Bättre eller sämre? Nej, bara olika.

Jag läser för tillfället en bok som heter ”Finnjävlar”, som handlar om sverigefinnar. Den är jätteintressant och belyser faktorer som går att applicera på väldigt mycket. Rädslan för det som är lite annorlunda, stigmatisering, tillskrivna egenskaper och så vidare. Och jag blir förbannad och ledsen. Men inte förvånad. Tyvärr.

Idag är väl inte det finska lika stigmatiserat, utan snarare annat. Men tongångarna är desamma.

I riktlinjer och myndighetstexter från olika tider, inte minst från anno dazumal, finns en läskig ton. Invandraring måste begränsas eftersom den riskerar att utarma nationen. Dessutom stod det explicit att invandrare tenderar att tillhöra mindre utvecklade och sämre folkslag. Alltså, DET ÄR ORIMLIGT!!! Och förjävla vidrigt.

För det första är alla länder, gränser och nationer konstruerade. Det må vara längesedan i vissa fall, men likväl konstruerade. De finns alltså egentligen inte. Vi människor har utvecklat olika kulturer på olika platser, men det betyder inte att någon kultur är bättre eller sämre än någon annan. 

Vidare till språk, för inte alltför länge sedan ansågs det skadligt att lära barn fler än ett språk för tidigt. Typ tvärtomtänk. Och ett väldigt konstigt tänk. Barn har ju oftast ganska lätt för språk (lättare än vuxna), pch flerspråkighet berikar snarare än utarmar. Som jag ser det. Och att språk skulle vara mer eller mindre värda än andra. Precis lika absurt det.

Det som är annorlunda är alltså inte sämre, och det välbekanta är inte bättre. Det är bara olika. Det finns många sätt att uttrycka sig, många sätt att tolka världen, många sätt att… ja, you name it. Det är INTE frågan om bättre eller sämre. 

Tänk själv och dra egna slutsatser

Ibland talas om att det bara är så kallad ”katederundervisning” som ger kunskap. Undervisning där läraren ger eleven färdig fakta, som eleven i sin tur lär sig och repeterar. Men är det verkligen bara det som är kunskap? Själv vill jag nog snarare påstå att kunskap är förståelse och förmåga att tolka själv. Att komma fram till egna slutsatser. 

Visst, det finns kunskaper som liksom bara är. Det är svårt att tolka 1+1 med något annat svar än 2, eftersom svaret är just 2. Och att hävda att ”men jag tolkar det och tycker att det ska vara 3” är hyfsat meningslöst. Men andra ämnen, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora (ok, språk är rätt regelstyrda. Men de är föränderliga och förändras hela tiden). Vad gäller just matte tänker jag att det är bra att lära med praktiska exempel från verkligheten. Det känns lättare att ta till sig än att bara jobba med siffror och teoretiska regler. Jag minns med fasa mattelektioner på högstadiet när vi fick lära oss att rabbla konjugatregeln utantill (följden blev att jag kunde rabbla men inte tillämpa).

Förr (före min tid) fick skolbarnen lära sig kungar och krig inom ämnet historia. Det kan vara intressant. Eller jättetråkigt. Men skapar det en historisk kunskap? Inte riktigt. Det finns inga som helst garantier att den som kan rabbla Sveriges kungar också förstår historieskedet, hur allt hänger ihop, eller varför alla dessa kungar var viktiga (om de nu var det – var finns alla andra liksom?). Kungalängden är förvisso en kunskap, men en väldigt ytlig sådan. Och ärligt talat, hur viktig är den egentligen? Faktum är att jag kan rabbla den, men har ärligt talat aldrig haft någon direkt nytta av den (mer än möjligen i frågesportsammanhang). Här skulle jag kunna ta upp den stora snedfördelningen i representation i just historia, men det får bli ett annat inlägg.

Överlag är jag tveksam till vilken den egentliga nyttan är med att kunna rabbla en massa fakta. Alltså bara rabbla utan att analysera och förstå. Utan att kunna redogöra med egna ord. Jag är förespråkare för att tänka själv. Vad det har med saken att göra? Tja, tänk själv.

Jag tror på undervisning som ger eleverna verktyg att tänka själva. Att lära sig dra egna slutsatser. Och att inte tro blint på det som sägs. Jag tror på diskussioner och att jobba tematiskt. Att se till helheter och hur väldigt mycket i livet hänger ihop. Och jag tror på att testa själv. Det finns olika sätt att göra det på, men just laborativa arbetssätt inbillar jag mig är bra.

