Blandade tankar om typ religion

Jag har stor respekt för andra människor, och för vad var och en väljer att tro på. Bara jag själv blir respekterad. Det vill jag klargöra först.

Däremot erkänner jag utan något som helst omsvep att jag blir obekväm om religionen (det är vad jag tänker skriva om nu) blir alldeles för närvarande. Om den blir för påtaglig. Faktum är att jag kan känna mig nästan provocerad. Eller inte ens nästan, jag blir provocerad av påtaglig religion. Och jag tror jag vet vad det beror på. Åtminstone delvis.

Mitt barndomshem var väldigt befriat från religion, och jag visste redan på mellanstadiet att jag inte var religiöst troende och inte skulle konfirmeras. Att göra det är ju att bekräfta sin kristna tro, och det är ju svårt att bekräfta något en inte har.

När jag gick på högstadiet hade vi varannan vecka schemalagd gemensam samling i aulan, och den hade i princip alltid kristet innehåll. Jag blev, redan då, provocerad, och tröttnade rejält. Senare, när jag börjat studera på universitet, fick en alltid frågan ”men då är du väl kristen?” när folk fick reda på att jag kom från Jönköping. Många blev uppriktigt förvånade när jag svarade nej. Jag tröttnade på det också.

Jag har läst väldigt mycket om alla möjliga religioner, och jag har svårt för den monoteistiska tanken. Att det skulle finnas en gud, en sanning, som alla bör bekänna sig till. Att alla andra har fel. Varför sätta sig till doms över alla andra liksom? Vad gäller det kan jag tycka att polyteistiska och naturreligioner är mer förlåtande (missförstå mig rätt).

Jag är väldigt icke-troende och oceremoniell, och jag är lycklig. Det finns ingen motsättning däremellan. Jag behöver inte den typen av förklaringsmodell.

Den som behöver det, fine, ha det. Men låt mig vara i fred. Jag kan diskutera religion, men jag vill inte utsättas för mission. Kanske är det också därför jag helst inte vill ha det alltför nära inpå. 

Mens

Idag är det tydligen internationella mensdagen. Mens. Detta röda helvete, som en har svurit över, när det rinner igenom, när det kommer när en inte vill, när det molar i magen. Nej, det är inte alltid jättekul. Men samtidigt är det så bra.

Mensen är bland det mest naturliga som finns. Den visar att en fungerar som en ska. Den är frisk. Ändå är den fortfarande så tabubelagd och skambelagd på många håll i världen. Flickor med mens måste gömmas undan, de får inte vidröra mat, inte andra människor (framförallt inte män), de får inte gå i skolan. Och det är ett gigantiskt problem, eftersom en könsmogen kvinna har mens i genomsnitt tre månader varje år. Snacka om att komma efter.

Det är inte heller jättelängesedan menstruerande kvinnor ansågs som orena i våra delar av världen. Exempelvis fick de inte gå till kyrkan, vilket får anses som hyfsat exkluderande i ett samhälle med kyrkoplikt.

Om jag inte missminner mig helt så har mensen också tillskrivits övernaturliga egenskaper. Kanske bra i vissa sammanhang, men mest stigmatiserande. Blodet är ett tecken på övernaturlig häxkraft och därmed orent liksom. Eh, det är bara ett ägg som inte har blivit befruktat. Inte direkt livsfarligt, eller inte ett endaste dugg farligt.

Mens anses som äckligt. Och visst, jag kan absolut sälla mig till skaran som tycker det ibland. I alla fall när det gäller mig själv. När blodet hamnar där jag inte vill att det ska vara. Men egentligen är det inte äckligt. Det är en fullständigt normal kroppsfunktion, som visar att kroppen fungerar. Och den ska fan inte vara skambelagd.

Bekräfta, ja vadå?

Nu har vi väl gått in i hänryckningens tid. En tid fylld av bröllop och konfirmationer. Eller, faktiskt inte så fylld av det alls. För mig och min familj alltså. Gift är jag sedan 2004, och det blir ju tolv år sedan i år. Döttrarna ska inte gifta sig på länge än, om ens alls, så bröllop blir det inte. Och konfirmation? Nej, hoppar det också.

I min klass, för rätt längesedan, var vi fyra som inte konfirmerade oss. Skälen var olika, någon pallade inte, någon hade fullt upp med andra intressen. Själv hade jag bestämt avsagt mig konfirmation flera år tidigare. Jag hade liksom ingen tro att bekräfta. Det har jag fortfarande inte, trots att jag tycker att religioner är väldigt spännande.

Överlag hade jag blivit väldigt anti, inte minst eftersom nästan varje så kallad gemensam samling (nån som minns den rätt menlösa aktiviteten?) på högstadiet innehöll någon slags information från olika kyrkor och samfund. Tillbaka till konfirmationen, den enda som egentligen reagerade på mitt beslut var min icke-troende farmor – att konfirmera sig var något fint och något en bara gjorde. Hon släppte det dock rätt snabbt.

Min mormor, och den faktiskt troende delen av släkten, däremot verkar inte ha förväntat sig något annat. Jag fick min present när jag fyllde femton istället.

Det här har färgat mig, det är jag medveten om. Men jag försöker vara mer neutral nu. Fast det är svårt när det gäller närmaste familjen. Men jag jobbar med att försöka att inte diskutera det för mycket.

Nu är äldsta dottern fjorton, snart femton, och hon har vänner som konfirmerar sig nu. All respekt åt dem, och jag hoppas att de inte gör det bara för presenterna (det förekom åtminstone i slutet på åttiotalet). Och visst kan det säkert vara bra att prata om existentiella frågor med andra jämnåriga, även om det borde gå, och går, att göra även utan att blanda in gudstjänster. Jag måste också erkänna att jag innerst inne är ganska glad att hon inte gör det.