Hämnd eller bara gå vidare

Det är intressant hur påverkad en kan bli av jobbiga saker. Den instinktiva viljan till hämnd som kan dyka upp. Ibland med fog. Ibland inte. Framför allt om en har sluppit fri. Då måste det ju på nästan alla sätt vara bättre att bara gå vidare.

Hämndbegäret minskar dessutom ju längre tid det går. Dock dyker det begäret upp om saker händer. Om rapporter kommer. Som kanske säger att allt liksom fortsätter, för dem som är kvar. Fast att så är fallet är ofta  enkelt att räkna ut.

Det är ju onekligen så att ganska mycket är rätt förutsägbart. Typ vad var det jag sade?! Det har jag tänkt (och säkert sagt) hyfsat många gånger. Inte minst de senaste åren. Fast hämndbegäret dyker upp ändå ibland. Även om det blir lättare och lättare att förvandla hela resonemanget till just ett resonemang. Ett intressant på gränsen till tankeexperiment. Dock, och det är centralt, är erfarenheterna inte bara resonemang. De är väldigt verkliga, och viktiga att ta lärdom av. När en går vidare i livet.

71/100

Annonser

Respekt för icke-tro

”Och en del kommer med sin religion och knackar på. Jag vill inte att någon ska tala om för mig vad jag ska tro på.” Ungefär så sade min äldsta dotter häromdagen. Jag kommer inte riktigt ihåg den exakta ordalydelsen. Men andemeningen var sådan i alla fall.

”Och även om jag inte är kristen respekterar jag dem som är det.” Så sade hon också. I samma samtal. Jag tycker hon är klok. Även om jag (såklart) blir galen på henne ibland. Och hon på mig. Det vore konstigt annars, hon är ändå snart fjorton.

Jag är så glad att hon (faktiskt också hennes lillasyster, snart nio) verkar utvecklas till kritiskt tänkande respektfulla människor. Något rätt måste vi således ha gjort, maken och jag.

Framför allt äldsta dottern har ibland (säkert med fog) blivit ärketrött på mina hjärtefrågor (typ genus, normkritik och religion – varav det sistnämnda gör mig märkligt stressad) och nästan slagit bakut. Jag har dock försökt tona ner mig lite. Men det verkar ju ändå som att något ändå har slagit rot.

Det går ju inte dölja sina egna värderingar. Men det känns ändå viktigt att barnen får göra sina egna val. Även om jag vill påverka. Åtminstone litegrann.

62/100

Lättnad och sorg

”Nu måste du skriva antingen något djupt. Eller något roligt.” Så sade en vän till mig idag. Meh, då måste jag ju tänka ju. Och det orkar jag inte. Eller, jag tänker faktiskt hela tiden. Ibland tänker jag säkert nästan alldeles för mycket.

Som att jag under en rätt så lång period har tänkt på mitt jobb. Det jobb där jag idag gjorde min sista dag som anställd. Det jobb där jag har varit just anställd i tio år. Ett i grunden väldigt roligt jobb. Ett jobb som den sista tiden var i princip allt annat än roligt. Det kommer jag dock återkomma till. Snart. Måste bara landa i det faktum att jag är fri nu. Jag är äntligen fri. Och den frihetskänslan är faktiskt helt fantastisk.

Jag har tömt allt. Kastat papper. Arkiverat handlingar. Raderat dokument. Flyttat bort foton. Tagit bort. Rensat undan alla spår. Det har varit en väldigt skön känsla att göra all denna rensning. Ut med det gamla. Bort med alla gamla spöken. Jag vill inte bli hemsökt av dem. Därför har rensandet varit snudd på livsviktigt.

Den gångna veckan har varit kluven. En enorm lättnad blandad med sorg. Många fina ord från omgivningen. Känslor som har svallat upp. Mest glädje och en känsla av befrielse. Men jag har också blivit rörd så att tårarna har bränt bakom ögonlocken. Jobbigt på flera sätt (betänk också det faktum, måhända ytligt, att jag alltid har svart smink runt ögonen = hej panda). Jag har sanningen att säga inte varit särskilt produktiv. Vem är det sista veckan på ett jobb en har blivit uppsagd från?

Ja, jag blev uppsagd. Arbetsbrist på grund av ekonomi lyder den officiella förklaringen. Men själva uppsägningen gör mig inget. Faktum är att jag hade långt gångna planer på att säga upp mig själv. Sista dagarna innan ett uppbrott blir liksom jobbiga ändå. Åtminstone lite jobbiga. Trots att lättnaden faktiskt är så långt mycket större.

Jag är fri nu. Jag är faktiskt fri. Och jag börjar ett nytt jobb i augusti.

