Om att vara trygg i sig själv

”Men klarar hon verkligen det, hon som är så blyg.” Typ liknande sades då och då om mig när jag var ung, alltså före tjugo års ålder. Trots att jag bestämde gymnasielinje redan i sexan, inte konfirmerade mig trots att nästan alla andra gjorde det, reste ensam till Tyskland för att besöka en brevvän där. Kanske inte särskilt världsomvälvande saker, men det fanns folk som inte trodde det om mig. Och jag var blyg. Jag hade hiskligt dåligt självförtroende (vilket ställde till med en del). Men jag har klarat en hel del också. Rätt mycket faktiskt. Och det dåliga självförtroendet är nu inte mer än ett avlägset minne.

Jag funderar en del kring det där, vad andra tror och tycker. En annan sak som hörs ibland är typ ”Ska hon inte bestämma sig? Ska hon byta jobb igen?” Ja, det är väl ändå upp till mig. Jag vet utmärkt väl vem jag är, och därför spelar det liksom ingen roll om andra kanske tycker att mina val är märkliga. Jag kan stå för dem, och det är oerhört skönt.

På sätt och vis kan jag tacka den turbulenta tiden som avslutade min tid på museet. Den längsta anställning jag har haft faktiskt, jag jobbade där i princip i tio år. Men jag blev uppsagd, och det var bland det bästa som kunde hända. Faktum är att jag troligen hade sagt upp mig ändå. Tanken fanns där flera år innan allt eskalerade. Fast det var det inte många som visste.

Jag har lärt mig att det inte är livsfarligt att hoppa av, att börja på nytt. Jag gör det nu, har bytt bransch, och läser på universitet igen. Trots att jag redan har en magisterexamen, och mer därtill. Men det är roligt att lära sig mer. Att lära nytt. Jag slutar nog aldrig att vara nyfiken. Vad finns bakom nästa hörn liksom?! Jag vet inte, och det är ganska spännande!

Om att vara trygg i sig själv

”Men klarar hon verkligen det, hon som är så blyg.” Typ liknande sades då och då om mig när jag var ung, alltså före tjugo års ålder. Trots att jag bestämde gymnasielinje redan i sexan, inte konfirmerade mig trots att nästan alla andra gjorde det, reste ensam till Tyskland för att besöka en brevvän där. Kanske inte särskilt världsomvälvande saker, men det fanns folk som inte trodde det om mig. Och jag var blyg. Jag hade hiskligt dåligt självförtroende (vilket ställde till med en del). Men jag har klarat en hel del också. Rätt mycket faktiskt. Och det dåliga självförtroendet är nu inte mer än ett avlägset minne.

Jag funderar en del kring det där, vad andra tror och tycker. En annan sak som hörs ibland är typ ”Ska hon inte bestämma sig? Ska hon byta jobb igen?” Ja, det är väl ändå upp till mig. Jag vet utmärkt väl vem jag är, och därför spelar det liksom ingen roll om andra kanske tycker att mina val är märkliga. Jag kan stå för dem, och det är oerhört skönt.

På sätt och vis kan jag tacka den turbulenta tiden som avslutade min tid på museet. Den längsta anställning jag har haft faktiskt, jag jobbade där i princip i tio år. Men jag blev uppsagd, och det var bland det bästa som kunde hända. Faktum är att jag troligen hade sagt upp mig ändå. Tanken fanns där flera år innan allt eskalerade. Fast det var det inte många som visste.

Jag har lärt mig att det inte är livsfarligt att hoppa av, att börja på nytt. Jag gör det nu, har bytt bransch, och läser på universitet igen. Trots att jag redan har en magisterexamen, och mer därtill. Men det är roligt att lära sig mer. Att lära nytt. Jag slutar nog aldrig att vara nyfiken. Vad finns bakom nästa hörn liksom?! Jag vet inte, och det är ganska spännande!

Året som snart gått

2016 är snart slut. Det har innehållit oro i världen, med terror, fundamentalism, brexit och Trump. Tänkte dock fokusera på mitt eget 2016 här. Min resa har fortsatt, och kanske lite ändrat riktning. Mitt rättspatos finns kvar, det finns alltid, min empati och mitt helikopterseende likaså.

