Konflikter och egna erfarenheter

För nu ett antal år sedan hamnade jag av olika anledningar mitt i hetluften. Mitt i en konflikt full av låsta positioner, där inte många inblandade ville se sitt eget ansvar. Något av ett skolexempel, nu när jag ser på det i backspegeln. Det var fruktansvärt jobbigt att vara mitt i det. Alltihop tog kraft och energi från allt annat, men faktum är att jag själv aldrig backade från mitt eget ansvar i situationen. Jag gjorde definitivt fel, säkert flera gånger, och den insikten tror jag räddade mig. Jag gjorde många offer, och blev väl på sätt och vis också ett offer. Men jag har också gått stärkt ur hela soppan.

Faktum är att jag inte känner ett uns av hämndbegär. Jag kände det stundtals när det begav sig, men det har falnat sedan länge. Jag ser numera alltihop som en lärdom. Visst hade jag gärna varit utan den jobbiga erfarenheten, men samtidigt är jag tacksam för den.

Jag har insett att jag har förmågan att stå upp för mig själv och andra. Att jag är vuxen nog att ta ansvar för mina egna tillkortakommanden. Vi gör alla fel, och har fel, men inte alla kan erkänna det utan att skylla på andra, eller på omständigheterna. Självklart skyller jag också ifrån mig då och då, jag är onekligen mänsklig, men jag försöker stanna upp och, om inte annat i efterhand, ta ansvar och säga att jag hade fel (om så är fallet).

Jag har läst, och läser, mycket om konflikter och gruppsykologi, och har insett att jag har så enormt stor nytta av min erfarenhet av just nämnda infekterade konflikt. Och jag tror att den insikten är viktig.

Jag kan stå för vem jag är. Och jag är stark.

Annonser

Blandade tankar om typ religion

Jag har stor respekt för andra människor, och för vad var och en väljer att tro på. Bara jag själv blir respekterad. Det vill jag klargöra först.

Däremot erkänner jag utan något som helst omsvep att jag blir obekväm om religionen (det är vad jag tänker skriva om nu) blir alldeles för närvarande. Om den blir för påtaglig. Faktum är att jag kan känna mig nästan provocerad. Eller inte ens nästan, jag blir provocerad av påtaglig religion. Och jag tror jag vet vad det beror på. Åtminstone delvis.

Mitt barndomshem var väldigt befriat från religion, och jag visste redan på mellanstadiet att jag inte var religiöst troende och inte skulle konfirmeras. Att göra det är ju att bekräfta sin kristna tro, och det är ju svårt att bekräfta något en inte har.

När jag gick på högstadiet hade vi varannan vecka schemalagd gemensam samling i aulan, och den hade i princip alltid kristet innehåll. Jag blev, redan då, provocerad, och tröttnade rejält. Senare, när jag börjat studera på universitet, fick en alltid frågan ”men då är du väl kristen?” när folk fick reda på att jag kom från Jönköping. Många blev uppriktigt förvånade när jag svarade nej. Jag tröttnade på det också.

Jag har läst väldigt mycket om alla möjliga religioner, och jag har svårt för den monoteistiska tanken. Att det skulle finnas en gud, en sanning, som alla bör bekänna sig till. Att alla andra har fel. Varför sätta sig till doms över alla andra liksom? Vad gäller det kan jag tycka att polyteistiska och naturreligioner är mer förlåtande (missförstå mig rätt).

Jag är väldigt icke-troende och oceremoniell, och jag är lycklig. Det finns ingen motsättning däremellan. Jag behöver inte den typen av förklaringsmodell.

Den som behöver det, fine, ha det. Men låt mig vara i fred. Jag kan diskutera religion, men jag vill inte utsättas för mission. Kanske är det också därför jag helst inte vill ha det alltför nära inpå. 

Arbetsmiljö, arbetsro och lärstilar

Jag har erfarenhet av så kallat kreativa arbetsprocesser. Många idéer som ibland sägs rakt ut, olika åsikter, testande, runda bord, soffor, kaffedrickande… För utomstående kan det helt säkert upplevas som rörigt och utan ordning och struktur. Och ingen arbetsro. Men det ger alltsomoftast resultat. Och en (läs jag) blir inte uttråkad. Det måste finnas många bollar liksom.

