Självpåtaget dubbelarbete och varför måste allt vara så perfekt

Jag funderar lite kring inte minst kvinnors dubbelarbete. Dubbelarbete med jobb och karriär samtidigt som en har huvudansvaret för hem och familj. Om det sistnämnda är ett påtvingat ansvar är det inte alls bra, men inte sällan misstänker jag att det är självpåtaget. 

Mellan raderna går det stundtals att läsa att mannen (ja, just nu syftar jag på hetersexuella relationer) liksom inte släpps in, att han antingen inte ”får” laga mat, städa, tvätta, whatever. Eller att han gör fel, och hon sedan gör om. För han gör inte likadant som hon. Helt säkert har jag trillat i den fällan själv då och då, det tänker jag inte säga något om.

En annan aspekt i den här kråksången är att det känns som att det ständigt pågår en jakt på att ha den perfekta karriären, det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, och vara den perfekta mamman och den perfekta frun. Samtidigt. Eh, det går ju liksom inte ihop. Hellre lite skit i hörnen, säger jag.

Det har hänt rätt många gånger att jag har hört folk (mestadels kvinnor) säga att de inte hinner slappna av för att det är så mycket att göra. Frågan är hur många av dessa måsten som verkligen är måsten.

Dessutom, naturligtvis säger jag ingenting om de som trivs och är nöjda med en sådan uppdelning. Vad som får mig att fundera är de som gör allt detta, och blir sjuka av stressen det skapar. Inte minst vad gäller den jakt jag skrev om här ovanför, gör mannen/andra parten en hel del också. Men varför jaga det perfekta om följden är ohälsa och sjukdom? 

Det är ok med lite damm, en köpt pizza och att ungarna får aktivera sig själva (om de inte gör det är faktiskt också ok).

Bekräfta, ja vadå?

Nu har vi väl gått in i hänryckningens tid. En tid fylld av bröllop och konfirmationer. Eller, faktiskt inte så fylld av det alls. För mig och min familj alltså. Gift är jag sedan 2004, och det blir ju tolv år sedan i år. Döttrarna ska inte gifta sig på länge än, om ens alls, så bröllop blir det inte. Och konfirmation? Nej, hoppar det också.

I min klass, för rätt längesedan, var vi fyra som inte konfirmerade oss. Skälen var olika, någon pallade inte, någon hade fullt upp med andra intressen. Själv hade jag bestämt avsagt mig konfirmation flera år tidigare. Jag hade liksom ingen tro att bekräfta. Det har jag fortfarande inte, trots att jag tycker att religioner är väldigt spännande.

Överlag hade jag blivit väldigt anti, inte minst eftersom nästan varje så kallad gemensam samling (nån som minns den rätt menlösa aktiviteten?) på högstadiet innehöll någon slags information från olika kyrkor och samfund. Tillbaka till konfirmationen, den enda som egentligen reagerade på mitt beslut var min icke-troende farmor – att konfirmera sig var något fint och något en bara gjorde. Hon släppte det dock rätt snabbt.

Min mormor, och den faktiskt troende delen av släkten, däremot verkar inte ha förväntat sig något annat. Jag fick min present när jag fyllde femton istället.

Det här har färgat mig, det är jag medveten om. Men jag försöker vara mer neutral nu. Fast det är svårt när det gäller närmaste familjen. Men jag jobbar med att försöka att inte diskutera det för mycket.

Nu är äldsta dottern fjorton, snart femton, och hon har vänner som konfirmerar sig nu. All respekt åt dem, och jag hoppas att de inte gör det bara för presenterna (det förekom åtminstone i slutet på åttiotalet). Och visst kan det säkert vara bra att prata om existentiella frågor med andra jämnåriga, även om det borde gå, och går, att göra även utan att blanda in gudstjänster. Jag måste också erkänna att jag innerst inne är ganska glad att hon inte gör det.

Att minnas

Jag är inte en särskilt ceremoniell person, och har inte så stora behov av att ha speciella dagar eller platser för att minnas dem som lämnat oss. Jag minns dem ändå, när jag vill, och tror att de finns med så länge vi minns dem.  
Jag minns min pappa Inge, som kunde reta mig något fruktansvärt när jag var i tonåren. Inte många jag har skrikit så mycket åt, och inte många som kunnat trigga mig till det. Pappa och jag brukade laga mat när mamma hade jobbat natt, och då gick diskussionerna höga. Lika envisa bägge två. När jag var liten var jag trött på att höra att jag var lik pappa, idag är jag glad för det. Han var en bra människa, som var lugn, diplomatisk och nyfiken. Och underfundig, det hände att folk inte förstod när han skämtade.

