Konflikter och egna erfarenheter

För nu ett antal år sedan hamnade jag av olika anledningar mitt i hetluften. Mitt i en konflikt full av låsta positioner, där inte många inblandade ville se sitt eget ansvar. Något av ett skolexempel, nu när jag ser på det i backspegeln. Det var fruktansvärt jobbigt att vara mitt i det. Alltihop tog kraft och energi från allt annat, men faktum är att jag själv aldrig backade från mitt eget ansvar i situationen. Jag gjorde definitivt fel, säkert flera gånger, och den insikten tror jag räddade mig. Jag gjorde många offer, och blev väl på sätt och vis också ett offer. Men jag har också gått stärkt ur hela soppan.

Faktum är att jag inte känner ett uns av hämndbegär. Jag kände det stundtals när det begav sig, men det har falnat sedan länge. Jag ser numera alltihop som en lärdom. Visst hade jag gärna varit utan den jobbiga erfarenheten, men samtidigt är jag tacksam för den.

Jag har insett att jag har förmågan att stå upp för mig själv och andra. Att jag är vuxen nog att ta ansvar för mina egna tillkortakommanden. Vi gör alla fel, och har fel, men inte alla kan erkänna det utan att skylla på andra, eller på omständigheterna. Självklart skyller jag också ifrån mig då och då, jag är onekligen mänsklig, men jag försöker stanna upp och, om inte annat i efterhand, ta ansvar och säga att jag hade fel (om så är fallet).

Jag har läst, och läser, mycket om konflikter och gruppsykologi, och har insett att jag har så enormt stor nytta av min erfarenhet av just nämnda infekterade konflikt. Och jag tror att den insikten är viktig.

Jag kan stå för vem jag är. Och jag är stark.

Annonser

Hämnd eller bara gå vidare

Det är intressant hur påverkad en kan bli av jobbiga saker. Den instinktiva viljan till hämnd som kan dyka upp. Ibland med fog. Ibland inte. Framför allt om en har sluppit fri. Då måste det ju på nästan alla sätt vara bättre att bara gå vidare.

Hämndbegäret minskar dessutom ju längre tid det går. Dock dyker det begäret upp om saker händer. Om rapporter kommer. Som kanske säger att allt liksom fortsätter, för dem som är kvar. Fast att så är fallet är ofta  enkelt att räkna ut.

Det är ju onekligen så att ganska mycket är rätt förutsägbart. Typ vad var det jag sade?! Det har jag tänkt (och säkert sagt) hyfsat många gånger. Inte minst de senaste åren. Fast hämndbegäret dyker upp ändå ibland. Även om det blir lättare och lättare att förvandla hela resonemanget till just ett resonemang. Ett intressant på gränsen till tankeexperiment. Dock, och det är centralt, är erfarenheterna inte bara resonemang. De är väldigt verkliga, och viktiga att ta lärdom av. När en går vidare i livet.

71/100

Det handlar om upplevelser

”Du pratar bara om upplevelser och känslor. Det finns inga konkreta exempel. Det finns inga bevis.” Men om en upplever väldigt stort obehag? Om en rentav mår dåligt? Blir sjuk både fysiskt och psykiskt. Räknas inte det? Det finns ju inga specifika konkreta exempel. Eller de finns, men de handlar om exempel som var och en är tagna ur sitt sammanhang. Och det är sammanhanget som smärtar.

Och om en slår larm, säger ifrån. Då svider det att bli ifrågasatt för det. Det är ju inte så att det är en lätt sak att säga ifrån. Tvärtom, det är oerhört svårt.

”Jag skämtade ju bara. Tål du inte skämt eller?” Fast det som sades skar i hjärtat. Det gjorde lik förbannat ont, skämt eller inte. Och blickarna känns. De känns som fan faktiskt. Och det suger fett.

Till slut börjar en tro på det själv. Att inget en gör är bra. Att en är konstig. Att en inte duger. Att jag inte duger. För jag har personlig erfarenhet av sånt här. Av mobbing, för det är vad det handlar om. Och det suger fett.

Det är så viktigt att slå bort de tankarna att jag nästan saknar ord. Tankarna som säger ”jag duger nog inte”. För de tankarna har fel. Alla duger. Kanske påverkar min egen erfarenhet att jag tänker så. Eller inte kanske, det känns väldigt troligt. Jag kommer alltid att kämpa emot.

Jag vet också att många, kanske de flesta, som mobbar inte ens förstår att de gör det. De förstår inte hur mycket deras attityder, förminskanden, ord eller blickar sårar. Men att de inte förstår, eller vet bättre, eller vad som helst, ursäktar inte.