Jag har också erfarenhet av att sitta i tystnad och jobba till synes strukturerat. Traditionell arbetsro finns. I princip har jag själv inga problem att jobba så, men det kan hända att jag tappar fokus. Att jobba med samma uppgift, under tystnad. Då flyger åtminstone mina tankar lätt iväg.

Jag funderar lite på det här vad gäller arbetsro i skolsituationer. Visst, under genomgångar är det inte så dumt att lyssna. Och kanske anteckna. Men faktum är att jag också har varit på föreläsningar där vi inte fick anteckna. Och inte sitta i traditionell klassrumssittning. Vi uppmanades också att ifrågasätta och diskutera. Och faktum är att något händer med fokus då. Det blir ofta rätt så bra. Ovant, men bra.

Vidare till grupparbeten, förväntan och uppmaningen är ofta att prata tyst och anteckna fokuserat vad gruppen kommer fram till. Men alla funkar inte så. Tillbaka till den kreativa processen. Att sitta på bord, att stå upp och kanske rentav röra sig och prata med hela kroppen. Det är inte att vara ofokuserad. Det är bara en annan typ av arbetsprocess. Den finns definitivt i kreativa näringar och där innovationer görs. Måhända rörig, men den leder framåt. Och i vissa grupper är det arbetssättet som fungerar.

Dessutom är ju vi människor inte stöpta i samma form. Tystnad är behaglig och ger arbetsro för en del människor, medan den tvärtom kan vara direkt stressande för andra. I tystnaden hörs allt. Ventilation, knäppningar, skrapanden, andras andning. Den kategorin av människor får inte mycket gjort när det finns traditionell arbetsro, det vill säga tystnad. Och lär sig inte mycket heller.

Dilemmat är hur det här ska gå att få ihop. Alla kan inte få just sin ultimata situation jämt. Men kanske ibland.

Jag tror att det är viktigt att vara medveten om att vi just är så olika, och att det inte handlar om rätt eller fel.

Det finns inte ett sätt att leda, det finns många

”Nej, jag har inte den ledarstilen” eller ”i ledarroll gör en såhär”. Det har jag hört sägas hyfsat många gånger. När det finns, och måste finnas, flera stilar beroende på hur gruppen ser ut, vilken utvecklingsfas den befinner sig i, vilka individer som ingår, och vem ledaren är som person. Det måste anpassas. Och ingen är den andra lik. Kort sagt, det som flera olika forskare belyser i ledarskaps- och teambuildingteorier.

Visst finns det sätt att leda som är bättre anpassade till olika situationer än andra. Men situationerna är just olika. Precis som vi alla har olika ryggsäckar. Och en ledarstil som passar en ledare i en grupp behöver inte alls vara den bästa i andra sammanhang. Kompext? Ja, verkligen.

Jag tror att ett av grundorden är empati, anpassningsförmåga och att se till vad som blir bäst för helheten, i förlängningen för resultatet. Om det är lätt? Nej, verkligen inte. Men att vara ödmjuk och sig själv förenklar åtminstone något. 

Det här funderar jag en hel del på. Och jag tror på riktigt att det är applicerbart på många ställen. Ledare finns överallt – chefer, teamledare, projektledare, lärare, you name it.

Tänk själv och dra egna slutsatser

Ibland talas om att det bara är så kallad ”katederundervisning” som ger kunskap. Undervisning där läraren ger eleven färdig fakta, som eleven i sin tur lär sig och repeterar. Men är det verkligen bara det som är kunskap? Själv vill jag nog snarare påstå att kunskap är förståelse och förmåga att tolka själv. Att komma fram till egna slutsatser. 

Visst, det finns kunskaper som liksom bara är. Det är svårt att tolka 1+1 med något annat svar än 2, eftersom svaret är just 2. Och att hävda att ”men jag tolkar det och tycker att det ska vara 3” är hyfsat meningslöst. Men andra ämnen, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora (ok, språk är rätt regelstyrda. Men de är föränderliga och förändras hela tiden). Vad gäller just matte tänker jag att det är bra att lära med praktiska exempel från verkligheten. Det känns lättare att ta till sig än att bara jobba med siffror och teoretiska regler. Jag minns med fasa mattelektioner på högstadiet när vi fick lära oss att rabbla konjugatregeln utantill (följden blev att jag kunde rabbla men inte tillämpa).

