Året som snart gått

2016 är snart slut. Det har innehållit oro i världen, med terror, fundamentalism, brexit och Trump. Tänkte dock fokusera på mitt eget 2016 här. Min resa har fortsatt, och kanske lite ändrat riktning. Mitt rättspatos finns kvar, det finns alltid, min empati och mitt helikopterseende likaså.

När året började jobbade jag fortfarande i Skara, och låg i startgroparna för att projektleda FULT? en utställning om det fula och varför det anses som det. Vem bestämmer det liksom? Det kom att bli ett roligt arbete, vi lyckades få ihop en rätt så fin, och ganska rolig, utställning. Under våren började det dock gnaga mer och mer. Var det detta jag ville? Dels var det långt – tre timmar bakom ratten varje dag – dels kändes inte museibranschen lika spännande längre. Jag hade onekligen jobbat inom den i över tio år, och då börjar även ett varierat jobb gå på rutin. Kontentan av detta gnagande blev att jag sade upp mig, utan att veta vad jag skulle göra istället. Ångrar mig inte en sekund.

En del i den insikten och det beslutet var att jag avslutade ytterligare en ledarskapskurs under vårterminen. Eller en omvälvande ögonöppnare. Jag har skärskådat mig själv, och känner mig själv mycket bra nu. Jag vet att jag har modet att sluta om jag vill det, att slå in på nya vägar. Sedan att jag troligen inte kommer att göra det hela tiden, men jag vet att jag vågar och kan. Och att det inte är så farligt.

Sommaren, rätt kylslagen, blev bra med en avkopplande vecka på Mallis som höjdpunkt. En utlandsresa till hanns med, till London vid påsk. En resa som blev som Londonresor brukar (har varit där rätt många gånger nu), trots dramatisk inledning. Note to every one – det är läskigt att landa i full storm…

När hösten kom anmälde jag mig till vikarieförmedlingen. Nästan direkt erbjöds jag en månad på Attarpsskolan, och det blev lite mer än så. Hela terminen blev jag kvar, och det var så givande att jag nu helt seriöst har planer att bli lärare på riktigt. Det är ett så viktigt jobb, och ungdomarna är vår framtid, vare sig vi vill det eller inte. Jag har mer eller mindre jobbat med ungdomar i mer än tio år, och det är rätt fantastiskt (när en inte blir galen på dem, det händer det också).

Jag har också äntligen kommit igång att skriva under hösten. Skriver varje dag, och har gjort det i än så länge snart två månader. Jag vet inte var just det kommer att landa, men jag gör det. Och det känns bra.

Slutsatsen är att det återigen blev ett rätt omtumlande år. Lite av en bumpy ride, men det är mestadels spännande. Nu kör jag vidare, troligen på någon annan skola (inte helt klart som det ser ut nu). Let’s go!

Annonser

Tugga tuggummi med keps

Jag har tänkt lite. Det händer ju att jag gör det. Detta med regler, det kan ju vara bra. Men vissa regler har jag väldigt svårt att förstå. Exempelvis att inte få ha keps eller mössa på sig inomhus, att tugga tuggummi, att använda mobil. Reglerna finns ganska ofta i skolan, även om de litegrann börjar luckras upp. Ibland sägs det att en inte tuggar tuggummi i arbetslivet. Eh, jo… Såvitt jag har märkt påverkar det inte prestationen något överhuvudtaget. En behöver ju inte nödvändigtvis tjaggla och blåsa bubblor. Men hur många gör egentligen det. 

Och huvudbonader påverkar såvitt jag vet inte heller tanke- och prestationsförmågan. Argument jag har hört är ”det har en helt enkelt inte” eller ”det ser inte bra ut”. Säger vem? Det är ju egentligen bara fråga om någon gammal förlegad norm om hur en ska vara klädd. För övrigt är det bara ett klädesplagg bland andra. Hur ofta hör en ”ta av dig tröjan, det passar sig inte att ha den härinne”. I princip aldrig, är väl svaret på det. Det handlar bara om normer.

