Youtubers och källkritik

Min tonåriga dotter tittar ganska mycket på YouTube. Precis som lejonparten av alla tonåringar, antar jag. Det finns ett rätt så stort antal så kallade youtubers, som till och med gör sig en karriär på det. Jag kan inte påstå att jag följer de flesta av dem (knappt någon faktiskt), men jag känner väl till fenomenet. Inte heller lägger jag någon direkt värdering i det, det är fullständigt ok att tjäna pengar på att typ spela spel, eller ”prata ut” online.

Vad jag dock har funderat en del på källkritik. Min upplevelse är att många unga hänvisar till dessa youtubers som att de sitter inne med sanningen. Utan att kolla på fler ställen. Utan att reflektera. Och faktum är ju att många av dem (youtubers) är väldigt unga och således utan större erfarenhet (nej, jag lägger faktiskt ingen värdering i detta).

Det finns också så kallade make up tutorials, där ofta väldigt unga tjejer (oftast, det finns killar som gör detta också) ger tips om make up. Men, och det är viktigt, vad många av deras följare missar är att de är sponsrade, inte sällan av särskilda märken inom just make up. Och således tipsar de om just de märkena. Rätt självklart egentligen, men inte så lätt att genomskåda om en inte har så stor erfarenhet av reklam och marknadsföring. För det är ju inte så att de explicit säger att ”nu gör jag reklam för just den här produkten”.

Jag tror att det är jätteviktigt att vi som är föräldrar och vuxna är medvetna om detta. Att vi problematiserar och åtminstone försöker ifrågasätta. Missförstå mig rätt, jag menar inte att vi ska ifrågasätta fenomenet. Jag tänker att frågor som ”hur tror du att hen har fått alla produkter?” kan vara en väg att gå. Alltså att ifrågasätta utan att döma.

Det känns så viktigt att medvetandegöra att det ofta handlar om just åsikter, och att de ska bedömas som just sådana. Slutligen vill jag också poängtera att engelskspråkiga youtubers boostar engelskan hos tonåringarna enormt. Och det är bra!

Brevvänner 2.0

Jag hade brevvänner i flera länder när jag var yngre. Typ i tonåren. Om jag inte missminner mig fick jag kontakt med dem via International Youth Service. Det var så roligt med dessa brev. Jag minns att jag nästan längtade till nästa skulle dimpa ner i brevlådan. Och att brevväxla (plötsligt dök det oerhört gamla ordet pennfajtas upp) med ungdomar i samma ålder men i andra länder. Det gav en hel del. Språk, inte minst. Men också att upptäcka att vi inte var så vansinnigt olika. Egentligen.

Jag tappade bort mina kontakter i tjugoårsåldern. Det var annat som kom emellan då. Kanske hade det varit lättare att fortsätta om vi hade kunnat slänga iväg ett mail. Eller chatta ibland. Men det gick inte, eftersom det i princip inte fanns då. I alla fall hade verkligen inte alla tillgång till chattkanaler.

Faktum är att jag har tänkt en del på brevväxlande. Med tanke på mina döttrar. De är ganska bra på engelska bägge två. Men just att få kontakt med andra barn och ungdomar. Som finns på riktigt.

Visst, det finns forum och liknande en kan anmäla sig till. Men dels har jag inte lyckats entusiasmera döttrarna (har ärligt talat inte ansträngt ihjäl mig i frågan heller), dels har jag inte hittat nåt bra alternativ.

Häromdagen dök dock en tanke upp. Jag har ju faktiskt varit medlem i ett internationellt nätverk (medeltidsnörderi, och det är absolut inte någon negativt menad benämning, tvärtom). Varför inte liksom utnyttja det?! Sagt och gjort, jag slängde ut en fråga på en Facebooksida. Och fick napp direkt. Några timmar senare chattade stordottern med en tjej från Irland, och lilldottern skrev ett brev till en annan tjej i samma land. Plus att den lilla dagen efter skrev till en tjej i England också.

Så svårt var det tydligen. Jag är grymt nöjd med utfallet!

87/10

Engagemang och inflytande är roligt!