Klassiska litterära tonåringar

Romeo och Julia. Den klassiska berättelsen om den eviga kärleken. Kärleken en offrar allt för. Kärleken som skapar känslostormar. Kärleken där allt går fort. 

Hamlet. Också en klassisk berättelse om en missförstådd prins i ett land där mycket är fel. En prins som grubblar mycket. En prins som letar efter sig själv.

Klassiska pjäser skrivna för över fyrahundra år sedan. Inte sällan gestaltade av skådespelare i medelåldern. Inte minst Hamlet tycks fortfarande vara rollen många Thalias efterföljare drömmer om. Som kronan på den dramatiska karriären. När bägge pjäserna handlar om unga tonåringar.

Det förklarar en del. Säg den tonåring som aldrig grubblar. Som aldrig ifrågasätter sig själv. Som inte har hormonerna liksom utanpå kroppen. Som aldrig är himlastormande förälskad eller bottenlöst förtvivlad och övertygad om sin egen eviga ensamhet. I mina ögon känns det som skolexempel på vilken tonåring som helst.

Det Shakespeareanska språket ställer kanske till det. Jag tror att det gör att vi inte längre riktigt förstår exakt hur unga karaktärerna är. Men om en sätter in händelserna i det sammanhanget blir det på sätt och vis lättare att förstå. En tonåring kan bli så svartvitt förälskad att det känns som för evigt. En obesvarad kärlek kan kännas bottenlös (och svår att visa utan att skämma ut sig för övrigt). Kanske hade den gode William för så längesedan kunskap om hur tonåringar fungerar. Kanske lyckades han fånga essensen i de klassiska pjäserna. Jag tror det.

Att minnas

Jag är inte en särskilt ceremoniell person, och har inte så stora behov av att ha speciella dagar eller platser för att minnas dem som lämnat oss. Jag minns dem ändå, när jag vill, och tror att de finns med så länge vi minns dem.  
Jag minns min pappa Inge, som kunde reta mig något fruktansvärt när jag var i tonåren. Inte många jag har skrikit så mycket åt, och inte många som kunnat trigga mig till det. Pappa och jag brukade laga mat när mamma hade jobbat natt, och då gick diskussionerna höga. Lika envisa bägge två. När jag var liten var jag trött på att höra att jag var lik pappa, idag är jag glad för det. Han var en bra människa, som var lugn, diplomatisk och nyfiken. Och underfundig, det hände att folk inte förstod när han skämtade.

Jag minns också både min farmor Svea och min mormor Karin. De var väldigt olika. Hos farmor möblerade jag om – drog runt på möblerna rent bokstavligt. Hon var inte jätteförtjust i barn, men jag fick göra vad jag ville. Farmor var inte någon fena på matlagning, och jag fick alltid (bokstavligen) stuvade makaroner och köttfärssås på burk.
Mormor däremot var alltid i köket, som jag minns det. Jag tänker spontant på hennes spritskransar. Har faktiskt aldrig ätit sådana sedan hon dog, men kan fortfarande minnas hur de smakade.

Posttraumatisk stress kanske kan förklara delar av historien

Jag har sett den danska tv-satsningen 1864 (en fantastisk produktion – se den!). I serien är kriget verkligen allt annat än romantiserat. Det visas som ett skitigt helvete. Visst, det är en tv-produktion, så självklart är det tillrättalagt, men ändå. Det finns också andra filmer om krig som inte alls är romantiserade. Bra tycker jag, eftersom krig är så, på ren svenska, jävla vidrigt. Mina tankar börja snurra. Tänk om det är så att väldigt många människor, historiskt sett, har lidit av posttraumatisk stress (PTS)?

Kungamakten och adeln levde hela tiden under hotet att någon släkting (eller någon annan) skulle sticka kniven i dem. Vad gör det med en människa? Det känns inte så konstigt att de beskrivs som helt paranoida. Troligen var de det, även rent medicinskt. Vem hade inte blivit stressad på gränsen till galenskap att hela tiden behöva vara så misstänksam mot allt och alla. Att hela tiden frukta för sitt eget liv? Lägg dessutom till att inte så få av dem var uppväxta med det här, de hade kanske upplevt att släktingar hade mördat varandra, eller i alla fall fängslat varandra. Inte så konstigt att de blev mer eller mindre galna.