Förr (före min tid) fick skolbarnen lära sig kungar och krig inom ämnet historia. Det kan vara intressant. Eller jättetråkigt. Men skapar det en historisk kunskap? Inte riktigt. Det finns inga som helst garantier att den som kan rabbla Sveriges kungar också förstår historieskedet, hur allt hänger ihop, eller varför alla dessa kungar var viktiga (om de nu var det – var finns alla andra liksom?). Kungalängden är förvisso en kunskap, men en väldigt ytlig sådan. Och ärligt talat, hur viktig är den egentligen? Faktum är att jag kan rabbla den, men har ärligt talat aldrig haft någon direkt nytta av den (mer än möjligen i frågesportsammanhang). Här skulle jag kunna ta upp den stora snedfördelningen i representation i just historia, men det får bli ett annat inlägg.

Överlag är jag tveksam till vilken den egentliga nyttan är med att kunna rabbla en massa fakta. Alltså bara rabbla utan att analysera och förstå. Utan att kunna redogöra med egna ord. Jag är förespråkare för att tänka själv. Vad det har med saken att göra? Tja, tänk själv.

Jag tror på undervisning som ger eleverna verktyg att tänka själva. Att lära sig dra egna slutsatser. Och att inte tro blint på det som sägs. Jag tror på diskussioner och att jobba tematiskt. Att se till helheter och hur väldigt mycket i livet hänger ihop. Och jag tror på att testa själv. Det finns olika sätt att göra det på, men just laborativa arbetssätt inbillar jag mig är bra.

Detta med hur ledare hanterar konflikter, och teamutveckling 

Jag studerar ledarskap och har gjort det i ett par år nu. Det är grymt spännande, och bra att äntligen få bekräftelse och ord för sådant jag egentligen redan visste. Eller hade aningar om i alla fall. Som teamutveckling och hur ledare kan hantera sådan exempelvis.

En forskare inom just teamutveckling som jag har fastnat stenhårt för är Susan Wheelan. Eller, ja, jag har fastnat för hennes teorier. Att team går igenom flera faser, som alla har sina för- och nackdelar. Men om riktig utveckling ska ske, och vara möjlig, måste en igenom dem. Vilka faser förresten? I korthet såhär: Fas ett är den osäkra lära-känna-fasen, där ledaren måste vara tydlig. Fas två är konfliktfylld och testar ledaren, och alla måste tillsammans liksom rida ut konflikterna. I fas tre är teamet mer bekväma och trygga med varandra, och ledaren bör kliva tillbaka. Sen i steg fyra flyter allt liksom av sig självt, och alla är trygga i sin roll. Få team kommer ens dit och om de gör det stannar de sällan där.

Redan av den här extremt summariska beskrivningen syns det hur viktigt det är att anpassa sitt ledarskap efter teamet. I vilken fas befinner det sig? Vilka individer består det av? Det går faktiskt inte att säga att en inte är den eller den typen av ledare eftersom det helt beror på omständigheterna. Annars kanske en inte är mogen att vara ledare. Alla är inte det. (Alla vill inte det heller, för övrigt)

Detta har fått mig att fundera på om inte de flesta team ständigt befinner sig i fas ett eller två, eftersom jag har en känsla av att rätt många ledare tror att konflikthantering handlar om att gå in och ”styra upp”, det vill säga skicka tillbaka teamet till fas ett. Fas tre är ju liksom jobbigare, eftersom ledarens roll inte är lika tydlig där. Hen ”behövs” inte. Och jag tror att det ett rent mänskligt att vilja känna sig behövd. Att styra upp, peka med hela handen och så vidare är ju väldigt konkreta sätt att liksom behövas. Och, inte minst, att bevisa för teamet, och sig själv, att hen är ledaren.

Däremot tror jag det är viktigt att gå emot det här, om en ska lyckas i en ledarroll. Alltså lyckas på riktigt. Det är supercentralt att ha modet att kliva tillbaka, att lita på att teamet klarar uppgiften. Visst, ledaren har ansvaret, men att peka med hela handen betyder inte att hen har full kontroll. Och det främjar inte någon utveckling.

