Lyfta blicken, är något fler borde göra

Jag funderar ibland på detta med att vara kategorisk. Att märka ord. Att haka upp sig på dem så mycket att en missar poängen. Det händer ju ibland. Ser det då och då i mina flöden. ”Men, men, det där var ju hemskt formulerat.” Fast egentligen, om en läser ordentligt, så syns det att grundbudskapet inte skiljer så mycket. Inte egentligen. Fast orden och formuleringarna står liksom i vägen.

Såklart hakar jag själv upp mig på formuleringar ibland. Precis som alla andra. Men ibland blir jag liksom trött. Varför tjafsa om smådetaljer? Varför inte lyfta blicken? Åtminstone lite. Inte sällan går det att hitta ganska många beröringspunkter. Om en intar helikopterperspektivet vill säga. Det blir jättesvårt att hitta dem om en fastnar i detaljerna. Som i orden och formuleringarna.

Jag funderar faktiskt ganska mycket på sånt här. På att jag ofta saknar helheten sedd från den där helikoptern. Perspektivet från den blir så mycket intressantare. Och jag kommer inte ifrån att det känns bra mycket mer konstruktivt att försöka hitta beröringspunkter i våra olikheter. Istället för att slå ner på dem. Onekligen är det ju så (tycker jag) att olikheter kan vara väldigt berikande. De är vad som främjar utveckling. Vive la difference, liksom. Jag tycker också att det kan bli rätt, rent ut sagt, trist att bara omge sig med folk som tycker och formulerar sig likadant. 

Annonser

Kärlek är kärlek

All kärlek är fin. Oavsett vem en älskar.  Jag förstår inte varför en del vill sätta sig till doms över andra. Själv blir jag kär i och attraheras av män. Andra kvinnor dras till kvinnor. Detsamma med män. Vi kan attraheras och bli kära i motsatt kön, samma kön eller bägge. Vem har bestämt att man och kvinna ska vara normen? Egentligen.

Jag menar, exempelvis homosexuella relationer förekommer hos många arter. Alltså är det precis lika naturligt som allt annat. För vem kan säga att kärlek är fel? Hur kan en över huvud taget säga det?

Vi är liksom olika, och ingen kan med fog sägas vara bättre eller sämre än någon annan. Eller mer eller mindre värd. Kan inte folk bara sluta göra sådana värderingar? Jag är dock tveksam till om det nånsin kommer att hända. Inte helt. Men är övertygad om att ju fler som har en sådan intention, desto bättre blir det. För de allra, allra flesta.

Nej, jag tycker att vi tvärtom ska komma överens om att all kärlek är fin, vacker och precis lika mycket värd. alldeles oavsett vem en älskar.

84/100

Att bli ledsen när andra är ledsna

”Jag gillar inte när andra mår dåligt. Men om jag inte gör något mår jag dåligt.” Jag pratade med ena dottern idag. Alltså pratade på riktigt. Ibland kan vi det. Åter andra gånger säger hon inte pip ens. Men när vi pratar så gör vi det. Hon är klok (ja, blir galen på henne ibland, konstigt vore det väl annars).

Vi pratade om det sociala spelet. Det är inte alltid så lätt. Framför allt inte när det blir jargong. Och jargong blir det. I familjer och i kompisgäng. Och den är inte alltid lätt att förstå. Framför all inte om den blir rå.

I vår familj har vi antagligen en ganska rå jargong. Eller, rättare, vi är rätt ofta ironiska. På gränsen till sarkastiska. Sannolikt låter vi inte alltid så snälla mot varandra. Fast det är vi. Men utomstående kan säkert ha svårt för det.

Det är ju svårt att förställa sig. Inte minst om en ska umgås mycket. Det funkar liksom inte att alltid vara på sin vakt. Sårade jag nu? Blev det fel? Visst, det är viktigt att anpassa sig. Det måste en. Men det är också viktigt att få vara sig själv. Och anpassningen måste gå på bägge hållen.

