Blandade tankar om typ religion

Jag har stor respekt för andra människor, och för vad var och en väljer att tro på. Bara jag själv blir respekterad. Det vill jag klargöra först.

Däremot erkänner jag utan något som helst omsvep att jag blir obekväm om religionen (det är vad jag tänker skriva om nu) blir alldeles för närvarande. Om den blir för påtaglig. Faktum är att jag kan känna mig nästan provocerad. Eller inte ens nästan, jag blir provocerad av påtaglig religion. Och jag tror jag vet vad det beror på. Åtminstone delvis.

Mitt barndomshem var väldigt befriat från religion, och jag visste redan på mellanstadiet att jag inte var religiöst troende och inte skulle konfirmeras. Att göra det är ju att bekräfta sin kristna tro, och det är ju svårt att bekräfta något en inte har.

När jag gick på högstadiet hade vi varannan vecka schemalagd gemensam samling i aulan, och den hade i princip alltid kristet innehåll. Jag blev, redan då, provocerad, och tröttnade rejält. Senare, när jag börjat studera på universitet, fick en alltid frågan ”men då är du väl kristen?” när folk fick reda på att jag kom från Jönköping. Många blev uppriktigt förvånade när jag svarade nej. Jag tröttnade på det också.

Jag har läst väldigt mycket om alla möjliga religioner, och jag har svårt för den monoteistiska tanken. Att det skulle finnas en gud, en sanning, som alla bör bekänna sig till. Att alla andra har fel. Varför sätta sig till doms över alla andra liksom? Vad gäller det kan jag tycka att polyteistiska och naturreligioner är mer förlåtande (missförstå mig rätt).

Jag är väldigt icke-troende och oceremoniell, och jag är lycklig. Det finns ingen motsättning däremellan. Jag behöver inte den typen av förklaringsmodell.

Den som behöver det, fine, ha det. Men låt mig vara i fred. Jag kan diskutera religion, men jag vill inte utsättas för mission. Kanske är det också därför jag helst inte vill ha det alltför nära inpå. 

Tugga tuggummi med keps

Jag har tänkt lite. Det händer ju att jag gör det. Detta med regler, det kan ju vara bra. Men vissa regler har jag väldigt svårt att förstå. Exempelvis att inte få ha keps eller mössa på sig inomhus, att tugga tuggummi, att använda mobil. Reglerna finns ganska ofta i skolan, även om de litegrann börjar luckras upp. Ibland sägs det att en inte tuggar tuggummi i arbetslivet. Eh, jo… Såvitt jag har märkt påverkar det inte prestationen något överhuvudtaget. En behöver ju inte nödvändigtvis tjaggla och blåsa bubblor. Men hur många gör egentligen det. 

Och huvudbonader påverkar såvitt jag vet inte heller tanke- och prestationsförmågan. Argument jag har hört är ”det har en helt enkelt inte” eller ”det ser inte bra ut”. Säger vem? Det är ju egentligen bara fråga om någon gammal förlegad norm om hur en ska vara klädd. För övrigt är det bara ett klädesplagg bland andra. Hur ofta hör en ”ta av dig tröjan, det passar sig inte att ha den härinne”. I princip aldrig, är väl svaret på det. Det handlar bara om normer.

Mobilen då, den tar ju visst fokus. Visst, så kan det vara, men jag läste nyligen en artikel (eller blogginlägg för att vara exakt) av Micke Gunnarsson där han skrev att han tyckte det var så tråkigt att inte minst vuxenvärlden ofta utgår ifrån att barn och unga kommer att missbruka just mobilen. Visst händer det att det spelas spel, eller att det snapchattas. Men ibland tror jag att just de företeelserna ibland kan tjäna som micropauser. Som i sin tur kan främja fokus. Den traditionella bilden av arbetsro är inte arbetsro för alla. För övrigt har jag varit på många professionella möten och seminarier där mobilen använts flitigt.