Vad det handlar om är att våga släppa kontrollen och våga lita på andra. Ledaren har ansvaret ändå, och jag tror att ledaren blir bra mycket starkare och mer naturlig genom att släppa taget.

Klassiska litterära tonåringar

Romeo och Julia. Den klassiska berättelsen om den eviga kärleken. Kärleken en offrar allt för. Kärleken som skapar känslostormar. Kärleken där allt går fort. 

Hamlet. Också en klassisk berättelse om en missförstådd prins i ett land där mycket är fel. En prins som grubblar mycket. En prins som letar efter sig själv.

Klassiska pjäser skrivna för över fyrahundra år sedan. Inte sällan gestaltade av skådespelare i medelåldern. Inte minst Hamlet tycks fortfarande vara rollen många Thalias efterföljare drömmer om. Som kronan på den dramatiska karriären. När bägge pjäserna handlar om unga tonåringar.

Det förklarar en del. Säg den tonåring som aldrig grubblar. Som aldrig ifrågasätter sig själv. Som inte har hormonerna liksom utanpå kroppen. Som aldrig är himlastormande förälskad eller bottenlöst förtvivlad och övertygad om sin egen eviga ensamhet. I mina ögon känns det som skolexempel på vilken tonåring som helst.

Det Shakespeareanska språket ställer kanske till det. Jag tror att det gör att vi inte längre riktigt förstår exakt hur unga karaktärerna är. Men om en sätter in händelserna i det sammanhanget blir det på sätt och vis lättare att förstå. En tonåring kan bli så svartvitt förälskad att det känns som för evigt. En obesvarad kärlek kan kännas bottenlös (och svår att visa utan att skämma ut sig för övrigt). Kanske hade den gode William för så längesedan kunskap om hur tonåringar fungerar. Kanske lyckades han fånga essensen i de klassiska pjäserna. Jag tror det.

Medmänsklighet, empati och livsåskådningar – går det ihop?

Jag tror på medmänsklighet och empati. På att försöka förstå och sätta sig in i olika situationer. Nej, det går inte att helt känna hur någon annan känner. Det går inte att till fullo förstå allt som händer heller. Men det går att försöka förstå. Att respektera på riktigt.

När andra mår dåligt och/eller är ledsna blir jag ledsen. Jag drivs av att försöka förstå. Eller i alla fall finnas till. Självklart kan framgången vara blandad, men jag försöker alltid.

Jag tror på den ömsesidiga respekten också. Här funderar jag bland annat på olika ideologier. Det finns många olika, och även här handlar det, för mig, om att respektera andra precis som jag själv vill bli respekterad. 

Ta religion till exempel. Ett sånt där ämne som en kanske inte ska börja diskutera på mingelfester. Men i alla fall. Jag tror att tron kommer inifrån. Att den är personlig. Jag har väldigt stor respekt för människor med personlig andlig tro. Däremot har jag väldigt svårt för missionerande (inom vad det än vara må). Typ ”jag är så lycklig på grund av min tro, och vill att du ska tro likadant”. Men jag är lycklig redan. Var och en blir salig på sin tro. Och som sagt, tro för mig kommer inifrån och är personlig. 

Alltför ofta tycker jag dock att tro blandas ihop med olika trosinriktningar. Och det är inte samma sak. Inte heller är organiserad religion samma sak som tro. Ibland nästan tvärtom faktiskt. Organiserad religion blir politisk, och det har jag jättesvårt för. Jag tycker att religion på typ alla sätt ska hållas ifrån det offentliga samhället.

Däremot ska jag ärligt erkänna att jag inte förstår alla åskådningar. Men att inte förstå innebär inte att jag inte respekterar. Så länge grundläggande värden som att alla är lika värda finns. Och att ingen medvetet skadas. Då är min respekt där, och jag önskar att den alltid vore ömsesidig.