Men så kallat vanligt folk hade det ju inte så. De lönnmördade inte varandra. Nej, det kanske de inte gjorde (vad vet vi?). Men de levde med att tvingas titta på offentliga avrättningar. Visst, det beskrivs som att folk gick dit för en stunds underhållning, precis som att många fascineras av blodiga olyckor idag, men ändå. Straffen och avrättningsmetoderna var onekligen bestialiska. Värsta splatterfilmen, fast på riktigt. Och vad gör det med människorna som ser på? Vad gör det med barnen?

Offentlig bestraffning är ju som bekant en metod att skrämma folk till underkastelse och lydnad, men jag är osäker på att det hjälpte (eller för den del hjälper). Brotten fortsatte, det har alltid funnits brott. Men att återkommande se utdragna avrättningar måste avtrubba åskådarna. De måste ha fått typ PTS.

Kanske är inte den kopiösa alkoholkonsumtionen (som ju är historiskt belagd) så himla konstig. Kanske är inte det faktum att vattnet beskrivs som så förorenat att det inte gick att dricka den enda förklaringen. Kanske är det att befolkningen, generellt sett, var så oerhört traumatiserad att den helt enkelt behövde alkoholen för att över huvud taget fungera. Tänkt om det var så. Även om det inte var uttalat.

Dessutom var det ofta krig. Att se det helvete som utspelar sig i krigssituationer. Att aldrig bearbeta det på något sätt. Vad gör det med människorna? Vad gör det med barnen? Vad händer med dem som växer upp i krigshärjade områden även idag. Jag tror att de faktiskt lider av just PTS. Att de är så avtrubbade att ingenting liksom spelar någon roll. För vad spelar egentligen roll, för den som har sett dessa helveten?

Tänk om kvinnofrågan aldrig funnits

Jag funderar ibland på om, inte minst kvinnliga, antifeminister hade varit det om feminister och kvinnosakskämpar inte hade funnits. Hade de varit nöjda med att inte kunna föra sin egen talan? Att först fadern och sedan den äkta mannen hade varit deras målsman? Att inte få rösta i allmänna val? Att deras äkta män hade haft rätt att aga dem?

De kvinnor som slogs för kvinnosaken sågs som okvinnliga manshatare. Tongångar åtminstone jag känner igen. Själv hatar jag inte män. Är ju till och med gift med en. Men jag är feminist. Och för jämställdhet. Och jag är jätteglad för alla starka och modiga kvinnor som stred för sin rätt. För min rätt. Jag vill nämligen ha de där rättigheterna.

Plus att jag vill ha lika lön för lika arbete. Jag vill ha lika villkor. Samma förutsättningar. Jag vill kunna vara den jag är, utan att bli dömd på förhand utifrån mitt kön, min bakgrund, hur jag ser ut, vad jag jobbar med eller vad som helst. Jag vill att alla ska ha den möjligheten. Den rätten. Rätten att kunna leva ett självständigt liv. Alla borde ha den rätten.

Men alla har inte det. Därför måste kampen fortsätta.

91/100

Dagens i-landsproblem 

Jag blir galen när uppkopplingar, wifi och servrar är sega. När det bara buffrar och buffrar. Och ingenting händer. Mer än att allt möjligen låser sig helt. Eller när det kommer en massa konstiga felmeddelanden oavsett vad en gör. Eller när en helt oförklarligt (ok, det finns säker förklaringar, typ egentligen) blir utkastad från sajter.

För inte alldeles för många år sedan. Hm, nittiotalet var väl kanske inte direkt igår… Men i alla fall. På telefonmodemens tid. När en fick ringa upp modemet ungefär hundra gånger innan det kopplade. Och sedan var telefonlinjen upptagen. Då hade en säkert inte blivit lika irriterad på lite buffrande.

Men nu blir jag det.

82/100

Högstadiet

I åttan ballade i stort sett halva klassen ur. Min klass var alla lärares dröm fram till och med sjuan (ok, jag överdriver lite). Sen blev det annorlunda. En hel del orkade helt enkelt inte. Själv orkade jag väl. Inte för att jag pluggade så mycket som alla trodde. Eh, nästan inte så mycket alls, om jag ska vara helt ärlig. Men säg inget till någon.

