Om att vara trygg i sig själv

”Men klarar hon verkligen det, hon som är så blyg.” Typ liknande sades då och då om mig när jag var ung, alltså före tjugo års ålder. Trots att jag bestämde gymnasielinje redan i sexan, inte konfirmerade mig trots att nästan alla andra gjorde det, reste ensam till Tyskland för att besöka en brevvän där. Kanske inte särskilt världsomvälvande saker, men det fanns folk som inte trodde det om mig. Och jag var blyg. Jag hade hiskligt dåligt självförtroende (vilket ställde till med en del). Men jag har klarat en hel del också. Rätt mycket faktiskt. Och det dåliga självförtroendet är nu inte mer än ett avlägset minne.

Jag funderar en del kring det där, vad andra tror och tycker. En annan sak som hörs ibland är typ ”Ska hon inte bestämma sig? Ska hon byta jobb igen?” Ja, det är väl ändå upp till mig. Jag vet utmärkt väl vem jag är, och därför spelar det liksom ingen roll om andra kanske tycker att mina val är märkliga. Jag kan stå för dem, och det är oerhört skönt.

På sätt och vis kan jag tacka den turbulenta tiden som avslutade min tid på museet. Den längsta anställning jag har haft faktiskt, jag jobbade där i princip i tio år. Men jag blev uppsagd, och det var bland det bästa som kunde hända. Faktum är att jag troligen hade sagt upp mig ändå. Tanken fanns där flera år innan allt eskalerade. Fast det var det inte många som visste.

Jag har lärt mig att det inte är livsfarligt att hoppa av, att börja på nytt. Jag gör det nu, har bytt bransch, och läser på universitet igen. Trots att jag redan har en magisterexamen, och mer därtill. Men det är roligt att lära sig mer. Att lära nytt. Jag slutar nog aldrig att vara nyfiken. Vad finns bakom nästa hörn liksom?! Jag vet inte, och det är ganska spännande!

Om att vara trygg i sig själv

”Men klarar hon verkligen det, hon som är så blyg.” Typ liknande sades då och då om mig när jag var ung, alltså före tjugo års ålder. Trots att jag bestämde gymnasielinje redan i sexan, inte konfirmerade mig trots att nästan alla andra gjorde det, reste ensam till Tyskland för att besöka en brevvän där. Kanske inte särskilt världsomvälvande saker, men det fanns folk som inte trodde det om mig. Och jag var blyg. Jag hade hiskligt dåligt självförtroende (vilket ställde till med en del). Men jag har klarat en hel del också. Rätt mycket faktiskt. Och det dåliga självförtroendet är nu inte mer än ett avlägset minne.

Jag funderar en del kring det där, vad andra tror och tycker. En annan sak som hörs ibland är typ ”Ska hon inte bestämma sig? Ska hon byta jobb igen?” Ja, det är väl ändå upp till mig. Jag vet utmärkt väl vem jag är, och därför spelar det liksom ingen roll om andra kanske tycker att mina val är märkliga. Jag kan stå för dem, och det är oerhört skönt.

På sätt och vis kan jag tacka den turbulenta tiden som avslutade min tid på museet. Den längsta anställning jag har haft faktiskt, jag jobbade där i princip i tio år. Men jag blev uppsagd, och det var bland det bästa som kunde hända. Faktum är att jag troligen hade sagt upp mig ändå. Tanken fanns där flera år innan allt eskalerade. Fast det var det inte många som visste.

Jag har lärt mig att det inte är livsfarligt att hoppa av, att börja på nytt. Jag gör det nu, har bytt bransch, och läser på universitet igen. Trots att jag redan har en magisterexamen, och mer därtill. Men det är roligt att lära sig mer. Att lära nytt. Jag slutar nog aldrig att vara nyfiken. Vad finns bakom nästa hörn liksom?! Jag vet inte, och det är ganska spännande!

Blandade tankar om typ religion

Jag har stor respekt för andra människor, och för vad var och en väljer att tro på. Bara jag själv blir respekterad. Det vill jag klargöra först.