När året började jobbade jag fortfarande i Skara, och låg i startgroparna för att projektleda FULT? en utställning om det fula och varför det anses som det. Vem bestämmer det liksom? Det kom att bli ett roligt arbete, vi lyckades få ihop en rätt så fin, och ganska rolig, utställning. Under våren började det dock gnaga mer och mer. Var det detta jag ville? Dels var det långt – tre timmar bakom ratten varje dag – dels kändes inte museibranschen lika spännande längre. Jag hade onekligen jobbat inom den i över tio år, och då börjar även ett varierat jobb gå på rutin. Kontentan av detta gnagande blev att jag sade upp mig, utan att veta vad jag skulle göra istället. Ångrar mig inte en sekund.

En del i den insikten och det beslutet var att jag avslutade ytterligare en ledarskapskurs under vårterminen. Eller en omvälvande ögonöppnare. Jag har skärskådat mig själv, och känner mig själv mycket bra nu. Jag vet att jag har modet att sluta om jag vill det, att slå in på nya vägar. Sedan att jag troligen inte kommer att göra det hela tiden, men jag vet att jag vågar och kan. Och att det inte är så farligt.

Sommaren, rätt kylslagen, blev bra med en avkopplande vecka på Mallis som höjdpunkt. En utlandsresa till hanns med, till London vid påsk. En resa som blev som Londonresor brukar (har varit där rätt många gånger nu), trots dramatisk inledning. Note to every one – det är läskigt att landa i full storm…

När hösten kom anmälde jag mig till vikarieförmedlingen. Nästan direkt erbjöds jag en månad på Attarpsskolan, och det blev lite mer än så. Hela terminen blev jag kvar, och det var så givande att jag nu helt seriöst har planer att bli lärare på riktigt. Det är ett så viktigt jobb, och ungdomarna är vår framtid, vare sig vi vill det eller inte. Jag har mer eller mindre jobbat med ungdomar i mer än tio år, och det är rätt fantastiskt (när en inte blir galen på dem, det händer det också).

Jag har också äntligen kommit igång att skriva under hösten. Skriver varje dag, och har gjort det i än så länge snart två månader. Jag vet inte var just det kommer att landa, men jag gör det. Och det känns bra.

Slutsatsen är att det återigen blev ett rätt omtumlande år. Lite av en bumpy ride, men det är mestadels spännande. Nu kör jag vidare, troligen på någon annan skola (inte helt klart som det ser ut nu). Let’s go!

Det finns inte ett sätt att leda, det finns många

”Nej, jag har inte den ledarstilen” eller ”i ledarroll gör en såhär”. Det har jag hört sägas hyfsat många gånger. När det finns, och måste finnas, flera stilar beroende på hur gruppen ser ut, vilken utvecklingsfas den befinner sig i, vilka individer som ingår, och vem ledaren är som person. Det måste anpassas. Och ingen är den andra lik. Kort sagt, det som flera olika forskare belyser i ledarskaps- och teambuildingteorier.

Visst finns det sätt att leda som är bättre anpassade till olika situationer än andra. Men situationerna är just olika. Precis som vi alla har olika ryggsäckar. Och en ledarstil som passar en ledare i en grupp behöver inte alls vara den bästa i andra sammanhang. Kompext? Ja, verkligen.

Jag tror att ett av grundorden är empati, anpassningsförmåga och att se till vad som blir bäst för helheten, i förlängningen för resultatet. Om det är lätt? Nej, verkligen inte. Men att vara ödmjuk och sig själv förenklar åtminstone något. 

Det här funderar jag en hel del på. Och jag tror på riktigt att det är applicerbart på många ställen. Ledare finns överallt – chefer, teamledare, projektledare, lärare, you name it.

Sommar och sol och att göra ingenting

Efter en hyfsat regngrå period har det nu varit soligt och varmt några dagar. Sol och värme är skönt, men inbjuder verkligen till slappande. Ok, jag har ägnat en del tid åt att läsa (och faktiskt annat också, men det passar inte i inläggstemat så det tar jag en annan gång), men mest just ingenting. Och det är bra. Jag tror nämligen att det är nyttigt att göra ingenting.