Dottern och jag pratade om empati också. Att en inte vill såra andras känslor. För om andra mår dåligt och är ledsna blir både hon och jag ledsna. Liksom oroliga. Dock är det superviktigt att ändå vara ärlig mot sig själv. Utan att ge avkall på den empatiska förmågan. Det är en del att brottas med, men nödvändigt, tror jag.

81/100

Ständigt återkommande tema i mitt liv

Det är väldigt roligt att dra igång saker. Att vara spindel. Att bygga ramar. Jag tycker om att ta reda på saker, och att se hur allt liksom hänger ihop. För, tro mig, allt hänger ihop. Faktum är att, om jag får säga det själv (och det får jag!), jag är rätt bra på att se sammanhang (vet mycket väl att jag har skrivit det förut).

Däremot gillar jag inte rutiner fullt så mycket. När det inte finns någon utmaning längre. Jag gillar att utmana mig själv. Egentligen skulle jag vilja göra det mer. Men jag är ju bekväm också. 

Det är väl både en svaghet och styrka, antar jag. Detta att dra igång, men att inte tycka om rutiner. Tack och lov är det ju ganska mycket som inte behöver rutiner, utan som kan ändras litegrann från gång till annan.

Det är också kul att bygga strategier. Och det är ju bra, eftersom jag gör det hela tiden. Mycket blir liksom ett avstamp mot något annat. Vad är bästa strategin för att nå målet typ. Och vilka alternativa vägar finns om det skiter sig. Det är onekligen inte så dumt att skapa både plan A, B och C. Minst. I alla fall inne i det egna huvudet.

Så, jag tror att med improvisationsförmåga, strategiskt tänkande, slutledningsförmåga och ert stort mått självdistans kan en komma ganska långt.

74/100

Hämnd eller bara gå vidare

Det är intressant hur påverkad en kan bli av jobbiga saker. Den instinktiva viljan till hämnd som kan dyka upp. Ibland med fog. Ibland inte. Framför allt om en har sluppit fri. Då måste det ju på nästan alla sätt vara bättre att bara gå vidare.

Hämndbegäret minskar dessutom ju längre tid det går. Dock dyker det begäret upp om saker händer. Om rapporter kommer. Som kanske säger att allt liksom fortsätter, för dem som är kvar. Fast att så är fallet är ofta  enkelt att räkna ut.

Det är ju onekligen så att ganska mycket är rätt förutsägbart. Typ vad var det jag sade?! Det har jag tänkt (och säkert sagt) hyfsat många gånger. Inte minst de senaste åren. Fast hämndbegäret dyker upp ändå ibland. Även om det blir lättare och lättare att förvandla hela resonemanget till just ett resonemang. Ett intressant på gränsen till tankeexperiment. Dock, och det är centralt, är erfarenheterna inte bara resonemang. De är väldigt verkliga, och viktiga att ta lärdom av. När en går vidare i livet.

71/100

Att vara reaktiv eller strategisk

En typ av människor reagerar på det som händer. Det finns ingen direkt långsiktig tanke. Ingen strategi. Dock kan reaktionerna mycket väl vara sluga, och verka bra. Till att börja med. Andra människor tänker alltid i flera steg. De ser livet på lång sikt.

Jag tror att det krävs en del för att kunna utarbeta en bra strategi. Dels känns det viktigt att hitta flera tänkbara scenarier. Vad händer om en gör si eller så, liksom. Och hur reagerar omgivningen på endera valet? Här inträder nästa komponent. Empatisk förmåga. Liksom A och O för att kunna fundera ut hur andra reagerar.

Jag tycker om att bygga strategier. Fast en hel del strategier håller jag för mig själv. Åtminstone delvis. Det är typ bäst så. Ibland blir det nästan som en sport. Inte minst när motparten är extremt förutsägbar (ja, det blir lite tråkigt också, själva sporten ligger i att vässa sig själv till det yttersta). Liksom ”Jaha, gjorde du så? Men då använder jag den här metoden, och det här språkbruket.” Det funkar nästan alltid.

