Tänk själv och dra egna slutsatser

Ibland talas om att det bara är så kallad ”katederundervisning” som ger kunskap. Undervisning där läraren ger eleven färdig fakta, som eleven i sin tur lär sig och repeterar. Men är det verkligen bara det som är kunskap? Själv vill jag nog snarare påstå att kunskap är förståelse och förmåga att tolka själv. Att komma fram till egna slutsatser. 

Visst, det finns kunskaper som liksom bara är. Det är svårt att tolka 1+1 med något annat svar än 2, eftersom svaret är just 2. Och att hävda att ”men jag tolkar det och tycker att det ska vara 3” är hyfsat meningslöst. Men andra ämnen, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora (ok, språk är rätt regelstyrda. Men de är föränderliga och förändras hela tiden). Vad gäller just matte tänker jag att det är bra att lära med praktiska exempel från verkligheten. Det känns lättare att ta till sig än att bara jobba med siffror och teoretiska regler. Jag minns med fasa mattelektioner på högstadiet när vi fick lära oss att rabbla konjugatregeln utantill (följden blev att jag kunde rabbla men inte tillämpa).

Förr (före min tid) fick skolbarnen lära sig kungar och krig inom ämnet historia. Det kan vara intressant. Eller jättetråkigt. Men skapar det en historisk kunskap? Inte riktigt. Det finns inga som helst garantier att den som kan rabbla Sveriges kungar också förstår historieskedet, hur allt hänger ihop, eller varför alla dessa kungar var viktiga (om de nu var det – var finns alla andra liksom?). Kungalängden är förvisso en kunskap, men en väldigt ytlig sådan. Och ärligt talat, hur viktig är den egentligen? Faktum är att jag kan rabbla den, men har ärligt talat aldrig haft någon direkt nytta av den (mer än möjligen i frågesportsammanhang). Här skulle jag kunna ta upp den stora snedfördelningen i representation i just historia, men det får bli ett annat inlägg.

Överlag är jag tveksam till vilken den egentliga nyttan är med att kunna rabbla en massa fakta. Alltså bara rabbla utan att analysera och förstå. Utan att kunna redogöra med egna ord. Jag är förespråkare för att tänka själv. Vad det har med saken att göra? Tja, tänk själv.

Jag tror på undervisning som ger eleverna verktyg att tänka själva. Att lära sig dra egna slutsatser. Och att inte tro blint på det som sägs. Jag tror på diskussioner och att jobba tematiskt. Att se till helheter och hur väldigt mycket i livet hänger ihop. Och jag tror på att testa själv. Det finns olika sätt att göra det på, men just laborativa arbetssätt inbillar jag mig är bra.

Annonser

Starka hierarkier och normer

Funderar på hur hierarkier fungerar. Och att just hierarkier är starkare än vad vi kanske vill erkänna. I alla branscher. Inte minst upplever jag att det märks i chefs- och ledarrekryteringar. De som rekryteras kommer ofta från liknande håll. Faktum är att rekrytering över huvud taget är väldigt normstyrd.

Inom kulturen känns det som att det är visionärerna som blir chefer. Och visst, det finns poänger med det. Men jag tycker det är minst lika viktigt att ha förmågan att bryta ner visionerna till en faktisk verksamhet. Och att ha förmågan att entusiasmera sin personal. Att leda innebär per automatik att ha med människor att göra, och då underlättar det att kunna hantera folk och att ha empatisk förmåga. Men kanske är viktigast av allt är att kunna hushålla med resurser.

Det talas ibland om att den akademiska kunskapen är viktig inom delar av kulturen (där jag rör mig). Och det är den väl. Men vilken akademisk kunskap? Faktum är också att det ibland görs skillnad på vilka funktioner en har haft, alldeles oavsett om den akademiska kompetensen är densamma. Kanske har jag fel, men inom museer är det inte ofta pedagoger som blir chefer. Snarare intendenter och/eller arkeologer. Trots att pedagoger har stor vana att möta, och hantera, alla möjliga sorters människor.