För några veckor sedan var vi på Mallorca, och ägnade massor av tid åt att ligga i solen vid poolen. Min man sammanfattade det såhär: ”För varje minut jag ligger här blir jag dummare och dummare”. Fast inte dum på det sättet. Vad vi konstaterade var att det gick utmärkt att liksom stänga av. Att bara vara. Det borde vara det som kallas mindfulness, utan att en aktivt ägnar sig åt just det.

Faktum är att jag brukar kunna göra ingenting då och då. Ofta är det så mycket, och själv är jag en person som alltid funderar på planer och idéer. På livet, universum och allting liksom. Alla engagemang gör att jag känner att jag behöver stänga av ibland. Nej, jag stänger oftast inte av helt (framförallt inte sociala media), men jag gör ingenting. Och det rekommenderar jag varmt!

Mod

Jag tog ju nyligen steget att hoppa ut i det okända. Jag sade upp mig från en tillsvidaretjänst (dock förlagd på långt pendelavstånd). Än så länge vet jag inte vart den här nya inslagna vägen kommer att leda. Men jag vet att den kommer att leda någonstans. Vägar brukar liksom göra det. Och jag bara vet att den kommer att leda fram till något bra.

Självklart har jag planer och strategier. Fast dem har jag inte helt lust att gå ut med än. Vi får se när det blir, och vilken riktning vägen kommer att ta. Eller rättare, vilken riktning jag själv kommer att välja när vägskälen kommer. För de kommer.

Just nu är jag fortfarande mest i det sköna hoppet. Det är det bästa steg jag har tagit. Faktiskt känner jag att det är så, även om jag också vet att det mycket väl kan bli bumpigt. Att vissa val kommer att visa sig vara återvändsgränder.

Jag tror faktiskt, alldeles på riktigt, att fler borde våga släppa taget. Åtminstone litegrann. Visst, det är läskigt och okänt. Men utveckling och förändring har aldrig uppstått ur att förbli vid det kända. Och faktum är att det kända finns ju där för mig, jag hoppar alls inte från allt. Det har jag inga intentioner att göra heller. Men att våga släppa taget lite ibland är bara nyttigt.

Självpåtaget dubbelarbete och varför måste allt vara så perfekt

Jag funderar lite kring inte minst kvinnors dubbelarbete. Dubbelarbete med jobb och karriär samtidigt som en har huvudansvaret för hem och familj. Om det sistnämnda är ett påtvingat ansvar är det inte alls bra, men inte sällan misstänker jag att det är självpåtaget. 

Mellan raderna går det stundtals att läsa att mannen (ja, just nu syftar jag på hetersexuella relationer) liksom inte släpps in, att han antingen inte ”får” laga mat, städa, tvätta, whatever. Eller att han gör fel, och hon sedan gör om. För han gör inte likadant som hon. Helt säkert har jag trillat i den fällan själv då och då, det tänker jag inte säga något om.

En annan aspekt i den här kråksången är att det känns som att det ständigt pågår en jakt på att ha den perfekta karriären, det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, och vara den perfekta mamman och den perfekta frun. Samtidigt. Eh, det går ju liksom inte ihop. Hellre lite skit i hörnen, säger jag.

Det har hänt rätt många gånger att jag har hört folk (mestadels kvinnor) säga att de inte hinner slappna av för att det är så mycket att göra. Frågan är hur många av dessa måsten som verkligen är måsten.

Dessutom, naturligtvis säger jag ingenting om de som trivs och är nöjda med en sådan uppdelning. Vad som får mig att fundera är de som gör allt detta, och blir sjuka av stressen det skapar. Inte minst vad gäller den jakt jag skrev om här ovanför, gör mannen/andra parten en hel del också. Men varför jaga det perfekta om följden är ohälsa och sjukdom? 

Det är ok med lite damm, en köpt pizza och att ungarna får aktivera sig själva (om de inte gör det är faktiskt också ok).

