Om att vara trygg i sig själv

”Men klarar hon verkligen det, hon som är så blyg.” Typ liknande sades då och då om mig när jag var ung, alltså före tjugo års ålder. Trots att jag bestämde gymnasielinje redan i sexan, inte konfirmerade mig trots att nästan alla andra gjorde det, reste ensam till Tyskland för att besöka en brevvän där. Kanske inte särskilt världsomvälvande saker, men det fanns folk som inte trodde det om mig. Och jag var blyg. Jag hade hiskligt dåligt självförtroende (vilket ställde till med en del). Men jag har klarat en hel del också. Rätt mycket faktiskt. Och det dåliga självförtroendet är nu inte mer än ett avlägset minne.

Jag funderar en del kring det där, vad andra tror och tycker. En annan sak som hörs ibland är typ ”Ska hon inte bestämma sig? Ska hon byta jobb igen?” Ja, det är väl ändå upp till mig. Jag vet utmärkt väl vem jag är, och därför spelar det liksom ingen roll om andra kanske tycker att mina val är märkliga. Jag kan stå för dem, och det är oerhört skönt.

På sätt och vis kan jag tacka den turbulenta tiden som avslutade min tid på museet. Den längsta anställning jag har haft faktiskt, jag jobbade där i princip i tio år. Men jag blev uppsagd, och det var bland det bästa som kunde hända. Faktum är att jag troligen hade sagt upp mig ändå. Tanken fanns där flera år innan allt eskalerade. Fast det var det inte många som visste.

Jag har lärt mig att det inte är livsfarligt att hoppa av, att börja på nytt. Jag gör det nu, har bytt bransch, och läser på universitet igen. Trots att jag redan har en magisterexamen, och mer därtill. Men det är roligt att lära sig mer. Att lära nytt. Jag slutar nog aldrig att vara nyfiken. Vad finns bakom nästa hörn liksom?! Jag vet inte, och det är ganska spännande!

Om att vara trygg i sig själv

”Men klarar hon verkligen det, hon som är så blyg.” Typ liknande sades då och då om mig när jag var ung, alltså före tjugo års ålder. Trots att jag bestämde gymnasielinje redan i sexan, inte konfirmerade mig trots att nästan alla andra gjorde det, reste ensam till Tyskland för att besöka en brevvän där. Kanske inte särskilt världsomvälvande saker, men det fanns folk som inte trodde det om mig. Och jag var blyg. Jag hade hiskligt dåligt självförtroende (vilket ställde till med en del). Men jag har klarat en hel del också. Rätt mycket faktiskt. Och det dåliga självförtroendet är nu inte mer än ett avlägset minne.

Jag funderar en del kring det där, vad andra tror och tycker. En annan sak som hörs ibland är typ ”Ska hon inte bestämma sig? Ska hon byta jobb igen?” Ja, det är väl ändå upp till mig. Jag vet utmärkt väl vem jag är, och därför spelar det liksom ingen roll om andra kanske tycker att mina val är märkliga. Jag kan stå för dem, och det är oerhört skönt.

På sätt och vis kan jag tacka den turbulenta tiden som avslutade min tid på museet. Den längsta anställning jag har haft faktiskt, jag jobbade där i princip i tio år. Men jag blev uppsagd, och det var bland det bästa som kunde hända. Faktum är att jag troligen hade sagt upp mig ändå. Tanken fanns där flera år innan allt eskalerade. Fast det var det inte många som visste.

Jag har lärt mig att det inte är livsfarligt att hoppa av, att börja på nytt. Jag gör det nu, har bytt bransch, och läser på universitet igen. Trots att jag redan har en magisterexamen, och mer därtill. Men det är roligt att lära sig mer. Att lära nytt. Jag slutar nog aldrig att vara nyfiken. Vad finns bakom nästa hörn liksom?! Jag vet inte, och det är ganska spännande!

Det finns inte ett sätt att leda, det finns många

”Nej, jag har inte den ledarstilen” eller ”i ledarroll gör en såhär”. Det har jag hört sägas hyfsat många gånger. När det finns, och måste finnas, flera stilar beroende på hur gruppen ser ut, vilken utvecklingsfas den befinner sig i, vilka individer som ingår, och vem ledaren är som person. Det måste anpassas. Och ingen är den andra lik. Kort sagt, det som flera olika forskare belyser i ledarskaps- och teambuildingteorier.