Däremot erkänner jag utan något som helst omsvep att jag blir obekväm om religionen (det är vad jag tänker skriva om nu) blir alldeles för närvarande. Om den blir för påtaglig. Faktum är att jag kan känna mig nästan provocerad. Eller inte ens nästan, jag blir provocerad av påtaglig religion. Och jag tror jag vet vad det beror på. Åtminstone delvis.

Mitt barndomshem var väldigt befriat från religion, och jag visste redan på mellanstadiet att jag inte var religiöst troende och inte skulle konfirmeras. Att göra det är ju att bekräfta sin kristna tro, och det är ju svårt att bekräfta något en inte har.

När jag gick på högstadiet hade vi varannan vecka schemalagd gemensam samling i aulan, och den hade i princip alltid kristet innehåll. Jag blev, redan då, provocerad, och tröttnade rejält. Senare, när jag börjat studera på universitet, fick en alltid frågan ”men då är du väl kristen?” när folk fick reda på att jag kom från Jönköping. Många blev uppriktigt förvånade när jag svarade nej. Jag tröttnade på det också.

Jag har läst väldigt mycket om alla möjliga religioner, och jag har svårt för den monoteistiska tanken. Att det skulle finnas en gud, en sanning, som alla bör bekänna sig till. Att alla andra har fel. Varför sätta sig till doms över alla andra liksom? Vad gäller det kan jag tycka att polyteistiska och naturreligioner är mer förlåtande (missförstå mig rätt).

Jag är väldigt icke-troende och oceremoniell, och jag är lycklig. Det finns ingen motsättning däremellan. Jag behöver inte den typen av förklaringsmodell.

Den som behöver det, fine, ha det. Men låt mig vara i fred. Jag kan diskutera religion, men jag vill inte utsättas för mission. Kanske är det också därför jag helst inte vill ha det alltför nära inpå. 

Tugga tuggummi med keps

Jag har tänkt lite. Det händer ju att jag gör det. Detta med regler, det kan ju vara bra. Men vissa regler har jag väldigt svårt att förstå. Exempelvis att inte få ha keps eller mössa på sig inomhus, att tugga tuggummi, att använda mobil. Reglerna finns ganska ofta i skolan, även om de litegrann börjar luckras upp. Ibland sägs det att en inte tuggar tuggummi i arbetslivet. Eh, jo… Såvitt jag har märkt påverkar det inte prestationen något överhuvudtaget. En behöver ju inte nödvändigtvis tjaggla och blåsa bubblor. Men hur många gör egentligen det. 

Och huvudbonader påverkar såvitt jag vet inte heller tanke- och prestationsförmågan. Argument jag har hört är ”det har en helt enkelt inte” eller ”det ser inte bra ut”. Säger vem? Det är ju egentligen bara fråga om någon gammal förlegad norm om hur en ska vara klädd. För övrigt är det bara ett klädesplagg bland andra. Hur ofta hör en ”ta av dig tröjan, det passar sig inte att ha den härinne”. I princip aldrig, är väl svaret på det. Det handlar bara om normer.

Mobilen då, den tar ju visst fokus. Visst, så kan det vara, men jag läste nyligen en artikel (eller blogginlägg för att vara exakt) av Micke Gunnarsson där han skrev att han tyckte det var så tråkigt att inte minst vuxenvärlden ofta utgår ifrån att barn och unga kommer att missbruka just mobilen. Visst händer det att det spelas spel, eller att det snapchattas. Men ibland tror jag att just de företeelserna ibland kan tjäna som micropauser. Som i sin tur kan främja fokus. Den traditionella bilden av arbetsro är inte arbetsro för alla. För övrigt har jag varit på många professionella möten och seminarier där mobilen använts flitigt.

Jag tror att det handlar om sunt förnuft, och tror inte på att bara förbjuda. Som mobilen, när uppmärksamhet krävs åt ett håll kan den med fördel läggas undan, i andra sammanhang kan den vara med.

