Älskade skitjobbiga tonåringar

Som högstadielärare och tonårsförälder omges jag av dessa unga varelser nästan dygnet runt. Ibland är de fullständigt obegripliga, de ser världen i svartvitt, och är helt uppochner med hormoner studsande omkring sig. De kan ena stunden vara hur öppna som helst, för att sluta sig helt i nästa. De kan driva en till vansinne. Men jag tycker så, så mycket om dem.

De lär sig livet. Samtidigt lär de mig detsamma. De provar olika delar av just detta liv. Det är svårt ibland. De går på minor ibland. De gör helt fel val ibland. Men de lär sig. Det är enormt svårt att släppa in. Att liksom lära sig det. Men de som lär sig blir så bra. De som öppnar upp, som har medkänsla, de är beundransvärda. Vi som är vuxna måste också lyssna. Vi måste vara ödmjuka.

Älskade skitjobbiga tonåringar.

Annonser

Ung, eller?

Idag sade en av äldsta dotterns vänner en sak till mig som gjorde mig glad. ”Du är bra på att vara ung också!” Vet ju inte om mina egna barn tycker det direkt. Men jag försöker hålla kontakt med ungdomen inom mig. Och jag minns ganska väl hur det var att vara ung.

Det var ofta rätt jobbigt. Liksom upp och ner hela tiden. Jag vill inte tillbaka, definitivt inte. Men jag tror att det är viktigt att minnas.

Något jag trivs bra med är att jobba med ungdomar. Kanske för att jag inte försöker vara yngre än jag är. Jag bara är. Och jag är mig själv. Dessutom tar jag alltid, alltid de unga på allvar.

Det känns viktigt att inte ta sig själv på för stort allvar heller. Det är typ något av det tråkigaste jag vet. Människor som tar sig själva på alltför stort allvar. Nej, lite självdistans har ingen dött av.

39/100