inte dög till särskilt mycket. Eller att andra inte brydde sig om mig (förutom närmaste familjen då förstås). Nu såhär i efterhand tror jag väl inte riktigt att det var så. Problemet var väl att jag själv inte var mottaglig. Jag dög ju inte, som sagt. Eller hur?!

Naturligtvis spelade det i mitt fall in att det fanns andra barn och ungdomar som inte alltid var särskilt snälla. Sådant späder på ett redan dåligt självförtroende. Och det tar väldigt lång tid att bygga upp. Men det går, och det är på alla sätt värt att jobba aktivt med det.

Jag skulle önska att det var mer accepterat att tro på sig själv. Missförstå mig rätt nu, men många, inte minst ungdomar, tillåter inte sig själva att säga att de är bra som de är. Visst det är inte lätt, när en är ung vet inte ens själv alltid vem en är. Men det är inte riktigt socialt accepterat att vara så självsäker heller. Framför allt inte bland tjejer. Det hör till att liksom säga att en är ful, dålig och vad du vill. Och det är jäkligt trist.

Själv har jag på senare år börjat säga att jag struntar i Jante. Jag gillar inte ens Jante. Visst, det finns väl poänger med att inte förhäva sig, men att på gränsen till utplåna sig själv. Nej, jag tycker att en ska stå för att en är bra. För så är det. Jag är bra, och jag är duktig på mycket. Se där, det var inte ens svårt att skriva det. och bland annat därför är den där grå musen borta sedan länge.