Kepsar och tuggummin då. Tja, ska jag vara ärlig händer det att jag inte ens märker dem, så oviktigt tycker jag att det är i sammanhanget. Men vi är alla olika, och jag tror att det bästa är att hitta själv vad som känns ok för just mig, och att faktiskt kunna motivera varför. Alltså inte bara med ”så gör en inte” eller ”det ser inte bra ut”.

Avdramatisera liksom. Det som är ok behöver en inte provocera emot, och då funkar det oftast.

    Arbetsmiljö, arbetsro och lärstilar

    Jag har erfarenhet av så kallat kreativa arbetsprocesser. Många idéer som ibland sägs rakt ut, olika åsikter, testande, runda bord, soffor, kaffedrickande… För utomstående kan det helt säkert upplevas som rörigt och utan ordning och struktur. Och ingen arbetsro. Men det ger alltsomoftast resultat. Och en (läs jag) blir inte uttråkad. Det måste finnas många bollar liksom.

    Jag har också erfarenhet av att sitta i tystnad och jobba till synes strukturerat. Traditionell arbetsro finns. I princip har jag själv inga problem att jobba så, men det kan hända att jag tappar fokus. Att jobba med samma uppgift, under tystnad. Då flyger åtminstone mina tankar lätt iväg.

    Jag funderar lite på det här vad gäller arbetsro i skolsituationer. Visst, under genomgångar är det inte så dumt att lyssna. Och kanske anteckna. Men faktum är att jag också har varit på föreläsningar där vi inte fick anteckna. Och inte sitta i traditionell klassrumssittning. Vi uppmanades också att ifrågasätta och diskutera. Och faktum är att något händer med fokus då. Det blir ofta rätt så bra. Ovant, men bra.

    Vidare till grupparbeten, förväntan och uppmaningen är ofta att prata tyst och anteckna fokuserat vad gruppen kommer fram till. Men alla funkar inte så. Tillbaka till den kreativa processen. Att sitta på bord, att stå upp och kanske rentav röra sig och prata med hela kroppen. Det är inte att vara ofokuserad. Det är bara en annan typ av arbetsprocess. Den finns definitivt i kreativa näringar och där innovationer görs. Måhända rörig, men den leder framåt. Och i vissa grupper är det arbetssättet som fungerar.

    Dessutom är ju vi människor inte stöpta i samma form. Tystnad är behaglig och ger arbetsro för en del människor, medan den tvärtom kan vara direkt stressande för andra. I tystnaden hörs allt. Ventilation, knäppningar, skrapanden, andras andning. Den kategorin av människor får inte mycket gjort när det finns traditionell arbetsro, det vill säga tystnad. Och lär sig inte mycket heller.

    Dilemmat är hur det här ska gå att få ihop. Alla kan inte få just sin ultimata situation jämt. Men kanske ibland.

    Jag tror att det är viktigt att vara medveten om att vi just är så olika, och att det inte handlar om rätt eller fel.

    Bättre eller sämre? Nej, bara olika.

    Jag läser för tillfället en bok som heter ”Finnjävlar”, som handlar om sverigefinnar. Den är jätteintressant och belyser faktorer som går att applicera på väldigt mycket. Rädslan för det som är lite annorlunda, stigmatisering, tillskrivna egenskaper och så vidare. Och jag blir förbannad och ledsen. Men inte förvånad. Tyvärr.

    Idag är väl inte det finska lika stigmatiserat, utan snarare annat. Men tongångarna är desamma.

    I riktlinjer och myndighetstexter från olika tider, inte minst från anno dazumal, finns en läskig ton. Invandraring måste begränsas eftersom den riskerar att utarma nationen. Dessutom stod det explicit att invandrare tenderar att tillhöra mindre utvecklade och sämre folkslag. Alltså, DET ÄR ORIMLIGT!!! Och förjävla vidrigt.

    För det första är alla länder, gränser och nationer konstruerade. Det må vara längesedan i vissa fall, men likväl konstruerade. De finns alltså egentligen inte. Vi människor har utvecklat olika kulturer på olika platser, men det betyder inte att någon kultur är bättre eller sämre än någon annan. 