Jag minns också både min farmor Svea och min mormor Karin. De var väldigt olika. Hos farmor möblerade jag om – drog runt på möblerna rent bokstavligt. Hon var inte jätteförtjust i barn, men jag fick göra vad jag ville. Farmor var inte någon fena på matlagning, och jag fick alltid (bokstavligen) stuvade makaroner och köttfärssås på burk.
Mormor däremot var alltid i köket, som jag minns det. Jag tänker spontant på hennes spritskransar. Har faktiskt aldrig ätit sådana sedan hon dog, men kan fortfarande minnas hur de smakade.

Pappas flickor 

”När döttrarna kommer hem med sina första pojkvänner ska hagelbössan vara laddad.” Pappas flickor ska skyddas till varje pris. Den typen av till synes harmlösa meningar, liksom på skämt, ser en titt som tätt på sociala media. Eller på t-shirts. Eller hör dem sägas. Jag erkänner direkt att jag helt säkert har småskrattat åt dem. Men är det egentligen så roligt? Vad är det de egentligen säger?

Jag tycker att budskapet blir att döttrarna är pappans egendom. Att en dotter inte har omdöme nog att välja en bra partner åt sig själv. Och visst, hon kan gå på minor. Men det är liksom en del av livet. Och jag kan inte låta bli att tycka att målet är att ens döttrar (och söner) ska bli självständiga individer, fullt kapabla att ta ansvar för sina egna liv.

Många hakar nuförtiden på trenden att låta pappan överlämna sin dotter till hennes blivande man vid altaret. ”Det är en så fin tradition.” Är det verkligen det?

För det första är det en anglosaxisk tradition. Här har vi traditionellt gjort så att bruden och brudgummen har gått in sida vid sida. Inte för att vi på våra nordliga breddgrader kanske alltid varit så väldigt mycket mer jämställda, men det är ingen gammal tradition här.

För det andra säger överlämnandet att kvinnan inte är självständig. Hon leds in av sin far, som lämnar över henne till den blivande maken. Som om hon vore en ägodel. ”Men det är en fin gest gentemot brudens far – han får en roll vid sin dotters bröllop.” Men varför ska han ha det? Och vari ligger det fina, att pappan till synes lämnar över ansvaret för sin vuxna myndiga dotter till en annan man?

Om bruden nu vill ha huvudrollen (men brudgummen då? En annan, inte oviktig, diskussion) kan hon väl gå in till ceremonin själv?! Då hamnar ju verkligen allt ljus på henne.

Jag vill och hoppas att mina döttrar blir just självständiga. Att de blir kapabla att ta eget ansvar. Och det känns som att de är på god väg.

Vad jag skulle vilja

Nyss körde jag hem från en träff. Precis lagom förhållanden för att köra. Landsväg, bra ljus, torrt väglag. Då gillar jag att köra fort. Faktiskt skulle det vara kul att testa att köra riktigt fort någon gång. Alltså under ordnade förhållanden.

Jag skulle också vilja genomföra åtminstone en del av mina idéer. En del är jag på god väg med. Andra måste jag renodla mer. Således måste jag nog starta det där företaget jag har funderat på i åratal. Men det ska jag. Nu har jag faktiskt till och med skrivit en affärsidé. Nästan. Eller, jo, det har jag.

Jag skulle också vilja tågluffa på brittiska öarna med min familj. Bara vara liksom. Och insupa allt det brittiska, som jag tycker så mycket om. Även om vissa delar är rätt märkliga. Men ändå.

Jag skulle vilja skriva mer. Ja, men gör det då, kan en ju tycka. Och faktum är att den här utmaningen är en del av det syftet. Jag älskar ju att skriva. Mitt problem (om jag nu ska kalla det så) är att jag kan ha en tendens att vara ganska spretig i mina tankebanor och att jag är så intresserad av så mycket.

En annan, rätt fånig, grej är att jag någon gång skulle vilja göra ett Mensatest på riktigt. Bara för att liksom. Jag har gjort den lilla gratisvarianten flera gånger. Det har gått ganska bra. I vuxen ålder har jag kommit på att jag är mer logisk (på det sättet) än vad jag själv trodde. 

Jag skulle också vilja vara ännu modigare än vad jag är. Jag vill våga att testa okända isar. De kan bära, bara en vet hur en ska gå, och om en är smart. Och en kan ju inte veta hur tjock isen är.