Mobilen då, den tar ju visst fokus. Visst, så kan det vara, men jag läste nyligen en artikel (eller blogginlägg för att vara exakt) av Micke Gunnarsson där han skrev att han tyckte det var så tråkigt att inte minst vuxenvärlden ofta utgår ifrån att barn och unga kommer att missbruka just mobilen. Visst händer det att det spelas spel, eller att det snapchattas. Men ibland tror jag att just de företeelserna ibland kan tjäna som micropauser. Som i sin tur kan främja fokus. Den traditionella bilden av arbetsro är inte arbetsro för alla. För övrigt har jag varit på många professionella möten och seminarier där mobilen använts flitigt.

Jag tror att det handlar om sunt förnuft, och tror inte på att bara förbjuda. Som mobilen, när uppmärksamhet krävs åt ett håll kan den med fördel läggas undan, i andra sammanhang kan den vara med.

Kepsar och tuggummin då. Tja, ska jag vara ärlig händer det att jag inte ens märker dem, så oviktigt tycker jag att det är i sammanhanget. Men vi är alla olika, och jag tror att det bästa är att hitta själv vad som känns ok för just mig, och att faktiskt kunna motivera varför. Alltså inte bara med ”så gör en inte” eller ”det ser inte bra ut”.

Avdramatisera liksom. Det som är ok behöver en inte provocera emot, och då funkar det oftast.

    Arbetsmiljö, arbetsro och lärstilar

    Jag har erfarenhet av så kallat kreativa arbetsprocesser. Många idéer som ibland sägs rakt ut, olika åsikter, testande, runda bord, soffor, kaffedrickande… För utomstående kan det helt säkert upplevas som rörigt och utan ordning och struktur. Och ingen arbetsro. Men det ger alltsomoftast resultat. Och en (läs jag) blir inte uttråkad. Det måste finnas många bollar liksom.

    Jag har också erfarenhet av att sitta i tystnad och jobba till synes strukturerat. Traditionell arbetsro finns. I princip har jag själv inga problem att jobba så, men det kan hända att jag tappar fokus. Att jobba med samma uppgift, under tystnad. Då flyger åtminstone mina tankar lätt iväg.

    Jag funderar lite på det här vad gäller arbetsro i skolsituationer. Visst, under genomgångar är det inte så dumt att lyssna. Och kanske anteckna. Men faktum är att jag också har varit på föreläsningar där vi inte fick anteckna. Och inte sitta i traditionell klassrumssittning. Vi uppmanades också att ifrågasätta och diskutera. Och faktum är att något händer med fokus då. Det blir ofta rätt så bra. Ovant, men bra.

    Vidare till grupparbeten, förväntan och uppmaningen är ofta att prata tyst och anteckna fokuserat vad gruppen kommer fram till. Men alla funkar inte så. Tillbaka till den kreativa processen. Att sitta på bord, att stå upp och kanske rentav röra sig och prata med hela kroppen. Det är inte att vara ofokuserad. Det är bara en annan typ av arbetsprocess. Den finns definitivt i kreativa näringar och där innovationer görs. Måhända rörig, men den leder framåt. Och i vissa grupper är det arbetssättet som fungerar.

    Dessutom är ju vi människor inte stöpta i samma form. Tystnad är behaglig och ger arbetsro för en del människor, medan den tvärtom kan vara direkt stressande för andra. I tystnaden hörs allt. Ventilation, knäppningar, skrapanden, andras andning. Den kategorin av människor får inte mycket gjort när det finns traditionell arbetsro, det vill säga tystnad. Och lär sig inte mycket heller.

    Dilemmat är hur det här ska gå att få ihop. Alla kan inte få just sin ultimata situation jämt. Men kanske ibland.

    Jag tror att det är viktigt att vara medveten om att vi just är så olika, och att det inte handlar om rätt eller fel.

    Tänk själv och dra egna slutsatser

    Ibland talas om att det bara är så kallad ”katederundervisning” som ger kunskap. Undervisning där läraren ger eleven färdig fakta, som eleven i sin tur lär sig och repeterar. Men är det verkligen bara det som är kunskap? Själv vill jag nog snarare påstå att kunskap är förståelse och förmåga att tolka själv. Att komma fram till egna slutsatser. 