Jag vet också att en klarar sig bättre om det finns bra människor omkring en. Människor som tror på upplevelserna. Som tar känslorna på allvar. Som det går att prata med. Det är så oerhört viktigt.

67/100

Lättnad och sorg

”Nu måste du skriva antingen något djupt. Eller något roligt.” Så sade en vän till mig idag. Meh, då måste jag ju tänka ju. Och det orkar jag inte. Eller, jag tänker faktiskt hela tiden. Ibland tänker jag säkert nästan alldeles för mycket.

Som att jag under en rätt så lång period har tänkt på mitt jobb. Det jobb där jag idag gjorde min sista dag som anställd. Det jobb där jag har varit just anställd i tio år. Ett i grunden väldigt roligt jobb. Ett jobb som den sista tiden var i princip allt annat än roligt. Det kommer jag dock återkomma till. Snart. Måste bara landa i det faktum att jag är fri nu. Jag är äntligen fri. Och den frihetskänslan är faktiskt helt fantastisk.

Jag har tömt allt. Kastat papper. Arkiverat handlingar. Raderat dokument. Flyttat bort foton. Tagit bort. Rensat undan alla spår. Det har varit en väldigt skön känsla att göra all denna rensning. Ut med det gamla. Bort med alla gamla spöken. Jag vill inte bli hemsökt av dem. Därför har rensandet varit snudd på livsviktigt.

Den gångna veckan har varit kluven. En enorm lättnad blandad med sorg. Många fina ord från omgivningen. Känslor som har svallat upp. Mest glädje och en känsla av befrielse. Men jag har också blivit rörd så att tårarna har bränt bakom ögonlocken. Jobbigt på flera sätt (betänk också det faktum, måhända ytligt, att jag alltid har svart smink runt ögonen = hej panda). Jag har sanningen att säga inte varit särskilt produktiv. Vem är det sista veckan på ett jobb en har blivit uppsagd från?

Ja, jag blev uppsagd. Arbetsbrist på grund av ekonomi lyder den officiella förklaringen. Men själva uppsägningen gör mig inget. Faktum är att jag hade långt gångna planer på att säga upp mig själv. Sista dagarna innan ett uppbrott blir liksom jobbiga ändå. Åtminstone lite jobbiga. Trots att lättnaden faktiskt är så långt mycket större.

Jag är fri nu. Jag är faktiskt fri. Och jag börjar ett nytt jobb i augusti.

55/100

Erfarenheter som egentligen kunde kvitta

Det finns saker som är jobbiga. Väldigt, väldigt jobbiga. Ibland går det att komma ifrån dem. Ibland kommer en själv ifrån, medan andra blir kvar. Kvar i det jobbiga. Och det blir jobbigt. Även för den som kommer loss.

Erfarenheter en helst hade varit utan. Trots det är det ju som devisen säger, att det som inte dödar härdar. En lär sig mycket. Om världen. Om hur saker hänger ihop. Om sig själv. Och det blir stärkande. En blir stark. Men med erfarenheter som kanske hade varit bättre om de inte funnits.

Det blir som en sorg. En sorg över vad som kunde ha varit. En sorg över vad som de facto varit. En sorg för dem som blir kvar.  Och det tar ett tag att komma över den sorgen.

Ja, jag är något vag. Därtill är jag nödd och tvungen. I alla fall just nu.

53/100

Nya tidens troll

Jag ska erkänna en sak. Jag brukar vara inne och läsa på äldsta dotterns kompisars ask ibland. Alltså ask.fm. Jag har inte appen själv, och faktiskt inte dottern heller. Men jag vill liksom veta vad det är. Och en kan minst sagt säga att det spårar ur ibland.

Dottern verkar än så länge har klarat sig, förutom några rätt märkliga meddelanden på Kik från för henne helt okända människor. Hon har dock visat alla dessa och aldrig svarat på dem.

Visst, rätt ofta på just ask är det tämligen menlösa frågor och svar. Men när det går överstyr går det överstyr på riktigt. Tillmälen och hot haglar. Och mycket sker anonymt. Jag funderar på hur en tonåring (eller vuxen för den delen) kan värja sig. Det berömda näthatet igen. De berömda trollen. Trollen som inte borde finnas, men som vi troligen aldrig kommer ifrån.

Du ska inte sticka ut. Eller tro att du är någon. I alla fall inte någon mer än någon annan. Då förtjänar du nästan vad som helst. Helt vansinnigt. Och alldeles oavsett vem som drabbas av näthat är det aldrig någonsin ok. Mobbing är inte på något sätt någonsin ok. Och jag tycker att fler borde ta mod till sig och faktiskt anmäla det som händer.