Det blir lite samma som att humanister (alltså akademiker inom humaniora) har svårare att komma in i näringslivet. Vi måste liksom förklara vad vi kan. Trots att vi har kompetenser som är alldeles utmärkt gångbara. Som exempelvis förmågan att tänka kritiskt, att se sammanhang och vana att dra slutsatser utifrån olika resonemang. Det ingår i den humanistiska utbildningen.

Jag skulle önska att humanistisk kunskap och pedagogisk erfarenhet och förmåga fick en större roll inte minst i ledarskapssammanhang. Att det vore mer allmänt känt vad de innebär. Och att de värderades högre.

Youtubers och källkritik

Min tonåriga dotter tittar ganska mycket på YouTube. Precis som lejonparten av alla tonåringar, antar jag. Det finns ett rätt så stort antal så kallade youtubers, som till och med gör sig en karriär på det. Jag kan inte påstå att jag följer de flesta av dem (knappt någon faktiskt), men jag känner väl till fenomenet. Inte heller lägger jag någon direkt värdering i det, det är fullständigt ok att tjäna pengar på att typ spela spel, eller ”prata ut” online.

Vad jag dock har funderat en del på källkritik. Min upplevelse är att många unga hänvisar till dessa youtubers som att de sitter inne med sanningen. Utan att kolla på fler ställen. Utan att reflektera. Och faktum är ju att många av dem (youtubers) är väldigt unga och således utan större erfarenhet (nej, jag lägger faktiskt ingen värdering i detta).

Det finns också så kallade make up tutorials, där ofta väldigt unga tjejer (oftast, det finns killar som gör detta också) ger tips om make up. Men, och det är viktigt, vad många av deras följare missar är att de är sponsrade, inte sällan av särskilda märken inom just make up. Och således tipsar de om just de märkena. Rätt självklart egentligen, men inte så lätt att genomskåda om en inte har så stor erfarenhet av reklam och marknadsföring. För det är ju inte så att de explicit säger att ”nu gör jag reklam för just den här produkten”.

Jag tror att det är jätteviktigt att vi som är föräldrar och vuxna är medvetna om detta. Att vi problematiserar och åtminstone försöker ifrågasätta. Missförstå mig rätt, jag menar inte att vi ska ifrågasätta fenomenet. Jag tänker att frågor som ”hur tror du att hen har fått alla produkter?” kan vara en väg att gå. Alltså att ifrågasätta utan att döma.

Det känns så viktigt att medvetandegöra att det ofta handlar om just åsikter, och att de ska bedömas som just sådana. Slutligen vill jag också poängtera att engelskspråkiga youtubers boostar engelskan hos tonåringarna enormt. Och det är bra!

Det som passar bäst

De flesta har väl någon gång stött på människor som liksom visar olika ansikten i olika sammanhang. Som säger det som passar bäst för tillfället. För den egna vinningens skull. Och för att enklast få igenom sina egna idéer. Egentligen har väl de flesta av oss åtminstone en del av de där dragen.

Det låter ju så bra. I alla fall först. Och hen som säger det är så charmig och trevlig. Hen framstår som så kunnig.

Men när det går för långt? När den mer nära omgivningen börjar se de olika sidorna. När manipuleringen blir så kraftig att den som manipulerar börjar ljuga. Ljuga om vad vederbörande har gjort eller sagt tidigare. Ljuga för att frisera bilden av sig själv. Så att den stämmer med vad som för tillfället är syftet. Ljuga om vad motparten har sagt eller gjort. Så att den i sin tur blir osäker på vad som verkligen stämmer. Ändra den egna bilden. Hela tiden. Ändra, ändra, ändra för att passa syftet för stunden.

När en inser att allt bara var ord. När ingen annan egentligen pratar. När det inte händer så mycket i praktiken. Mer än en ständigt växande oro. En känsla av visst obehag.

Omgivningen runtomkring ser inte. Anledningen är helt sonika att den inte behöver se. Den ser bilden som personen i fråga vill visa upp. Inte det andra. Dessutom är allt alltid någon annans fel. Och den bilden är den som sprids. Inget ansvar. Någon annans fel.