Jag tror att det handlar om sunt förnuft, och tror inte på att bara förbjuda. Som mobilen, när uppmärksamhet krävs åt ett håll kan den med fördel läggas undan, i andra sammanhang kan den vara med.

Kepsar och tuggummin då. Tja, ska jag vara ärlig händer det att jag inte ens märker dem, så oviktigt tycker jag att det är i sammanhanget. Men vi är alla olika, och jag tror att det bästa är att hitta själv vad som känns ok för just mig, och att faktiskt kunna motivera varför. Alltså inte bara med ”så gör en inte” eller ”det ser inte bra ut”.

Avdramatisera liksom. Det som är ok behöver en inte provocera emot, och då funkar det oftast.

    Bättre eller sämre? Nej, bara olika.

    Jag läser för tillfället en bok som heter ”Finnjävlar”, som handlar om sverigefinnar. Den är jätteintressant och belyser faktorer som går att applicera på väldigt mycket. Rädslan för det som är lite annorlunda, stigmatisering, tillskrivna egenskaper och så vidare. Och jag blir förbannad och ledsen. Men inte förvånad. Tyvärr.

    Idag är väl inte det finska lika stigmatiserat, utan snarare annat. Men tongångarna är desamma.

    I riktlinjer och myndighetstexter från olika tider, inte minst från anno dazumal, finns en läskig ton. Invandraring måste begränsas eftersom den riskerar att utarma nationen. Dessutom stod det explicit att invandrare tenderar att tillhöra mindre utvecklade och sämre folkslag. Alltså, DET ÄR ORIMLIGT!!! Och förjävla vidrigt.

    För det första är alla länder, gränser och nationer konstruerade. Det må vara längesedan i vissa fall, men likväl konstruerade. De finns alltså egentligen inte. Vi människor har utvecklat olika kulturer på olika platser, men det betyder inte att någon kultur är bättre eller sämre än någon annan. 

    Vidare till språk, för inte alltför länge sedan ansågs det skadligt att lära barn fler än ett språk för tidigt. Typ tvärtomtänk. Och ett väldigt konstigt tänk. Barn har ju oftast ganska lätt för språk (lättare än vuxna), pch flerspråkighet berikar snarare än utarmar. Som jag ser det. Och att språk skulle vara mer eller mindre värda än andra. Precis lika absurt det.

    Det som är annorlunda är alltså inte sämre, och det välbekanta är inte bättre. Det är bara olika. Det finns många sätt att uttrycka sig, många sätt att tolka världen, många sätt att… ja, you name it. Det är INTE frågan om bättre eller sämre. 

    Happy Pride

    Jag har hört och läst om uppfattningar att regnbågsflaggan säger att alla ska bli ”sådana där”. Eh, nej. För det första, vad då ”sån där”. Det är människor av kött och blod vi pratar om. Den som är HBTQ ÄR det, det är inget en BLIR. Och det spelar ju faktiskt ingen större roll. Inte för mig, och borde inte göra det för någon (det gör det, jag vet det). Jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt om exempelvis grannen skulle leva ihop med någon av samma kön. Det handlar om allas rätt att vara sig själv fullt ut. Oavsett vem en är. För mig är det en självklarhet. Det handlar liksom om respekt. Jag får vara den jag är. Du får vara den du är. Vi är alla människor. Och det är så väldigt viktigt.

    Jag förstår inte riktigt homofobi heller, om jag ska vara ärlig. Vad är det att vara rädd för? Att någon av samma kön skulle bli kär i mig? Att jag ska bli påhoppad av en lesbisk kvinna? Nej, jag förstår inte vad som är så läskigt med det.

    Som vanligt handlar det om normer. Vad som anses vara ”normalt”. Och man och kvinna är normalt, för då kan det bli barn. Fast barn blir det ju inte alltid i heterorelationer heller. Och faktum är att samkönade relationer finns hos alla däggdjur, så det är inte alls onormalt eller onaturligt. Sexualitet är för övrigt inte bara en barnalstrande aktivitet. Hepp.