Dröm att flyga

En resa som inte liknar någon annan. Så kan den kurs jag studerat i år sammanfattas. Det har varit skratt och tårar och allt däremellan. Det har varit insikter, inte minst om mig själv, och det har varit nya vänskaper. A hell of a ride, helt enkelt.

Nu ska jag förvalta det jag lärt mig om mig själv också. Mycket har jag egentligen haft på känn länge. Men det har blivit som den spark i baken jag faktiskt behövde. Jag har väl stått där och balanserat ett tag. Men hoppa då, har ju sagt att jag ska hur länge som helst.

Och jag har gjort småhopp. Och jag måste kolla förutsättningarna för olika språng. Kanske är det inte heller hoppa jag ska göra. Jag ska flyga. Flyga. Det ska jag göra. Känna luften under vingarna.

Nej, jag tänker inte vara mer detaljerad än så. Inte nu. Dels på grund av att jag inte riktigt vet. Dels för att jag inte riktigt vill. Men jag spanar mot horisonten, och försöker se även bortom den. Jag är nyfiken på vad som finns där.

Faktum är att det egentligen är som ett spännande äventyr. Lite läskigt. Men säg det äventyr som inte kittlar lite.

Nu hör jag nästan hur avgångarna börjar ropas ut. Vilken ska jag borda? Måste kolla först. Men sen. Sen flyger jag. Kanske blir det skumpigt och turbulent stundtals, men det är ju som själva livet.

Vänta bara lite. Sen lyfter jag. Jag vågar.

Funderingar om stort och smått som får stanna hemma

Es ist unser in der Luft und bald kommen die Löwen und Bären. Ett gammalt och hyfsat dåligt skämt som ingen som inte har läst tyska fattar. Men i vilket fall som helst får det symbolisera att våren är här. Oavsett om det kommer fler köldknäppar. Oavsett om det börjar snöa igen. För jag vägrar mera vinter.

Nu vill jag njuta av våren. Den spirande grönskan, när naturen vaknar på nytt. Nu vill jag ha tö. Jag vill ha fågelkvitter. Jag vägrar mera vinter.

Som vanligt funderar jag en massa. På en hel massa saker. Nu det senaste har mina funderingar i mycket handlat om saker jag inte kan vara offentlig om. Något av ett dilemma. Det är ju så bra att ventilera. Att vrida och vända. För- och nackdelar. Och så vidare.

Jag funderar på att växande kunskap lätt genererar växande frustration. Jag funderar på mod. Och en hel massa annat.

Men vissa saker får stanna inom fyra väggar. Åtminstone på det stora hela. Vi får se vart funderingarna leder. Det finns säkert anledning att återkomma.

Rebell som inte vill vara instängd, eller?

Ibland roar jag mig med att göra fåniga tester på Facebook. Enligt ett av dem ska jag vara en inspirerande rebell. En rebell som inte gillar att sättas fast i lådor. Och nog är det ett tramstest. Det betyder ingenting. Men låsta lådor gillar jag inte. Faktum är att de kväver mig.

Vilka är då dessa lådor? Tja, vad jag mest associerar dem med är rutiner och invanda uppgifter. Sådant som skapar trygghet. Sådant som jag tycker blir TRÅKIGT, särskilt om jag måste hålla på med det för länge. 

Visst, rutiner kan vara bra. Faktiskt nödvändiga ibland. Men att alltid göra samma saker på samma sätt. Det blir ingen utmaning då. Jag har många gånger upplevt känslan att nu kan jag det här, hur går jag vidare. Nu kan jag det här. Nu är det tråkigt. Där känns det som att invanda rutiner blir ett hinder.

Något som däremot är riktigt roligt är att jobba med utveckling. Utveckling på riktigt. Att prova nya vägar. Ibland mot nya mål, ibland mot redan kända. Att ge sig in i områden som är på gränsen till okända. Det är lite läskigt, men mest kittlande och spännande.

Nya utmaningar är väldigt lockande. Att dessutom vara nyfiken på det mesta är väl ytterligare en faktor, antar jag. Och om det är att vara rebell är jag gärna rebellisk.