Jag har märkt att det skrivs en hel del om den här typen av personer. På sociala media (och faktiskt också i den gamla traditionella mediavärlden) kommer då och då artiklar och rapporteringar om vad som händer med folk som ställs inför sådant här. Det är ju onekligen inte lätt att hantera. Inte utan att kraftigt ifrågasätta sig själv. Jag menar, de flesta går på det till en början. Kanske går en rentav på det väldigt länge. En förstår liksom inte vad andra gnäller om. Allt är ju så bra.

Det finns till och med böcker om det, och om hur en hanterar sådana människor. Om de ens går att hantera. Ibland är bättre att helt enkelt fly fältet.

72/100

Respekt för icke-tro

”Och en del kommer med sin religion och knackar på. Jag vill inte att någon ska tala om för mig vad jag ska tro på.” Ungefär så sade min äldsta dotter häromdagen. Jag kommer inte riktigt ihåg den exakta ordalydelsen. Men andemeningen var sådan i alla fall.

”Och även om jag inte är kristen respekterar jag dem som är det.” Så sade hon också. I samma samtal. Jag tycker hon är klok. Även om jag (såklart) blir galen på henne ibland. Och hon på mig. Det vore konstigt annars, hon är ändå snart fjorton.

Jag är så glad att hon (faktiskt också hennes lillasyster, snart nio) verkar utvecklas till kritiskt tänkande respektfulla människor. Något rätt måste vi således ha gjort, maken och jag.

Framför allt äldsta dottern har ibland (säkert med fog) blivit ärketrött på mina hjärtefrågor (typ genus, normkritik och religion – varav det sistnämnda gör mig märkligt stressad) och nästan slagit bakut. Jag har dock försökt tona ner mig lite. Men det verkar ju ändå som att något ändå har slagit rot.

Det går ju inte dölja sina egna värderingar. Men det känns ändå viktigt att barnen får göra sina egna val. Även om jag vill påverka. Åtminstone litegrann.

62/100

Vikten av att gräva

Ska en vara källkritisk? Svaret på den frågan är väl otvetydigt ja. Går det att alltid vara det? Lite mer osäkert. Inte minst vad gäller allt som snurrar runt på sociala media. Ibland skrivs saker i affekt, och själv kan jag tänka att även sådant kan vara en del i en debatt. Annat blir väl typ nja. Det är väldigt lätt väldigt ensidigt. Och jag tycker nog att det är viktigt att försöka se minst två sidor av myntet. I alla fall oftast.

Jag har svårt för det okritiska delandet en ser ibland. Det delande som blir på gränsen till populistiskt. Där grupper ställs mot grupper på ett nästan osannolikt okritiskt sätt. Flyktingar mot pensionärer. Hallå, liksom. Var finns det sunda förnuftet? Var finns tanken? Vem har något att vinna på att polarisera på det sättet? Polarisering gynnar ingen.

Varje ståndpunkt är alltid en del av något mer. Och jag vill normalt veta vad detta ”mer” är. Hur ser helheten ut. Vad är botten av problematiken? Jag vill veta det, och brukar försöka ta reda på det. Inte sällan visar sig braskande rubriker vara nästan ingenting.

Jag brukar bli skeptisk när saker framställs som väldigt tvärsäkra. Då finns det nästan alltid mer än en uggla i mossen. Så tvärsäker är nämligen i princip aldrig världen. Den är tvärtom tämligen mångbottnad. Och rätt ofta stämmer inte de tvärsäkra påståendena alls.

Självklart har även jag varit alltför snabb på delaknappen ibland. Men det går att nyansera, eller att pudla ibland om sammanhanget kräver det. Oops, jag hade fel liksom. Drog kanske en väl snabb slutsats. Trots att jag oftast inte gör det. Trots att jag, som sagt, helst gräver fram roten först. Innan jag tar ställning helt. Bara för att vara underbyggd i det ställningstagandet. Kanske är jag en pudel, men det bjuder jag på i så fall.

28/100