    Jag vet att det inte bara handlar om kärlek, utan om rätten att vara den en är på samma villkor som alla andra. Det handlar om mänskliga rättigheter. Tyvärr är det ju inte riktigt så. Men jag tycker att det borde vara en självklarhet. Punkt.

    Lite Eurovision, och vikten av kultur

    Eurovision är ett spektakel. Det kostar en hel del pengar, vilket diskuteras fram och tillbaka. Visst kostar det, men det gör allt. Och vad är det för fel på att många blir glada och har roligt för en stund? Jag tänker att det här egentligen handlar om kultur, resursfördelning och en väldig massa tyckande. Och jag kan bli lite trött på allt tyckande och skulle önska att fler försökte se till helheten.

    Det händer rätt ofta att det gnälls på att det läggs så mycket pengar på kulturen, och att det borde läggas på exempelvis vård istället. Att kulturen inte är viktig. Men jag tror att det handlar om hur resurser är fördelade inom olika budgetposter. Vården har en post, skolan en och kulturen en. Typ.

    Absolut är vården viktig, mycket viktig, precis som skolan, och inom bägge sektorerna borde resurserna troligen fördelas om. Det är dock en annan diskussion. Här handlar det om vikten av kultur. Vikten att få andra värden, vikten att också ha roligt. Då mår en också bra.

    Det finns studier att kultur fungerar utmärkt som rehabilitering. Jag tror att den också är förebyggande. En tid och en plats för eftertanke. En hjälp att se världen från andra håll. Och jag tror att vi behöver det.

    Det finns också studier som visar att kultur och kreativitet går hand i hand med entreprenörskap och samhällsutveckling. Således borde kultur (i form av estetiska ämnen) få mer tid i skolan. Varför inte i direkt kombination med mer teoretiska ämnen? Jag tror det skulle bli en win-win i allra högsta grad.

    Vad har då Eurovision med kultur och den här diskussionen att göra? Mycket, skulle jag säga. Det är nämligen kultur. Precis som konst, teater, dans och kanske mer finkulturell (vem som nu bestämmer det) musik.

    Dessutom vill jag hävda att kultur och idrott borde korsbefruktas betydligt oftare, men det tar jag en annan gång.

    Bekräfta, ja vadå?

    Nu har vi väl gått in i hänryckningens tid. En tid fylld av bröllop och konfirmationer. Eller, faktiskt inte så fylld av det alls. För mig och min familj alltså. Gift är jag sedan 2004, och det blir ju tolv år sedan i år. Döttrarna ska inte gifta sig på länge än, om ens alls, så bröllop blir det inte. Och konfirmation? Nej, hoppar det också.

    I min klass, för rätt längesedan, var vi fyra som inte konfirmerade oss. Skälen var olika, någon pallade inte, någon hade fullt upp med andra intressen. Själv hade jag bestämt avsagt mig konfirmation flera år tidigare. Jag hade liksom ingen tro att bekräfta. Det har jag fortfarande inte, trots att jag tycker att religioner är väldigt spännande.

    Överlag hade jag blivit väldigt anti, inte minst eftersom nästan varje så kallad gemensam samling (nån som minns den rätt menlösa aktiviteten?) på högstadiet innehöll någon slags information från olika kyrkor och samfund. Tillbaka till konfirmationen, den enda som egentligen reagerade på mitt beslut var min icke-troende farmor – att konfirmera sig var något fint och något en bara gjorde. Hon släppte det dock rätt snabbt.

    Min mormor, och den faktiskt troende delen av släkten, däremot verkar inte ha förväntat sig något annat. Jag fick min present när jag fyllde femton istället.

    Det här har färgat mig, det är jag medveten om. Men jag försöker vara mer neutral nu. Fast det är svårt när det gäller närmaste familjen. Men jag jobbar med att försöka att inte diskutera det för mycket.