Funderar lite på det där med engagemang. Jag är alltså en engagerad person, som inte sällan hamnar i diverse styrelser. Mest för att jag helt ärligt tycker att det är roligt. Och det är ett sätt att få inflytande. Och inflytande är roligt. Det har varit lokala fackstyrelser, föreningsstyrelser, styrelsen i föräldrakooperativet. Nu sitter jag dessutom i mina barns skolas föräldraråd. Är ju en en sådan där ”jobbig” förälder.

Det är ju inte helt ovanligt att folk gnäller på en hel del. Men engagera sig säger sig många inte ha tid till. Men vem har tid med det? Egentligen? Dessutom anser jag att det inte gagnar någon överhuvudtaget att bara gnälla. Och sedan aldrig engagera sig där det faktiskt går att påverka. Åtminstone göra sin röst hörd. Nej, jag väljer att engagera mig istället. Faktum är att jag upplever att det är de som engagerar sig minst som gnäller mest. De engagerade får typ hela bilden på ett annat sätt, tänker jag. Och det skapar en större förståelse för sakers tillstånd. Eller rättare, en kritiserar på ett mer konstruktivt sätt.

Naturligtvis är det viktigt att också kunna säga nej. Liksom mitt engagemang går hit men inte längre. Vissa nätverk måste en också lämna. I alla fall i perioder. Det går liksom inte. Hur roligt en än tycker att det är. Jag tror jag står inför ett sådant val inom en ganska snar framtid. Jag kommer att gå ur ett av mina nätverk. Det är inte så att jag outar vilket. Inte här och inte nu. Det kommer jag att sköta diskret och internt. Däremot kommer en del (de flesta faktiskt) nätverk, och en del engagemang, att kvarstå. Framför allt mitt engagemang i mina barn och deras göranden och låtanden (läs skolråd och klassföräldraskap). Det känns alldeles för viktigt och relevant för att släppa taget. Och precis som jag har skrivit tidigare så blir engagemanget vad en gör det till. Det är ju faktiskt inte nödvändigt att alltid slå på stora trumman överallt, liksom.

Engagemang är viktigt, tycker jag. Kanske beror det på mitt ständiga informationssökande. Jag vill liksom veta saker. Hur allt hänger ihop. Se den stora bilden. Alltså det berömda helikopterseendet. Jag gillar att lägga ihop två och två och förstå sammanhangen. Och det är kanske så enkelt att den drivkraften skapar ett engagemang. Plus det faktum att jag ofta tänker att gör ingen annan nåt så får jag väl göra det själv (inbillar mig dock att jag kan delegera, är i alla fall hyfsat prestigelös, tro det eller ej).

Slutligen, det är faktiskt oftast inte särskilt betungande att sitta i en styrelse. Faktum är att det ofta till och med är ganska roligt!

64/100

På arbetsförmedlingen

”Och sen har vi infomöten där du kan få reda på hur vi fungerar. Är du intresserad av det?” ”Måste en gå?” ”Nej, och du verkar ju vara en person som kan hitta info själv.” ”Jo, brukar vara rätt bra på det. Jag tror jag struntar i infomötet.” ”Gör det.”

Jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen idag. För första gången på över tio år. Enda anledningen till denna åtgärd var att jag ska försöka få ut lite a-kassa under de tre månader som återstår tills min nya anställning börjar. Det är ingen direkt ko på isen, om jag säger så.

Faktum är att det blev smått bisarrt. Jag fyllde glatt i hela inskrivningsformuläret. Fick göra arbetsprognostestet (det måste en tydligen göra). Svaret blev att jag har mycket goda chanser att få nytt jobb. Eh, jo, det hade ju varit konstigt annars. Eftersom jag redan har fått ett nytt jobb. Det är ju bara så att jag behöver lite landningstid först. Så jag stegade som sagt dit och skrev in mig.

Enda kruxet är att jag måste söka jobb. Jag måste redovisa vad jag söker också. Men om jag inte missminner mig var en tvungen att göra det för tio-femton år sen också. Det känns dock lite småfånigt att söka jobb jag inte vare sig vill ha eller behöver.

Jag inser att det låter som jag raljerar. Det kanske jag gör. Om min egen sits. Jag raljerar verkligen inte över alla tusentals som är arbetslösa på riktigt. Som blir utförsäkrade. Som dubbelbestraffas gång efter annan. Men det är en helt annan, och mycket sorgligare, historia.

58/100