Det finns mycket mer jag skulle vilja. Både stort och smått. Och det är på alla sätt bra, tycker jag.

99/100

Till mina barn

Det finns få jag kan bli så vansinnigt arg på. Men jag är oerhört stolt över er. Ni är trygga, smarta, roliga och duktiga. Jo, ni är fina också. Och det är roligt att prata med er och att se er med era vänner. Det är kul att ni har så bra vänner, och att följa dem också (lite på avstånd).

Jag och er pappa jobbar på att ni ska bli starka tjejer, och så småningom kvinnor, som vet vilka ni är. Som inte tar skit ni inte förtjänar. Som är självständiga och inte beroende av andra. Inte av oss heller faktiskt.

När ni ska ta nya språng i livet tänker vi såhär, jag och er pappa. Vill jag att ni ska göra detta? Oftast är svaret nej. Tror jag att ni kan? Om svaret är ja så bortser vi båda från svaret på fråga ett. Kan ni så kan ni och då får ni.

Visst är ni jobbiga ibland båda två. Och ni är ganska olika, både med tanke på personlighet och det faktum att det skiljer fem år på er. I år blir ni nio och fjorton, och det är häftig resa vi gör tillsammans. Ni är fan bäst! Älskar er!

97/100

Solstund med visst underhållningsvärde

Idag har solen lyst hela dagen. Egentligen är jag väl inte någon större soldyrkare. Men efter allt regn och all kyla var det skönt att softa i en solstol i några timmar. Då kom dagens underhållning.

Min äldsta dotter kom ut. Hon har pratat vitt och brett om att hon vill bli brun ett bra tag. Och det är ju helt ok. Men hon blev rastlös väldigt fort. Ändrade ställning varje minut. Sen finns ju den lilla detaljen insekter och flygfän också.

Vi kan väl säga att dottern och flygfän inte är världens mest kompatibla (känner igen mig där…). Således, varje gång en humla, en fluga eller vad som helst annat surrade förbi for hon upp, vilt viftandes.

Sedan skulle hon hämta mobilen, som hade dåligt batteri och snart var tvungen att laddas. In igen. Ut. Låna min mobil. In igen. Hämta bok. Ut. Och så fortsatte det ett bra tag tills hon till slut kom in i solningslunken. Då kom lillasyster med kompis och blåste såpbubblor. Bubblor som landade på storasyster. 

Ibland är det helt enkelt lättare än vanligt att hitta humorn i vardagen.

96/100

Brevvänner 2.0

Jag hade brevvänner i flera länder när jag var yngre. Typ i tonåren. Om jag inte missminner mig fick jag kontakt med dem via International Youth Service. Det var så roligt med dessa brev. Jag minns att jag nästan längtade till nästa skulle dimpa ner i brevlådan. Och att brevväxla (plötsligt dök det oerhört gamla ordet pennfajtas upp) med ungdomar i samma ålder men i andra länder. Det gav en hel del. Språk, inte minst. Men också att upptäcka att vi inte var så vansinnigt olika. Egentligen.

Jag tappade bort mina kontakter i tjugoårsåldern. Det var annat som kom emellan då. Kanske hade det varit lättare att fortsätta om vi hade kunnat slänga iväg ett mail. Eller chatta ibland. Men det gick inte, eftersom det i princip inte fanns då. I alla fall hade verkligen inte alla tillgång till chattkanaler.

Faktum är att jag har tänkt en del på brevväxlande. Med tanke på mina döttrar. De är ganska bra på engelska bägge två. Men just att få kontakt med andra barn och ungdomar. Som finns på riktigt.

Visst, det finns forum och liknande en kan anmäla sig till. Men dels har jag inte lyckats entusiasmera döttrarna (har ärligt talat inte ansträngt ihjäl mig i frågan heller), dels har jag inte hittat nåt bra alternativ.

Häromdagen dök dock en tanke upp. Jag har ju faktiskt varit medlem i ett internationellt nätverk (medeltidsnörderi, och det är absolut inte någon negativt menad benämning, tvärtom). Varför inte liksom utnyttja det?! Sagt och gjort, jag slängde ut en fråga på en Facebooksida. Och fick napp direkt. Några timmar senare chattade stordottern med en tjej från Irland, och lilldottern skrev ett brev till en annan tjej i samma land. Plus att den lilla dagen efter skrev till en tjej i England också.

Så svårt var det tydligen. Jag är grymt nöjd med utfallet!