    Visst, det finns kunskaper som liksom bara är. Det är svårt att tolka 1+1 med något annat svar än 2, eftersom svaret är just 2. Och att hävda att ”men jag tolkar det och tycker att det ska vara 3” är hyfsat meningslöst. Men andra ämnen, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora (ok, språk är rätt regelstyrda. Men de är föränderliga och förändras hela tiden). Vad gäller just matte tänker jag att det är bra att lära med praktiska exempel från verkligheten. Det känns lättare att ta till sig än att bara jobba med siffror och teoretiska regler. Jag minns med fasa mattelektioner på högstadiet när vi fick lära oss att rabbla konjugatregeln utantill (följden blev att jag kunde rabbla men inte tillämpa).

    Förr (före min tid) fick skolbarnen lära sig kungar och krig inom ämnet historia. Det kan vara intressant. Eller jättetråkigt. Men skapar det en historisk kunskap? Inte riktigt. Det finns inga som helst garantier att den som kan rabbla Sveriges kungar också förstår historieskedet, hur allt hänger ihop, eller varför alla dessa kungar var viktiga (om de nu var det – var finns alla andra liksom?). Kungalängden är förvisso en kunskap, men en väldigt ytlig sådan. Och ärligt talat, hur viktig är den egentligen? Faktum är att jag kan rabbla den, men har ärligt talat aldrig haft någon direkt nytta av den (mer än möjligen i frågesportsammanhang). Här skulle jag kunna ta upp den stora snedfördelningen i representation i just historia, men det får bli ett annat inlägg.

    Överlag är jag tveksam till vilken den egentliga nyttan är med att kunna rabbla en massa fakta. Alltså bara rabbla utan att analysera och förstå. Utan att kunna redogöra med egna ord. Jag är förespråkare för att tänka själv. Vad det har med saken att göra? Tja, tänk själv.

    Jag tror på undervisning som ger eleverna verktyg att tänka själva. Att lära sig dra egna slutsatser. Och att inte tro blint på det som sägs. Jag tror på diskussioner och att jobba tematiskt. Att se till helheter och hur väldigt mycket i livet hänger ihop. Och jag tror på att testa själv. Det finns olika sätt att göra det på, men just laborativa arbetssätt inbillar jag mig är bra.

    Mens

    Idag är det tydligen internationella mensdagen. Mens. Detta röda helvete, som en har svurit över, när det rinner igenom, när det kommer när en inte vill, när det molar i magen. Nej, det är inte alltid jättekul. Men samtidigt är det så bra.

    Mensen är bland det mest naturliga som finns. Den visar att en fungerar som en ska. Den är frisk. Ändå är den fortfarande så tabubelagd och skambelagd på många håll i världen. Flickor med mens måste gömmas undan, de får inte vidröra mat, inte andra människor (framförallt inte män), de får inte gå i skolan. Och det är ett gigantiskt problem, eftersom en könsmogen kvinna har mens i genomsnitt tre månader varje år. Snacka om att komma efter.

    Det är inte heller jättelängesedan menstruerande kvinnor ansågs som orena i våra delar av världen. Exempelvis fick de inte gå till kyrkan, vilket får anses som hyfsat exkluderande i ett samhälle med kyrkoplikt.

    Om jag inte missminner mig helt så har mensen också tillskrivits övernaturliga egenskaper. Kanske bra i vissa sammanhang, men mest stigmatiserande. Blodet är ett tecken på övernaturlig häxkraft och därmed orent liksom. Eh, det är bara ett ägg som inte har blivit befruktat. Inte direkt livsfarligt, eller inte ett endaste dugg farligt.

    Mens anses som äckligt. Och visst, jag kan absolut sälla mig till skaran som tycker det ibland. I alla fall när det gäller mig själv. När blodet hamnar där jag inte vill att det ska vara. Men egentligen är det inte äckligt. Det är en fullständigt normal kroppsfunktion, som visar att kroppen fungerar. Och den ska fan inte vara skambelagd.

    Lite Eurovision, och vikten av kultur

    Eurovision är ett spektakel. Det kostar en hel del pengar, vilket diskuteras fram och tillbaka. Visst kostar det, men det gör allt. Och vad är det för fel på att många blir glada och har roligt för en stund? Jag tänker att det här egentligen handlar om kultur, resursfördelning och en väldig massa tyckande. Och jag kan bli lite trött på allt tyckande och skulle önska att fler försökte se till helheten.

    Det händer rätt ofta att det gnälls på att det läggs så mycket pengar på kulturen, och att det borde läggas på exempelvis vård istället. Att kulturen inte är viktig. Men jag tror att det handlar om hur resurser är fördelade inom olika budgetposter. Vården har en post, skolan en och kulturen en. Typ.