    Nu är äldsta dottern fjorton, snart femton, och hon har vänner som konfirmerar sig nu. All respekt åt dem, och jag hoppas att de inte gör det bara för presenterna (det förekom åtminstone i slutet på åttiotalet). Och visst kan det säkert vara bra att prata om existentiella frågor med andra jämnåriga, även om det borde gå, och går, att göra även utan att blanda in gudstjänster. Jag måste också erkänna att jag innerst inne är ganska glad att hon inte gör det.

    Skandalchock, eller inte

    Ibland kan jag sakna det ironiska nittiotalet. Nej, faktiskt inte bara för att jag var ung då (bara lite). Jag saknar det för att så många tycks bli så kränkta för så lite. Exempelvis mello. Alltså Melodifestivalen.

    Mello är väl inte direkt den mest världsomvälvande företeelsen som finns. Mello är en helt ok familjeunderhållning. Jag hyser en slags hatkärlek till den, och tittar alltid. Men jag fattar inte rubrikerna, och ännu mindre fattar jag de kommentarer som förekommer på diverse sociala media. Där lyser ironin verkligen med sin frånvaro.

    Överhuvudtaget känns det som att en hel del har blivit mer ängsligt. ”Nej, det får en inte skämta om, det är elakt” Och visst, humor kan vara elak stundtals, men humor är ett bra sätt att försöka förstå samhället. Humor är också bra för att hitta normer (ok, jag vet, där kom normerna igen…), för att avväpna det ibland läskiga.

    I de flesta fall framgår det också att det handlar om ironi och humor. Och alltså inget att skriva braskande rubriker om. Det blir liksom bara fånigt.

    Själv tycker jag att just ironi är viktig. Att vända uppochner på begreppen. Såklart beror det delvis på att jag tillhör den så kallat ironiska generationen. Men jag tycker att det lättkränkta är så himla tråkigt. Och jag vet vad det innebär att bli utsatt för kränkningar, alltså på riktigt.

    Dessutom är jag övertygad om att inte ta saker på blodigt allvar, inte ens sig själv, är att faktiskt ta det på allvar.

    Varför inte unna oss lite skratt då och då liksom. Jag tror att vi bara mår bra av det. 

    Klassiska litterära tonåringar

    Romeo och Julia. Den klassiska berättelsen om den eviga kärleken. Kärleken en offrar allt för. Kärleken som skapar känslostormar. Kärleken där allt går fort. 

    Hamlet. Också en klassisk berättelse om en missförstådd prins i ett land där mycket är fel. En prins som grubblar mycket. En prins som letar efter sig själv.

    Klassiska pjäser skrivna för över fyrahundra år sedan. Inte sällan gestaltade av skådespelare i medelåldern. Inte minst Hamlet tycks fortfarande vara rollen många Thalias efterföljare drömmer om. Som kronan på den dramatiska karriären. När bägge pjäserna handlar om unga tonåringar.

    Det förklarar en del. Säg den tonåring som aldrig grubblar. Som aldrig ifrågasätter sig själv. Som inte har hormonerna liksom utanpå kroppen. Som aldrig är himlastormande förälskad eller bottenlöst förtvivlad och övertygad om sin egen eviga ensamhet. I mina ögon känns det som skolexempel på vilken tonåring som helst.

    Det Shakespeareanska språket ställer kanske till det. Jag tror att det gör att vi inte längre riktigt förstår exakt hur unga karaktärerna är. Men om en sätter in händelserna i det sammanhanget blir det på sätt och vis lättare att förstå. En tonåring kan bli så svartvitt förälskad att det känns som för evigt. En obesvarad kärlek kan kännas bottenlös (och svår att visa utan att skämma ut sig för övrigt). Kanske hade den gode William för så längesedan kunskap om hur tonåringar fungerar. Kanske lyckades han fånga essensen i de klassiska pjäserna. Jag tror det.

    Fördomar, kultur och vikten av det

    Att vara övertygad om att en aldrig kan ha fel är något av det farligaste som finns. Att säga sig vara helt fördomsfri bevisar motsatsen. Alla har fel ibland, och alla har fördömar. Det som är viktigt är att vara ödmjuk, att vara medveten om just sina egna fördomar och att faktiskt kunna lyssna på andra.