Visst finns det sätt att leda som är bättre anpassade till olika situationer än andra. Men situationerna är just olika. Precis som vi alla har olika ryggsäckar. Och en ledarstil som passar en ledare i en grupp behöver inte alls vara den bästa i andra sammanhang. Kompext? Ja, verkligen.

Jag tror att ett av grundorden är empati, anpassningsförmåga och att se till vad som blir bäst för helheten, i förlängningen för resultatet. Om det är lätt? Nej, verkligen inte. Men att vara ödmjuk och sig själv förenklar åtminstone något. 

Det här funderar jag en hel del på. Och jag tror på riktigt att det är applicerbart på många ställen. Ledare finns överallt – chefer, teamledare, projektledare, lärare, you name it.

Dröm att flyga

En resa som inte liknar någon annan. Så kan den kurs jag studerat i år sammanfattas. Det har varit skratt och tårar och allt däremellan. Det har varit insikter, inte minst om mig själv, och det har varit nya vänskaper. A hell of a ride, helt enkelt.

Nu ska jag förvalta det jag lärt mig om mig själv också. Mycket har jag egentligen haft på känn länge. Men det har blivit som den spark i baken jag faktiskt behövde. Jag har väl stått där och balanserat ett tag. Men hoppa då, har ju sagt att jag ska hur länge som helst.

Och jag har gjort småhopp. Och jag måste kolla förutsättningarna för olika språng. Kanske är det inte heller hoppa jag ska göra. Jag ska flyga. Flyga. Det ska jag göra. Känna luften under vingarna.

Nej, jag tänker inte vara mer detaljerad än så. Inte nu. Dels på grund av att jag inte riktigt vet. Dels för att jag inte riktigt vill. Men jag spanar mot horisonten, och försöker se även bortom den. Jag är nyfiken på vad som finns där.

Faktum är att det egentligen är som ett spännande äventyr. Lite läskigt. Men säg det äventyr som inte kittlar lite.

Nu hör jag nästan hur avgångarna börjar ropas ut. Vilken ska jag borda? Måste kolla först. Men sen. Sen flyger jag. Kanske blir det skumpigt och turbulent stundtals, men det är ju som själva livet.

Vänta bara lite. Sen lyfter jag. Jag vågar.

Dagen vänder mot ljuset

Det lackar mot jul. En tid då dagen vänder, och vi går mot ljusare tider. Kanske en tid av eftertanke. 

Under den senaste veckan har Musikhjälpen pågått i radio och tv. Samma vecka sändes också Svenska hjältargalan. I den förstnämnda samlades strax över 31 miljoner kronor in för att ingen ska behöva fly från klimatet. 31 miljoner. Det är mycket. Visst, det kan alltid bli mer, men resultatet ger mig ändå visst hopp i en mörk tid.

Svenska hjältar. Ja, vad är en hjälte egentligen? I detta fall handlar det mycket om osjälviskhet. Människor som på olika sätt ställer upp, som sätter andra före sig själv. Och den definitionen ställer jag upp på. Galan uppmärksammade insatser som visar på godhet. Också de insatserna inger visst hopp. Det finns godhet. Det finns människor som gör skillnad.

Och visst, det handlar galor och mediajippon. Men det behöver ju absolut inte vara fel för den sakens skull. Jag tycker inte det. Inte alls faktiskt. Jag tycker det är alldeles utmärkt att godhet också får sin plats i strålkastarljuset. Jag tror vi på sätt och vis behöver det.

Som jag ser det kan godhet yttra sig på många sätt. Det kan vara att ta initiativ, att göra saker för andra, det kan vara att vara med och skapa debatt. Men det kan också vara så enkelt som att säga hej. Eller att faktiskt tala om för andra att en tycker att de är bra. Faktum är att det inte ens är särskilt svårt. Och själv tror jag på positiv feedback och vänliga handlingar.