    Absolut är vården viktig, mycket viktig, precis som skolan, och inom bägge sektorerna borde resurserna troligen fördelas om. Det är dock en annan diskussion. Här handlar det om vikten av kultur. Vikten att få andra värden, vikten att också ha roligt. Då mår en också bra.

    Det finns studier att kultur fungerar utmärkt som rehabilitering. Jag tror att den också är förebyggande. En tid och en plats för eftertanke. En hjälp att se världen från andra håll. Och jag tror att vi behöver det.

    Det finns också studier som visar att kultur och kreativitet går hand i hand med entreprenörskap och samhällsutveckling. Således borde kultur (i form av estetiska ämnen) få mer tid i skolan. Varför inte i direkt kombination med mer teoretiska ämnen? Jag tror det skulle bli en win-win i allra högsta grad.

    Vad har då Eurovision med kultur och den här diskussionen att göra? Mycket, skulle jag säga. Det är nämligen kultur. Precis som konst, teater, dans och kanske mer finkulturell (vem som nu bestämmer det) musik.

    Dessutom vill jag hävda att kultur och idrott borde korsbefruktas betydligt oftare, men det tar jag en annan gång.

    Älskade modiga ungdomar utmanar normer

    Häromveckan var jag i tre dagar på en högstadieskola och jobbade med normer och dramaövningar. Bakgrunden var en idé jag har klurat på i flera år, att drama är en sådan bra metod för att utmana och utveckla sig själv. 

    För egen del har jag haft enormt mycket nytta av drama och teater. Tack vare det vågar jag mycket mer. Jag har liksom hittat mig själv på något sätt. Nej, jag säger inte att alla hittar sig själv i drama. Men jag tror att det är nyttigt för alla att prova dramaövningar. Att våga vara lite fånig.

    Vidare har jag ständigt trillat in på normer och genus under nu ganska många år. Dels intresserar det mig, dels är det så viktigt att bli medveten om att vi alla mer eller mindre styrs av normer. Men att de är stadda i ständig förändring.

    Tillbaka till mina tre dagar med tonåringarna. De fick börja med att stå nära varandra med handflatorna mot varandra, och under tjugo sekunder titta in i varandras ögon under tystnad. Eller nåja, relativ tystnad uppblandad med bubblande fniss och skratt. Jepp, det är en rätt jobbig övning. Men de gjorde den. Och de klarade den.

    Sedan var det röstövningar (rolig effekt när målbrottsröster ska klara det…), övningar som speglingar, enkel mim (hur ser en ut när en är kär?), namnbyten, högstatus lågstatus och slutligen cross gender. Tjejerna fick sitta som killar och killarna som tjejer. ”Detta är jätteobekvämt”, sade både tjejer och killar.

    Eleverna fick sedan sätta ihop och spela upp små scener där de bytte kön, var föräldrar och lärare. Och de var jätteduktiga. Fjortonåriga killar som fixade tofsar och flätor, och trånade efter Justin Bieber; och jämnåriga tjejer i keps som bredbent klagade på överreaktioner. Såklart att de var stereotyper, men det uppmanade jag dem att vara. Allt för att få syn på sina egna normer.

    Jag tycker att ungdomarna är fantastiska. De bjuder på sig själva (efter sina egna förutsättningar), och de ger hopp om framtiden. De är liksom modiga, även om de (såklart) ibland mår som alla tonåringar gör. Spelet mellan könen och olika roller är liksom detsamma. Det är inte lätt. Hur ska en ung människa hitta rätt, typ. Och det är ibland läskigt och svårt. Precis som det ska vara.

    Tjejer och killar, kvinnor och män

    Det finns forskningsstudier som säger att elever upplever att tjejer och killar tar lika mycket plats om det i själva verket är killarna som dominerar. Om det däremot är så att bägge könen pratar lika mycket upplevs det som att tjejerna dominerar. Väldigt intressant. Och inte ett dugg förvånande. Men varför är det så?
    Som vanligt är den rådande samhälleliga normen svaret. Normen som säger att killar ska prata mer än tjejer. Således reagerar vi inte när de gör det. Däremot upplevs tjejer som tar plats, som dominerar, som pratar mycket, som störiga. Trots att det enda de gör är att agera som killarna alltid (nästan) gör.