När det handlar om ungdomar tror jag således att det är ungefär hur viktigt som helst att vi vuxna inte förminskar det de upplever. Att vi faktiskt tar dem på allvar. Det är inte kul att bli kallad hora, eller att folk önskar livet ur en, hur många gånger som helst. Det kan knäcka den starkaste. Ingen är starkare än sin svagaste länk liksom.

Vi måste ta dem på allvar även om vi kanske inte alltid förstår deras kanaler. Själv försöker jag hålla mig så uppdaterad jag kan. Jag ser det rentav lite som en skyldighet som förälder. Däremot tror jag inte på att förbjuda användandet. Förbud leder ofta till att appar och annat används i smyg istället. Och det är allt annat än bra. Men, som sagt, så länge vi inte förminskar och viftar bort det. Det som händer online är nämligen också på riktigt.

30/100

Att kunna säga sin mening

Vem har rätten att kasta skit på andra? Att tysta människor genom att hota? Genom att sprida hat anonymt? Jag tycker inte att någon har den rätten. Även om alldeles för många tycks tro det. Att just de har rätt att hota. Rätt att inskränka andras rätt att göra sin röst hörd. Även om åsikten är motsatt. Den är kanske rentav obekväm. Men, och det är extremt viktigt, även obekväma åsikter behövs.

Ingen borde vara rädd att säga sin mening. Att tala för sin och andras rätt. Ingen. I den bästa av världar. Men så är det inte. Alla som höjer sin röst riskerar att drabbas. Att få skit kastad efter sig. Nästan dränkas av den.

Inte minst kvinnor drabbas. Därför blev jag rätt trött när jag häromdagen läste ett citat av Jan Guillou där han verkligen förminskade det näthat många offentliga kvinnor drabbas av. Att det minsann är värre när namngivna debattörer sprider okunskap. Om Jan Guillou (ok, där var jag liiite elak). Visst, även män får skit kastade på sig. Men inte alls i lika hög grad. Och inte alls lika regelmässigt.

Det går att ta skit. En gång. Flera gånger. Men inte hur många gånger som helst. Och inte hela tiden. Då orkar en inte. Och tystnar. Och det är livsfarligt.

Alla har rätt att vara obekväma. Oavsett vad vilken maktordning det än må vara säger. Det är förkastligt att skrämmas till tystnad. Och tro mig, jag har också tystnat. Ibland. Nu är jag ju i och för sig inte speciellt offentlig själv, men sådana här saker förekommer på alla nivåer. Som en säger, det finns flera nivåer i helvetet.

Jag beundrar alla, inte minst kvinnor, som fortsätter trots allt. Som inte tystnar. Som kämpar för det som är rätt. Som inte tystnar. Inte tystnar.

15/100

Elakheter

Har väldigt mycket som rör sig i huvudet, men inte mycket som det går att vara offentlig med. Det är ju förstås ett dilemma, det blir svårt att hitta annat att skriva om, men ibland är det bara helt enkelt så.

Dock har jag också funderat en del kring det som kallas näthat. Att sprida hat och idiotiska (jo, jag tycker att de är det) kommentarer men inte ha stake nog att helt stå för sina åsikter. Att gömma sig i cybervärlden. Visst, jag vet att det förekommer näthatare som helt är sig själva, men relativt många är ändå anonyma, eller skriver under diverse alias.

Det börjar ju tidigt också. ask.fm, en evig stötesten. Tonåringar (mestadels) som betygsätter varandra, som sprider elakheter om andra tonåringar et cetera et cetera i oändlighet nästan. Visst, rätt mycket är extremt harmlöst. Men måste verkligen elakheten komma in jämt? Mobbingen, som svider precis lika mycket på nätet som i verkligheten. På nätet stannar spåren dessutom kvar.

Jag är så trött på mobbing. Och vem är inte det? Det känns ju självklart, men verkar inte vara det. Den kommer ändå alltför ofta smygande. Elakheten, mobbingen, utpekandet. Du är fel! Det kan en ju inte vara. Fel, menar jag. Egentligen. Vi är alla individer, med individuella personligheter. Varför ska det vara så ohemult svårt att acceptera det?

Alla kan ju dock vara elaka. Jag är det säkert själv då och då. Men den beräknande elakheten kan jag inte förstå. Att verkligen medvetet gå in för att skada någon annan. Du är fel! Alltså nej. Sluta. Bara sluta. Nu.