    Jag tror att det är så (har för mig att jag dessutom har läst det nånstans) att vi faktiskt måste sortera verkligheten. Att vi behöver det. Att den mänskliga hjärnan inte klarar att ta in hur mycket olika information som helst. Däremot tror jag att vi har förmågan att ändra sorteringen. Hur vi delar in verkligheten och världen. Hur vi kategoriserar. Bara vi vill.

    Det finns många sätt att komma i kontakt med sina egna fördomar. Inte minst genom att utmana dem. Och jag tror på fullaste allvar att kultur på olika sätt kan hjälpa oss att göra det. Att använda drama eller konst som filter. Att liksom filtrera oss själva. Varför agerar jag som jag gör? Hur ser min egen ryggsäck ut? Och jag tror att de så kallat sköna konsterna kan hjälpa oss.

    Jag skulle vilja att de sköna konsterna, de estetiska kanske mer mjuka värdena, skulle bli viktigare i samhället i stort. Just för att de kan hjälpa oss att skapa förståelse, att medvetandegöra och kanske rentav möjliggöra viss förändring. Allt är inte fyrkantigt och kvantitativt mätbart. Framförallt är inte vi människor det, vi är inte sällan oförutsägbara och känslostyrda.

    Nej, det är inte bara navelskådning. Jag tror att det tvärtom är extremt viktigt att börja skärskåda sig själv. Jag menar, om en inte förstår sig själv, hur ska en kunna förstå omvärlden? Faktum är ju att allt hänger ihop. På olika sätt.

    En annan tanke är att jag tror att konsten blir falsk utan empati. Att hela världen blir falsk. Och hård. Visst, världen är hård. Men det finns mjukhet också, bara en är beredd att leta lite. Kanske bara genom något så enkelt som att le och få ett leende tillbaka. Att försöka känna in vad andra kan tänkas känna. Att vara öppen.

    Starka hierarkier och normer

    Funderar på hur hierarkier fungerar. Och att just hierarkier är starkare än vad vi kanske vill erkänna. I alla branscher. Inte minst upplever jag att det märks i chefs- och ledarrekryteringar. De som rekryteras kommer ofta från liknande håll. Faktum är att rekrytering över huvud taget är väldigt normstyrd.

    Inom kulturen känns det som att det är visionärerna som blir chefer. Och visst, det finns poänger med det. Men jag tycker det är minst lika viktigt att ha förmågan att bryta ner visionerna till en faktisk verksamhet. Och att ha förmågan att entusiasmera sin personal. Att leda innebär per automatik att ha med människor att göra, och då underlättar det att kunna hantera folk och att ha empatisk förmåga. Men kanske är viktigast av allt är att kunna hushålla med resurser.

    Det talas ibland om att den akademiska kunskapen är viktig inom delar av kulturen (där jag rör mig). Och det är den väl. Men vilken akademisk kunskap? Faktum är också att det ibland görs skillnad på vilka funktioner en har haft, alldeles oavsett om den akademiska kompetensen är densamma. Kanske har jag fel, men inom museer är det inte ofta pedagoger som blir chefer. Snarare intendenter och/eller arkeologer. Trots att pedagoger har stor vana att möta, och hantera, alla möjliga sorters människor.

    Det blir lite samma som att humanister (alltså akademiker inom humaniora) har svårare att komma in i näringslivet. Vi måste liksom förklara vad vi kan. Trots att vi har kompetenser som är alldeles utmärkt gångbara. Som exempelvis förmågan att tänka kritiskt, att se sammanhang och vana att dra slutsatser utifrån olika resonemang. Det ingår i den humanistiska utbildningen.

    Jag skulle önska att humanistisk kunskap och pedagogisk erfarenhet och förmåga fick en större roll inte minst i ledarskapssammanhang. Att det vore mer allmänt känt vad de innebär. Och att de värderades högre.