55/100

Erfarenheter som egentligen kunde kvitta

Det finns saker som är jobbiga. Väldigt, väldigt jobbiga. Ibland går det att komma ifrån dem. Ibland kommer en själv ifrån, medan andra blir kvar. Kvar i det jobbiga. Och det blir jobbigt. Även för den som kommer loss.

Erfarenheter en helst hade varit utan. Trots det är det ju som devisen säger, att det som inte dödar härdar. En lär sig mycket. Om världen. Om hur saker hänger ihop. Om sig själv. Och det blir stärkande. En blir stark. Men med erfarenheter som kanske hade varit bättre om de inte funnits.

Det blir som en sorg. En sorg över vad som kunde ha varit. En sorg över vad som de facto varit. En sorg för dem som blir kvar.  Och det tar ett tag att komma över den sorgen.

Ja, jag är något vag. Därtill är jag nödd och tvungen. I alla fall just nu.

53/100

Seg men med besked om nytt jobb

Är typ tung i huvudet. Och har sådär ont i hela kroppen. En begynnande förkylning således. I det stadium så att en bara önskar att en ska börja snora och nysa. Det är mycket bättre. Därför blir det kort idag igen.

Dock har jag idag fått besked om att jag har fått ett nytt jobb. Börjar i augusti. Det känns kul! Jag kommer att pendla men det är inget direkt problem.

38/100

Jag vill inte vänta

Om vi väntar tills vi är redo, kommer vi att vänta resten av livet. Jag läste den devisen idag. Den är verkligen talande, tycker jag. Och så väldigt sann. Detta med att hela tiden avvakta. Att liksom inte riktigt agera. ”Jo, det är klart att något måste göras. Vi vill ha förändring. Men först måste vi diskutera.” Och diskutera. I något av en oändlighet. Jag kan bli frustrerad av det. Avvaktandet alltså. Jag har fler än en gång (rätt många gånger för att vara helt ärlig) tänkt ”men GÖR något då”.

Jag menar, helt hundraprocentigt redo. Blir en någonsin det? Troligen inte. Och jo, jag var mycket mer den avvaktande typen förr. Då ville jag känna mig redo. I alla fall oftast. Men inte längre. Om något ska hända är det liksom bara att göra. Det är onekligen rätt sällan någon annan gör något. Inte på så sätt i alla fall. Och det känns som slöseri att vänta på det. Eller att vänta på rätt läge. Eller vad som helst egentligen. Varför inte prova att handla istället. Att handla nu.

Nej, jag handlar verkligen inte alltid direkt själv. Jag är verkligen ingen övermänniska. Men jag försöker handla. Jag försöker säga ifrån. Jag försöker ta viktiga kontakter. Ibland blir det fel. Men vad gör det? Inte om hundra år, och inte nu heller. Jag har i alla fall försökt göra något. Jag har inte bara väntat.

Jag är faktiskt inte beredd att vänta resten av livet. Och varför skulle jag?

23/100

Att hoppa och välja nya vägar

Jag står inför någon slags vägskäl. Har gjort det ett tag, men nu är jag typ framme. Jag står lite grann och väger. Det gäller liksom att se vad som döljer sig längre fram på respektive väg. Kanske kan det också vara så att även vägar som till synes skiljs åt möts igen. Fast längre fram. Och i lite annan skepnad.

Det går ju faktiskt inte att veta allt. Visst, lite läskigt är det. Men mest spännande. Den invanda lunken blir outsägligt tråkig när en har vandrat den för länge.

Ibland är det nästan lite skönt att inte riktigt veta. Att trots det kasta sig ut i det okända. Ibland blir det bara så. En måste. En blir typ knuffad i ryggen. Så är det lite nu. Fast vid det där vägskälet har jag stått ett tag. Eller faktiskt rätt så länge. Och knuffen i ryggen, känns mest som en spark där bak. En spark som får mig att hoppa. Eller att ta steget in på den nya vägen.

Nu hoppar jag.

16/100

Gandhi på Kungsängsskolan

När jag gick i skolan hatade jag att redovisa muntligt framför klassen. Att hålla föredrag. Ensam eller i grupp spelade ingen roll. Känslan var lika vidrig ändå. Trots det fick jag och tre av mina vänner en dag en snilleblixt. Klassen jobbade med Indien, och just vår grupp hade fått Mahatma Gandhi i uppgift. Vi jobbade länge med uppgiften. Första tanken var att vi skulle redovisa som vi alltid redovisade. Som alla alltid redovisade. Det vill säga stående framför klassen med skrynkliga papper i våra allt svettigare händer. Skrynkliga papper som vi läste innantill ifrån.