    Vidare till språk, för inte alltför länge sedan ansågs det skadligt att lära barn fler än ett språk för tidigt. Typ tvärtomtänk. Och ett väldigt konstigt tänk. Barn har ju oftast ganska lätt för språk (lättare än vuxna), pch flerspråkighet berikar snarare än utarmar. Som jag ser det. Och att språk skulle vara mer eller mindre värda än andra. Precis lika absurt det.

    Det som är annorlunda är alltså inte sämre, och det välbekanta är inte bättre. Det är bara olika. Det finns många sätt att uttrycka sig, många sätt att tolka världen, många sätt att… ja, you name it. Det är INTE frågan om bättre eller sämre. 

    Happy Pride

    Jag har hört och läst om uppfattningar att regnbågsflaggan säger att alla ska bli ”sådana där”. Eh, nej. För det första, vad då ”sån där”. Det är människor av kött och blod vi pratar om. Den som är HBTQ ÄR det, det är inget en BLIR. Och det spelar ju faktiskt ingen större roll. Inte för mig, och borde inte göra det för någon (det gör det, jag vet det). Jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt om exempelvis grannen skulle leva ihop med någon av samma kön. Det handlar om allas rätt att vara sig själv fullt ut. Oavsett vem en är. För mig är det en självklarhet. Det handlar liksom om respekt. Jag får vara den jag är. Du får vara den du är. Vi är alla människor. Och det är så väldigt viktigt.

    Jag förstår inte riktigt homofobi heller, om jag ska vara ärlig. Vad är det att vara rädd för? Att någon av samma kön skulle bli kär i mig? Att jag ska bli påhoppad av en lesbisk kvinna? Nej, jag förstår inte vad som är så läskigt med det.

    Som vanligt handlar det om normer. Vad som anses vara ”normalt”. Och man och kvinna är normalt, för då kan det bli barn. Fast barn blir det ju inte alltid i heterorelationer heller. Och faktum är att samkönade relationer finns hos alla däggdjur, så det är inte alls onormalt eller onaturligt. Sexualitet är för övrigt inte bara en barnalstrande aktivitet. Hepp.

    Jag vet att det inte bara handlar om kärlek, utan om rätten att vara den en är på samma villkor som alla andra. Det handlar om mänskliga rättigheter. Tyvärr är det ju inte riktigt så. Men jag tycker att det borde vara en självklarhet. Punkt.

    Mens

    Idag är det tydligen internationella mensdagen. Mens. Detta röda helvete, som en har svurit över, när det rinner igenom, när det kommer när en inte vill, när det molar i magen. Nej, det är inte alltid jättekul. Men samtidigt är det så bra.

    Mensen är bland det mest naturliga som finns. Den visar att en fungerar som en ska. Den är frisk. Ändå är den fortfarande så tabubelagd och skambelagd på många håll i världen. Flickor med mens måste gömmas undan, de får inte vidröra mat, inte andra människor (framförallt inte män), de får inte gå i skolan. Och det är ett gigantiskt problem, eftersom en könsmogen kvinna har mens i genomsnitt tre månader varje år. Snacka om att komma efter.

    Det är inte heller jättelängesedan menstruerande kvinnor ansågs som orena i våra delar av världen. Exempelvis fick de inte gå till kyrkan, vilket får anses som hyfsat exkluderande i ett samhälle med kyrkoplikt.

    Om jag inte missminner mig helt så har mensen också tillskrivits övernaturliga egenskaper. Kanske bra i vissa sammanhang, men mest stigmatiserande. Blodet är ett tecken på övernaturlig häxkraft och därmed orent liksom. Eh, det är bara ett ägg som inte har blivit befruktat. Inte direkt livsfarligt, eller inte ett endaste dugg farligt.

    Mens anses som äckligt. Och visst, jag kan absolut sälla mig till skaran som tycker det ibland. I alla fall när det gäller mig själv. När blodet hamnar där jag inte vill att det ska vara. Men egentligen är det inte äckligt. Det är en fullständigt normal kroppsfunktion, som visar att kroppen fungerar. Och den ska fan inte vara skambelagd.