Det finns alltid en strimma av hopp. Även när det blåser kallt och är mörkt. Och ser vi till historien ser vi att nästan allt går i vågor. Ibland går det fort framåt, sedan kommer en backlash. Nästan alltid. Men den följs av motkrafter och det vänder igen. Som en pendel, eller som en cirkelrörelse. Nästan alltid. Det finns alltid en strimma av hopp. Och att ge upp och resignera är inget alternativ.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något

Detta ska egentligen inte handla om mig, men kommer nog att göra det ändå. Jag börjar såhär. Jag är världsförälder. Stödjer Action Aid. Ger till tiggare när jag har kontanter (som bekant har en inte alltid det). Försöker alltid hälsa och le. Försöker vara medmänsklig. Försöker göra det som är rätt och stå upp för andra (och mig själv). Jag skriver om empati och medmänsklighet och respekt. Men visst skulle jag kunna göra mer.

Lite kan det gnaga ibland att jag inte så ofta orkar engagera mig rent handgripligt. Genom att åka till flyktingboenden och hjälpa till. Genom att delta i alla manifestationer och demonstrationer. Jag blir så imponerad av alla som gör det. Av alla som drar igång initiativ. Själv har jag som sagt mina ord. Kanske låter det ibland som propagerande, och det är det väl.

Det gnager också lite att det inte alltid går att leva upp till de egna idealen, utan vara trött och sur och irriterad i vardagen. För det kan jag vara (fråga min familj). Men kanske är det att helt enkelt vara mänsklig.

Jag tror dock att det där lilla är nog så viktigt. Att le mot en medmänniska, att stå upp för andras rättigheter. Det kan handla om en flykting eller en tiggare. Men det kan också handla om andra som far illa. Det händer ju tyvärr hela tiden här i vårt skyddade samhälle att människor inte har det bra. På olika plan.

Häromdagen läste jag exempelvis en artikel om att trots att ohälsotalen på grund av stress och dålig arbetsmiljö ökar på våra arbetsplatser lägger chefer allt mindre vikt vid socialt och organisatoriskt arbetsmiljöarbete. Att människor far illa och mår dåligt på sina jobb är inte viktigt. Att ekonomin slimmas är viktigare än att de som jobbar inte håller ihop. Att de går sönder. Jag blir ledsen och oerhört arg på sånt. De mänskliga värdena måste sättas högre. Överallt och alltid.

En f d grå mus som struntar i Jante

En gång i tiden fanns en grå liten mus i en mellanstor svensk stad. En grå mus som inte alls såg sitt eget värde. En grå mus som inte trodde att någon såg henne, än mindre visste vem hon var. Den grå musen finns inte längre. Den grå musen är nämligen jag själv. Och nuförtiden är jag inte någon grå mus.

Jag tycker att det är intressant detta att sänka sig själv. Och hur oerhört vanligt det är. ”Inte ska väl jag.” ”Nej, jag kan inte.” ”Jag duger inte.” Det kan en väl visst. Jag kan ganska mycket. Jag är smart, och det vet jag. Varför ska jag förminska mig då?

Det var precis det jag gjorde. Förminskade mig själv. Jag trodde på fullaste allvar att jag inte dög till särskilt mycket. Eller att andra inte brydde sig om mig (förutom närmaste familjen då förstås). Nu såhär i efterhand tror jag väl inte riktigt att det var så. Problemet var väl att jag själv inte var mottaglig. Jag dög ju inte, som sagt. Eller hur?!

Naturligtvis spelade det i mitt fall in att det fanns andra barn och ungdomar som inte alltid var särskilt snälla. Sådant späder på ett redan dåligt självförtroende. Och det tar väldigt lång tid att bygga upp. Men det går, och det är på alla sätt värt att jobba aktivt med det.

Jag skulle önska att det var mer accepterat att tro på sig själv. Missförstå mig rätt nu, men många, inte minst ungdomar, tillåter inte sig själva att säga att de är bra som de är. Visst det är inte lätt, när en är ung vet inte ens själv alltid vem en är. Men det är inte riktigt socialt accepterat att vara så självsäker heller. Framför allt inte bland tjejer. Det hör till att liksom säga att en är ful, dålig och vad du vill. Och det är jäkligt trist.