Men snilleblixten kom. Vi kom på den gemensamt. Varför inte låta Mahatma Gandhi och hans fru få liv igen? I vår slitna skola?! Sagt och gjort, jag och min bästa vän tog med oss lakan hemifrån. De andra tjejerna i gruppen hade tagit med sig svarta sminkpennor. När vi samlade ihop oss i skolans lilla bibliotek fnissade vi vilt. Jag och lakanskompisen skrudade oss helt sonika i nämnda lakan. De andra tjejerna sminkade oss. Mustasch och kastmärke på mig, och kastmärke på min kompis. De själva skulle agera skjutjärnsjournalister som skulle intervjua paret Gandhi om deras liv och leverne. Utstyrda på detta vis gick vi genom skolan. Konstigt nog kände jag inte det minsta obekväm. Tvärtom. Jag kände mig ofta mer obekväm när jag gick genom skolan som mig själv.

Vår redovisning gick med glans. Till och med de tuffaste i klassen berömde oss. De sade att de aldrig i livet hade vågat gå genom skolan klädda sådär. Konstigt egentligen, vad gör väl några lakan? Själv hade jag, som sagt, inga som helst problem med det. Jag växte flera meter. Kanske var jag modigare och starkare än jag själv visste om.

Såhär i efterhand visade det ju sig vara just så. Jag har i jobbsituationer hållit en hel del föredrag, lett många grupper och pratat mycket framför folk. På svenska, engelska och tyska. Det är liksom inget problem att göra det. Faktum är att jag trivs i sådana situationer. Att jag växer. Varje gång. Även en blyg och tillbakadragen grå mus kan kasta sitt skal och visa sig vara hyfsat duktig på att ta för sig och höras. En mycket viktig lärdom.

9/100

Överväldigad

Idag blir det personligt och på gränsen till navelskådande, men situationen kräver det.

Jag är i en situation just nu, som väl kunde vara roligare. Under de senaste två veckorna har jag varit sjukskriven på grund av arbetsrelaterade stressymptom. Jag har fått besked om uppsägning, vilket tvärtom vad en kan tro, inte är orsaken till stressen. Jag har under en alltför lång period arbetat under arbetsmiljöförhållanden som inte är av denna värld, och som jag och mina kolleger gradvis har vant oss vid. Så till den grad att situationen blivit ”normal”.

Förra veckan var jag med i lokalmedia, där jag berättade om situationen. Först var jag skraj, men därefter har det bara känts bra. Responsen har blivit helt enorm, och väldigt överväldigande. Jag har fått höra saker som ”är det någon som klarar sånt här, och går helskinnad ur det, så är det du”; att jag är stark och modig och att många är glada och tacksamma för att jag trädde fram. Det har också genererat en uppsjö av medial respons. Jag misstänker att den floden fortsätter, för övrigt.

Ibland är det bra att ha rättspatos. Eller det är nog alltid bra. Jag får väl säga som Grynet – ”Ta ingen skit”, även om jag själv gärna nyanserar det lite. Men det får bli ett annat inlägg.

Styrka är att våga vara svag ibland

Det starkaste trädet böjer sig för vinden, när vinden är så stark att trädet riskerar att knäckas.

Det är jobbigt och svårt att vara stark, men jag känner att jag måste det. Jag måste stå upp för det som är rätt. Jag måste stå pall. Det som är rätt är rätt, och ska vara det. Att jag trots det ibland inte riktigt orkar är väl egentligen bara ett tecken på min egen mänsklighet, utan att för den skull förhäva mig.

Jag är alltså sjukskriven just nu. Har varit det i en vecka, och kommer att vara det i en vecka till. Orsaken är arbetsrelaterade stressymptom. Jag sover dåligt, har ont i huvudet, svårt att fokusera et cetera, et cetera. På mitt jobb. Hemma funkar det typ som vanligt. Sambandet är så väldigt tydligt, och det i sig är nästan läskigt. Att en kan påverkas så. Att synen av själva byggnaden kan framkalla psykosomatiska upplevelser. Känslan att inte kunna tänka klart när en befinner sig där.

Stress och allmänt pressade situationer är ju så lätta att ignorera. ”Det är väl inget. Det är ju bara en upplevelse, en känsla.” Men den känslan kan påverka hela kroppen, hela existensen så väldigt mycket. Jag har läst alltför många vittnesmål och artiklar om sånt här och tycker det är rentav skrämmande att läsa typ ”men det är ju inte konkret, så det går inte att åtgärda”. Det känns som att problematiken liksom inte tas på allvar. Att en redan liggande människa trycks ner ännu mer. Bara på grund av sådana ord. Det är faktiskt inte så lätt att resa sig. Det är inte bara att bita ihop och ”skärpa sig”. Inte alltid.

Nej, jag är inte där, långt ifrån. Min plan är att inte hamna där heller, och det är just därför jag tar time out ett tag nu. Inte från mig själv, och inte från det som är viktigt heller. Men från det som orsakar min stress.

Men stark är jag trots det. Jag är stark, och jag har styrkan att våga vara svag när det behövs. Men jag ger mig aldrig.