Vilka metoder jag föredrar? Det beror på situationen. Och jag tänker inte avslöja dem heller. Vill ju kunna använda dem!

68/100

Det handlar om upplevelser

”Du pratar bara om upplevelser och känslor. Det finns inga konkreta exempel. Det finns inga bevis.” Men om en upplever väldigt stort obehag? Om en rentav mår dåligt? Blir sjuk både fysiskt och psykiskt. Räknas inte det? Det finns ju inga specifika konkreta exempel. Eller de finns, men de handlar om exempel som var och en är tagna ur sitt sammanhang. Och det är sammanhanget som smärtar.

Och om en slår larm, säger ifrån. Då svider det att bli ifrågasatt för det. Det är ju inte så att det är en lätt sak att säga ifrån. Tvärtom, det är oerhört svårt.

”Jag skämtade ju bara. Tål du inte skämt eller?” Fast det som sades skar i hjärtat. Det gjorde lik förbannat ont, skämt eller inte. Och blickarna känns. De känns som fan faktiskt. Och det suger fett.

Till slut börjar en tro på det själv. Att inget en gör är bra. Att en är konstig. Att en inte duger. Att jag inte duger. För jag har personlig erfarenhet av sånt här. Av mobbing, för det är vad det handlar om. Och det suger fett.

Det är så viktigt att slå bort de tankarna att jag nästan saknar ord. Tankarna som säger ”jag duger nog inte”. För de tankarna har fel. Alla duger. Kanske påverkar min egen erfarenhet att jag tänker så. Eller inte kanske, det känns väldigt troligt. Jag kommer alltid att kämpa emot.

Jag vet också att många, kanske de flesta, som mobbar inte ens förstår att de gör det. De förstår inte hur mycket deras attityder, förminskanden, ord eller blickar sårar. Men att de inte förstår, eller vet bättre, eller vad som helst, ursäktar inte.

Jag vet också att en klarar sig bättre om det finns bra människor omkring en. Människor som tror på upplevelserna. Som tar känslorna på allvar. Som det går att prata med. Det är så oerhört viktigt.

67/100

Hjärtefrågor

Ibland blir barnen (än så länge mest den äldsta) jättetrötta på mina hjärtefrågor. Jag vet att jag kan ha en tendens att prata för mycket om dem. Men jag vill ju att döttrarna ska få en förståelse för hur jag (stämmer tack och lov rätt bra överens med maken) tänker, hur mina värderingar ser ut.

Vilka är de då, hjärtefrågorna? De är flera, men jämställdhet och feminism är en. Jag har läst böcker om det, jag har pratat med döttrarna (ibland med blandad framgång, i alla fall för stunden). Det känns så otroligt viktigt att alla får samma förutsättningar. För vi är ju lika mycket värda allihop. Oavsett kön, bakgrund, sexuell läggning och alla de övriga diskrimineringsgrunderna.

Här trillar jag in på en annan hjärtefråga. Jag tror inte på förbud mot exempelvis tiggeri. Det är något jag har skrivit åtskilliga gånger som Facebookuppdateringar, att det inte hjälper ett endaste dugg att förbjuda symptom. Känns ju mer logiskt att just jobba för allas lika värde. Och att försöka hitta grundproblemet istället.

En slags ytterligare stressfaktor är religion. På ett sätt är det irrationellt. Jag stressas lite av det faktum att konfirmationsåldern närmar sig för stordottern. Inte för att jag egentligen tror att hon kommer att konfirmera sig. Mer för att jag tar sådana frågor på allvar. Konfirmation betyder ju onekligen bekräftelse. Bekräftelse av en kristen tro. Alltså inget att ta alltför lättvindigt på. Precis som att jag inte kunde förmå mig att ta lättvindigt på det mode som innehöll kors som accessoarer. Jag var säkert en jättejobbig förälder som inte tillät det. Men jag kunde inte förmå mig. Inte förmå mig att ens köpa symboler för något jag inte tror på.