    Det känns inte heller som en jätteslump att kvinnor som offentligt agerar som män brukar göra (tänk exempelvis komiker, radio- och tv-profiler) blir oerhört mycket mer kritiserade och ifrågasatta än sina manliga kolleger.

    Och så är det även om tjejer alltsomoftast uppmanas att ta mer plats. Att ta för sig mer. Det blir ganska ambivalent och förvirrande. Hur ska en vara liksom?

    Jag tror att en stor nyckel är att öka medvetenheten om att det är såhär. Först när vi ser det, och accepterar det, kan vi göra något åt det. Vi vuxna kan ju kanske till att börja med fundera på hur vi värderar och varför. Dessutom kan vi ju fundera på varför alla hela tiden måste ta för sig. Räcker det inte att liksom bara vara? Vara sig själv.

    Är det verkligen så att de som hörs och syns mest har mest att komma med? Eh, nej. Men då måste vi tänka utanför den trygga lådan här också. Vi måste hitta andra sätt att mäta. Och sluta värdera utifrån normer vi inte ifrågasätter.

    Lätt med åsikter om skolan

    ”Klasserna är för stora”. ”Klasserna är för små”. Lärarna byts för ofta”. ”De är föräldralediga jämt”. ”Lärarna är för gamla”. Ja, är det något ämne som många klagar på så är det skolan. Det är inte alls särskilt konstigt. Skolan berör oss alla, och den är viktig för hela samhället. Problemet är att många inte tycks se att skolan är en arbetsplats för människor som alla oss andra. Lärare är faktiskt människor. Jag känner flera stycken (varav en del bytt jobb flera gånger, och andra troget stannat kvar – precis som i övriga yrkeslivet)

    Dessutom tycker jag mig uppleva att det finns mycket förutfattade meningar. Många rykten som florerar. Nej, jag pratar inte om något specifikt. Inte just nu. Många tycks jämföra skolan med sin egen skolgång. ”På min tid var det minsann ordning”. Men var det verkligen alltid det? Och, vilket är jätteviktigt, vi får inte glömma att hela samhället ser annorlunda ut. Krasst uttryckt tror jag inte att det delas ut lika många guldklockor för lång och trogen tjänst någonstans längre.

    Jag tror att en väg skulle kunna vara att fler och fler skolor införde den lärande organisationen. En organisationsform med stort medinflytande, med tvärgrupper och med stort ansvar för alla yrkeskategorier. Förvisso ett något tungrott system ibland. Men jag tror att om insyn och transparens finns ökar först den interna förståelsen. Och då vinner en så mycket mer. I förlängningen.

    Som förälder tror jag att det är viktigt att lita på skolan. Att de som arbetar där faktiskt kan sitt jobb. Att de vet vad de gör. Och om en ska lägga sig i ska en liksom göra det på rätt sätt. Var tvungen att få med det på grund av att jag själv har kontinuerlig dialog med mina barns skola. Men jag skulle aldrig drömma om att lägga mig i den pedagogiska planen, annat kan jag dock lägga mig i. Eller söka information om, för att vara mer exakt.

    Statistiskt är det överlag, oavsett arbetsgivare eller huvudmän, så att läraryrket idag är ett av de yrken flest lämnar. Det beror inte på lärarna – de gör överlag ett fantastiskt jobb. Det beror faktiskt, som jag ser det, inte på vilket skola det handlar om heller. Skolor i Sverige är ganska styrda av läroplaner och skolinspektioner och sådant. Däremot beror det på skolpolitik. På vilka politiska beslut om har tagits visavi skolan. Och det ska ingen lärare eller skola lastas för.

    Avslutning av bästa kursen

    Rekommenderar att läsa ledarskap. Det är roligt och väldigt utvecklande. Jag avslutade (nästan) en sådan kurs på högskolan i Jönköping idag. Seminarium med opponeringar hela dagen, sedan avslutningsmiddag på restaurang med stora delar av klassen. Jag kommer faktiskt sakna deltagarna, och ska verkligen försöka hålla kontakten med dem.

    Nu är det bara några smärre kompletteringar kvar, sedan har jag 15 högskolepoäng i operativt ledarskap. De kompletteringarna ska jag dock inte göra idag.

    92/100