Posttraumatisk stress kanske kan förklara delar av historien

Jag har sett den danska tv-satsningen 1864 (en fantastisk produktion – se den!). I serien är kriget verkligen allt annat än romantiserat. Det visas som ett skitigt helvete. Visst, det är en tv-produktion, så självklart är det tillrättalagt, men ändå. Det finns också andra filmer om krig som inte alls är romantiserade. Bra tycker jag, eftersom krig är så, på ren svenska, jävla vidrigt. Mina tankar börja snurra. Tänk om det är så att väldigt många människor, historiskt sett, har lidit av posttraumatisk stress (PTS)?

Kungamakten och adeln levde hela tiden under hotet att någon släkting (eller någon annan) skulle sticka kniven i dem. Vad gör det med en människa? Det känns inte så konstigt att de beskrivs som helt paranoida. Troligen var de det, även rent medicinskt. Vem hade inte blivit stressad på gränsen till galenskap att hela tiden behöva vara så misstänksam mot allt och alla. Att hela tiden frukta för sitt eget liv? Lägg dessutom till att inte så få av dem var uppväxta med det här, de hade kanske upplevt att släktingar hade mördat varandra, eller i alla fall fängslat varandra. Inte så konstigt att de blev mer eller mindre galna.

Men så kallat vanligt folk hade det ju inte så. De lönnmördade inte varandra. Nej, det kanske de inte gjorde (vad vet vi?). Men de levde med att tvingas titta på offentliga avrättningar. Visst, det beskrivs som att folk gick dit för en stunds underhållning, precis som att många fascineras av blodiga olyckor idag, men ändå. Straffen och avrättningsmetoderna var onekligen bestialiska. Värsta splatterfilmen, fast på riktigt. Och vad gör det med människorna som ser på? Vad gör det med barnen?

Offentlig bestraffning är ju som bekant en metod att skrämma folk till underkastelse och lydnad, men jag är osäker på att det hjälpte (eller för den del hjälper). Brotten fortsatte, det har alltid funnits brott. Men att återkommande se utdragna avrättningar måste avtrubba åskådarna. De måste ha fått typ PTS.

Kanske är inte den kopiösa alkoholkonsumtionen (som ju är historiskt belagd) så himla konstig. Kanske är inte det faktum att vattnet beskrivs som så förorenat att det inte gick att dricka den enda förklaringen. Kanske är det att befolkningen, generellt sett, var så oerhört traumatiserad att den helt enkelt behövde alkoholen för att över huvud taget fungera. Tänkt om det var så. Även om det inte var uttalat.

Dessutom var det ofta krig. Att se det helvete som utspelar sig i krigssituationer. Att aldrig bearbeta det på något sätt. Vad gör det med människorna? Vad gör det med barnen? Vad händer med dem som växer upp i krigshärjade områden även idag. Jag tror att de faktiskt lider av just PTS. Att de är så avtrubbade att ingenting liksom spelar någon roll. För vad spelar egentligen roll, för den som har sett dessa helveten?

Hämmande värderingar

Jag har ungefär lika mycket preferens för extraversion som för introversion. Det vill säga, jag kan vara både extravert (hämta energi utifrån) och introvert (hämta energi inifrån mig själv). Det beror liksom på sammanhanget. Och det stämmer. Jag känner mig hemma i bägge. 

En del av mig som jag tror är introvert är mitt behov av egentid. Och att jag föredrar att åka på tjänsteresor, köra bil långt (förutom med familjen) och sånt själv. Det är så skönt att åka eller köra själv. Att slippa prata med andra. Det känns helt enkelt inte på något sätt avskräckande eller jobbigt att jag rätt snart ska börja pendla.

Samtidigt som jag i andra sammanhang tycker mycket om samtal och nätverkande. Det är väldigt givande och ofta roligt att prata inför andra, och att vrida och vända och diskutera. Bland annat.

Jag funderar en del på det här, och tror att det vore bra om inte alla liksom måste passa in i samma mall hela tiden. En lösning vore möjligen att sluta lägga in så mycket värderingar hela tiden. Jag inser att det inte är helt lätt att inte värdera, men varför inte försöka. Jag menar, vem eller vad är det som bestämmer att just utåtriktning är bättre än låt oss säga eftertänksamhet? Eller vice versa.

I min värld beror det på sammanhanget, och att det går inte riktigt att göra den värderingen. Helt enkelt för att jag inte tror att det går att säga att det ena är bättre eller sämre än det andra.