Själv har jag på senare år börjat säga att jag struntar i Jante. Jag gillar inte ens Jante. Visst, det finns väl poänger med att inte förhäva sig, men att på gränsen till utplåna sig själv. Nej, jag tycker att en ska stå för att en är bra. För så är det. Jag är bra, och jag är duktig på mycket. Se där, det var inte ens svårt att skriva det. och bland annat därför är den där grå musen borta sedan länge.

Att våga (och så lite koskräck)

Jag tror att det är viktigt att våga saker. Att inte bara fega ur. Och tro mig, jag har backat många gånger för att jag inte har vågat. Det händer fortfarande. Men nu försöker jag ta mig i kragen och hoppa i alla fall.

Rädd är jag för en hel del. Höjder är ungefär det värsta som finns. Dem undviker jag. Precis som bergochdalbanor. I alla fall oftast. Det är liksom bara läskigt att åka dem. Och högt. Och, inte att förglömma i det fallet, inte nödvändigt. Sånt gör jag inte.

Dessutom är jag inte jätteförtjust i många djur. Exempelvis har jag koskräck. Jo, kossor kan vara fina att titta på, på behörigt avstånd. Är de för nära, och för många, är de däremot jätteläskiga. Jag glömmer aldrig när bilen jag körde nästan fastnade i en kohage. Korna flockades runt den, och jag hörde deras andedräkt genom rutorna. Hjärtat slog i racerfart, och paniken var nära. Hur jag kom ut? Jag krypkörde till grinden, tutade jättemånga gånger, kastade mig fram och öppnade grinden och rusade tillbaka. Och jo, jag lyckades stänga grinden också.

Men vad jag vågar är att säga ifrån om jag tycker något är fel. Att stå upp för det jag tycker är rätt. Jag vågar testa att gå nya vägar – och det ska jag göra mer. Det tror jag är bra!

95/100

Ständigt återkommande tema i mitt liv

Det är väldigt roligt att dra igång saker. Att vara spindel. Att bygga ramar. Jag tycker om att ta reda på saker, och att se hur allt liksom hänger ihop. För, tro mig, allt hänger ihop. Faktum är att, om jag får säga det själv (och det får jag!), jag är rätt bra på att se sammanhang (vet mycket väl att jag har skrivit det förut).

Däremot gillar jag inte rutiner fullt så mycket. När det inte finns någon utmaning längre. Jag gillar att utmana mig själv. Egentligen skulle jag vilja göra det mer. Men jag är ju bekväm också. 

Det är väl både en svaghet och styrka, antar jag. Detta att dra igång, men att inte tycka om rutiner. Tack och lov är det ju ganska mycket som inte behöver rutiner, utan som kan ändras litegrann från gång till annan.

Det är också kul att bygga strategier. Och det är ju bra, eftersom jag gör det hela tiden. Mycket blir liksom ett avstamp mot något annat. Vad är bästa strategin för att nå målet typ. Och vilka alternativa vägar finns om det skiter sig. Det är onekligen inte så dumt att skapa både plan A, B och C. Minst. I alla fall inne i det egna huvudet.

Så, jag tror att med improvisationsförmåga, strategiskt tänkande, slutledningsförmåga och ert stort mått självdistans kan en komma ganska långt.

74/100

Hämnd eller bara gå vidare

Det är intressant hur påverkad en kan bli av jobbiga saker. Den instinktiva viljan till hämnd som kan dyka upp. Ibland med fog. Ibland inte. Framför allt om en har sluppit fri. Då måste det ju på nästan alla sätt vara bättre att bara gå vidare.

Hämndbegäret minskar dessutom ju längre tid det går. Dock dyker det begäret upp om saker händer. Om rapporter kommer. Som kanske säger att allt liksom fortsätter, för dem som är kvar. Fast att så är fallet är ofta  enkelt att räkna ut.

Det är ju onekligen så att ganska mycket är rätt förutsägbart. Typ vad var det jag sade?! Det har jag tänkt (och säkert sagt) hyfsat många gånger. Inte minst de senaste åren. Fast hämndbegäret dyker upp ändå ibland. Även om det blir lättare och lättare att förvandla hela resonemanget till just ett resonemang. Ett intressant på gränsen till tankeexperiment. Dock, och det är centralt, är erfarenheterna inte bara resonemang. De är väldigt verkliga, och viktiga att ta lärdom av. När en går vidare i livet.

71/100