87/10

Det lockande med förbud

Jag och min man har ganska få regler för våra barn. Men de regler vi har, förväntar vi oss att de följer. De är liksom grundläggande, och oftast inte särskilt förhandlingsbara. Jag tror inte på en massa små regler bara för reglernas skull. Jag tror inte heller på förbud. I alla fall inte omotiverade förbud. Som liksom bara är förbjudna.

Förälder: ”Nej, du får inte använda den appen.”
Barn: ”Varför?”
Förälder: ”För att jag förbjuder det!”

Eh, och varför förbjuder du det, undrar jag. Mycket hellre en diskussion om vad användandet av vissa appar (exempelvis) kan leda till.

Vi har valt att istället låta våra barn ha de appar och konton de vill. Med förbehållet att vi vet användarnamn och lösenord. Inte så att vi kollar hela tiden. men om något skulle hända kan vi finnas där. Jag tänker likadant vad gäller annat. Bara jag får veta liksom. Den dagen den första fyllan kommer, vill jag inte få reda på det på omvägar. Jag vill inte att mina barn smyger med det för att de är rädda för vår föräldrareaktion. Då är det ungefär tusen gånger bättre att de talar om att såhär blev det. Oj, liksom. Eller att de ringer om de hamnar i kniviga situationer. Då kan en finnas där som förälder. Utan att döma. Utan att förminska. Sannolikt kommer jag inte att vara jätteglad. Men inte jättearg heller. Jag har ju varit där själv typ.

Lögner är värre. Framför allt om lögnerna kommer för att någon inte vågar stå för sina egna handlingar. Det är ju det allt handlar om egentligen. Att lära sig ta ansvar. Och att våga göra det. Då går det ju också att fundera på varför det hände.

Förbud motverkar just det ansvarstagandet, tror jag. Förbud skapar rädsla. Samtidigt som det förbjudna alltid är (och har varit) oerhört lockande. Följden blir ju att det förbjudna testas, vilket innebär att saker kan gå, på ren svenska, helt åt helvete fel. Och då blir det ju väldigt svårt att krypa till korset och erkänna att en har gjort det förbjudna trots allt. Därav rädslan som kommer. Och den vill jag inte ha. Jag vill inte att mina barn ska vara rädda för att berätta dumheter de gjort och kommer att göra (alla gör dumheter, åtminstone ibland).

Och ta det där med stil. Vi har inte låtit någon av döttrarna ta hål i öronen före tio års ålder (således har inte den yngsta örhängen än). Däremot har vi också sagt att om de vill färga håret, så får de väl göra det. De får skaffa piercingar också, efter tretton års ålder, om de vill det. Vad gäller kläder får de ha vad de vill. Är det för kallt? Ja, men då får de frysa så lär de sig förhoppningsvis till nästa gång (förutom i vissa fall, när jag faktiskt ger råd – typ vid friluftsdagar).

86/100

Att bli ledsen när andra är ledsna

”Jag gillar inte när andra mår dåligt. Men om jag inte gör något mår jag dåligt.” Jag pratade med ena dottern idag. Alltså pratade på riktigt. Ibland kan vi det. Åter andra gånger säger hon inte pip ens. Men när vi pratar så gör vi det. Hon är klok (ja, blir galen på henne ibland, konstigt vore det väl annars).

Vi pratade om det sociala spelet. Det är inte alltid så lätt. Framför allt inte när det blir jargong. Och jargong blir det. I familjer och i kompisgäng. Och den är inte alltid lätt att förstå. Framför all inte om den blir rå.

I vår familj har vi antagligen en ganska rå jargong. Eller, rättare, vi är rätt ofta ironiska. På gränsen till sarkastiska. Sannolikt låter vi inte alltid så snälla mot varandra. Fast det är vi. Men utomstående kan säkert ha svårt för det.

Det är ju svårt att förställa sig. Inte minst om en ska umgås mycket. Det funkar liksom inte att alltid vara på sin vakt. Sårade jag nu? Blev det fel? Visst, det är viktigt att anpassa sig. Det måste en. Men det är också viktigt att få vara sig själv. Och anpassningen måste gå på bägge hållen.

Dottern och jag pratade om empati också. Att en inte vill såra andras känslor. För om andra mår dåligt och är ledsna blir både hon och jag ledsna. Liksom oroliga. Dock är det superviktigt att ändå vara ärlig mot sig själv. Utan att ge avkall på den empatiska förmågan. Det är en del att brottas med, men nödvändigt, tror jag.

81/100