Däremot respekterar jag verkligen dem som har en tro, oavsett vilken. Jag vill dock också bli respekterad för mina hjärtefrågor. Det ska liksom vara ömsesidigt. Då kan det bli spännande utbyten av tankar.

Jag har förresten taggat ner vad gäller barnen. Och det verkar ge resultat!

63/100

Respekt för icke-tro

”Och en del kommer med sin religion och knackar på. Jag vill inte att någon ska tala om för mig vad jag ska tro på.” Ungefär så sade min äldsta dotter häromdagen. Jag kommer inte riktigt ihåg den exakta ordalydelsen. Men andemeningen var sådan i alla fall.

”Och även om jag inte är kristen respekterar jag dem som är det.” Så sade hon också. I samma samtal. Jag tycker hon är klok. Även om jag (såklart) blir galen på henne ibland. Och hon på mig. Det vore konstigt annars, hon är ändå snart fjorton.

Jag är så glad att hon (faktiskt också hennes lillasyster, snart nio) verkar utvecklas till kritiskt tänkande respektfulla människor. Något rätt måste vi således ha gjort, maken och jag.

Framför allt äldsta dottern har ibland (säkert med fog) blivit ärketrött på mina hjärtefrågor (typ genus, normkritik och religion – varav det sistnämnda gör mig märkligt stressad) och nästan slagit bakut. Jag har dock försökt tona ner mig lite. Men det verkar ju ändå som att något ändå har slagit rot.

Det går ju inte dölja sina egna värderingar. Men det känns ändå viktigt att barnen får göra sina egna val. Även om jag vill påverka. Åtminstone litegrann.

62/100

Förbjud det vi inte vill se

Om jag inte missminner mig finns det en Facebookgrupp som heter typ ”Förbjud tiggeriet nu”. För det hjälper ju säkert. Förbud är ju känt som effektiv metod att lösa problem. Förbjud bara företeelsen. Då slipper vi se den. Och då finns den inte. Eller hur?! Jo, jag är grovt ironisk. Jag tror nämligen inte att förbud hjälper ett endaste dugg.

Jag tror att det är lite som vildvittrorna. När de skriker ”finns inte, syns inte”. Fast lite tvärtom. Det som inte syns finns inte. Jag tror att många inte orkar se misär på nära håll. Och då vill de att det ska förbjudas. Tas bort. Inte finnas. Det som inte syns finns inte, det som inte syns finns inte. Med skygglappar på är allt bra. Ser inte. Ser inte.

Problemet är att misären finns. Det finns inga förbud i hela världen som tar bort den. Nej, den beror på snedfördelningen i världen, på orättvisor, på politiska beslut, på kulturella traditioner. Et cetera, et cetera. Men misären och orättvisorna är jobbiga att ta till sig. Det är onekligen mycket lättare att blunda för dem. Och då vill en inte ha dem för nära inpå. En vill inte se tiggaren sitta utanför mataffären med sin mugg. En vill inte ta till sig. Förbjud dem. Skicka hem dem. Deras egna länder får väl rensa upp och ta hand om sitt eget elände. Inte vi. Inte här.

Det och det utsatta folkslaget, som exempelvis romer, får rykte om sig att vara arbetsskygga (och mycket annat). Bara för att deras traditioner kanske skiljer sig lite från majoriteten. Men huvudsaken är att de är människor, precis som alla andra. Det är liksom ingen skillnad.

Jag tänker att det vore bra att tänka lite längre än näsan räcker. Att se människorna. Och ja, jag är den första att erkänna att jag också har vant mig mer och mer. Att jag ibland bara går förbi.

Jag har ingen lösning på det här. Problemet är alldeles för komplext. Men jag tror verkligen inte på förbud.

45/100