    Lite Eurovision, och vikten av kultur

    Eurovision är ett spektakel. Det kostar en hel del pengar, vilket diskuteras fram och tillbaka. Visst kostar det, men det gör allt. Och vad är det för fel på att många blir glada och har roligt för en stund? Jag tänker att det här egentligen handlar om kultur, resursfördelning och en väldig massa tyckande. Och jag kan bli lite trött på allt tyckande och skulle önska att fler försökte se till helheten.

    Det händer rätt ofta att det gnälls på att det läggs så mycket pengar på kulturen, och att det borde läggas på exempelvis vård istället. Att kulturen inte är viktig. Men jag tror att det handlar om hur resurser är fördelade inom olika budgetposter. Vården har en post, skolan en och kulturen en. Typ.

    Absolut är vården viktig, mycket viktig, precis som skolan, och inom bägge sektorerna borde resurserna troligen fördelas om. Det är dock en annan diskussion. Här handlar det om vikten av kultur. Vikten att få andra värden, vikten att också ha roligt. Då mår en också bra.

    Det finns studier att kultur fungerar utmärkt som rehabilitering. Jag tror att den också är förebyggande. En tid och en plats för eftertanke. En hjälp att se världen från andra håll. Och jag tror att vi behöver det.

    Det finns också studier som visar att kultur och kreativitet går hand i hand med entreprenörskap och samhällsutveckling. Således borde kultur (i form av estetiska ämnen) få mer tid i skolan. Varför inte i direkt kombination med mer teoretiska ämnen? Jag tror det skulle bli en win-win i allra högsta grad.

    Vad har då Eurovision med kultur och den här diskussionen att göra? Mycket, skulle jag säga. Det är nämligen kultur. Precis som konst, teater, dans och kanske mer finkulturell (vem som nu bestämmer det) musik.

    Dessutom vill jag hävda att kultur och idrott borde korsbefruktas betydligt oftare, men det tar jag en annan gång.

    Bekräfta, ja vadå?

    Nu har vi väl gått in i hänryckningens tid. En tid fylld av bröllop och konfirmationer. Eller, faktiskt inte så fylld av det alls. För mig och min familj alltså. Gift är jag sedan 2004, och det blir ju tolv år sedan i år. Döttrarna ska inte gifta sig på länge än, om ens alls, så bröllop blir det inte. Och konfirmation? Nej, hoppar det också.

    I min klass, för rätt längesedan, var vi fyra som inte konfirmerade oss. Skälen var olika, någon pallade inte, någon hade fullt upp med andra intressen. Själv hade jag bestämt avsagt mig konfirmation flera år tidigare. Jag hade liksom ingen tro att bekräfta. Det har jag fortfarande inte, trots att jag tycker att religioner är väldigt spännande.

    Överlag hade jag blivit väldigt anti, inte minst eftersom nästan varje så kallad gemensam samling (nån som minns den rätt menlösa aktiviteten?) på högstadiet innehöll någon slags information från olika kyrkor och samfund. Tillbaka till konfirmationen, den enda som egentligen reagerade på mitt beslut var min icke-troende farmor – att konfirmera sig var något fint och något en bara gjorde. Hon släppte det dock rätt snabbt.

    Min mormor, och den faktiskt troende delen av släkten, däremot verkar inte ha förväntat sig något annat. Jag fick min present när jag fyllde femton istället.

    Det här har färgat mig, det är jag medveten om. Men jag försöker vara mer neutral nu. Fast det är svårt när det gäller närmaste familjen. Men jag jobbar med att försöka att inte diskutera det för mycket.

    Nu är äldsta dottern fjorton, snart femton, och hon har vänner som konfirmerar sig nu. All respekt åt dem, och jag hoppas att de inte gör det bara för presenterna (det förekom åtminstone i slutet på åttiotalet). Och visst kan det säkert vara bra att prata om existentiella frågor med andra jämnåriga, även om det borde gå, och går, att göra även utan att blanda in gudstjänster. Jag måste också erkänna att jag innerst inne är ganska glad att hon inte gör det.