Tillbaka till ämnet. Den där åldern, de tidiga tonåren, är nog jobbiga för alla. En visste ju varken från eller till. Föräldrarna var i ena stunden pest och mest pinsamma i hela världen, för att i nästa vara väldigt bra att ha. Kompisarna var ofta bra och viktiga, men ibland kunde de såra oerhört. Inte blev det hela lättare av att jag själv inte direkt tillhörde det populära gänget. Även om de också säkert mådde skit ibland.

Stundtals var liksom hela världen emot. Skolan (framför allt i åttan) var på det stora hela rätt tråkig. Vi hade gått i många år redan och det kändes som det var oceaner av tid kvar tills grundskolan skulle ta slut. Liksom tröstlöst. Dessutom hade vi jättekonstiga lärare. Tyckte jag då. Hade jag träffat dem idag hade jag troligen uppfattat dem som typ vem som helst.

Skolmaten gick knappt att äta. Vi fick leverbiff ibland, bara en sådan sak. Bästa skräckexempel (som nästan ingen har hört talas om) var Korv á la Toft. Namnet låter ju tjusigt. Det var inte tjusigt. En falukorvsskiva i hamburgerbröd med vitkåls- och ananassallad är inte ens gott faktiskt. Det var tur att det fanns knäckebröd och piffi allkrydda.

Jag minns att vi mest hängde på rasterna. Visst, det hände att vi spelade kort ibland. Och Pictionary och Geni. Jag tyckte bäst om Geni eftersom jag var rätt bra på det. För övrigt gjorde en liksom inget. Att leka var ganska uteslutet. I alla fall offentligt.

Till hösten börjar min äldsta dotter i åttan…

66/100

The Horror

Idag läste jag en artikel om Berlinkonferensen. Sammankallad av Otto von Bismarck i slutet av 1800-talet. En sammankomst för vita män i det europeiska samhällets toppskikt. Dessa män träffades för att bena ut fördelningen av Afrika. För där var det ju ingen som redan bodde…

Historiska skeenden av den här typen gör mig illamående. Att helt utan hänsyn till folkslag, kulturer och hur lokala gränser såg ut drog dessa vita män streck med linjal. Afrika lider av detta koloniala arv fortfarande. Jag nästan skäms (som europé) av att veta att kulturer helt har raderats ut. Att folks religioner stämplades som syndiga. Att människor ansågs vara mindre mänskliga för att de inte var som vi. För att de inte är som vi.

Det är ju tyvärr inte bara alltigenom dåtid. Kolonialismen är på väldigt många sätt en svart fläck i historien. En fläck som sprider sin svärta över rum och tid. Kan vi inte bara komma överens om att ingen är högre stående eller mer värd än någon annan?

52/100

It’s a digital world

Upptagna datorer och allmän taxiverksamhet (läs skjutsning av barn) leder till att jag nu sitter med mobilen igen. Fast det är onekligen inte så dumt med smartphones. Och jag har vant mig att skriva med tummarna. På den lilla, lilla skärmen.

En gång i tiden (tidigt nittiotal) ville jag inte ha dator. Nej, jag hade en elektrisk skrivmaskin. Idag fattar jag inte att jag skrev både specialarbete på gymnasiet och min första B-uppsats på universitetet på den. Vilket pill det var. Och vad en fick skriva om.

Det var min numera äkta hälft som ville ha dator. Jag var väl inte helt övertygad. Men förhållandet var hyfsat nytt. Så vi blev med dator. En fin liten (eller nja, så liten var den inte) klump som hette Aptiva. Den startades via dos (skrev en det med versaler förresten – DOS???).

Ännu mer nostalgi, jag kör en minnenas allé här. Vi skaffade modem relativt snabbt därefter (minns inte riktigt när). Och det var inte racersnabbt. Och en fick ringa upp åtskilliga gånger. Inte slösurfande direkt, om jag säger så…

Så, nej, jag var motvalls från början. Jag är inte uppväxt med C64 eller liknande. Är faktiskt rätt obevandrad inom området gamla åttiotalsdatorer. Fast jag har haft lektioner i basic på högstadiet. Minns inte jättemycket, men det gör ju inte så mycket idag.

Hur jag ser på datorer och digital teknik idag? Skulle faktiskt inte vilja vara utan det!

42/100