Sommar och sol och att göra ingenting

Efter en hyfsat regngrå period har det nu varit soligt och varmt några dagar. Sol och värme är skönt, men inbjuder verkligen till slappande. Ok, jag har ägnat en del tid åt att läsa (och faktiskt annat också, men det passar inte i inläggstemat så det tar jag en annan gång), men mest just ingenting. Och det är bra. Jag tror nämligen att det är nyttigt att göra ingenting.

För några veckor sedan var vi på Mallorca, och ägnade massor av tid åt att ligga i solen vid poolen. Min man sammanfattade det såhär: ”För varje minut jag ligger här blir jag dummare och dummare”. Fast inte dum på det sättet. Vad vi konstaterade var att det gick utmärkt att liksom stänga av. Att bara vara. Det borde vara det som kallas mindfulness, utan att en aktivt ägnar sig åt just det.

Faktum är att jag brukar kunna göra ingenting då och då. Ofta är det så mycket, och själv är jag en person som alltid funderar på planer och idéer. På livet, universum och allting liksom. Alla engagemang gör att jag känner att jag behöver stänga av ibland. Nej, jag stänger oftast inte av helt (framförallt inte sociala media), men jag gör ingenting. Och det rekommenderar jag varmt!

Annonser

Självpåtaget dubbelarbete och varför måste allt vara så perfekt

Jag funderar lite kring inte minst kvinnors dubbelarbete. Dubbelarbete med jobb och karriär samtidigt som en har huvudansvaret för hem och familj. Om det sistnämnda är ett påtvingat ansvar är det inte alls bra, men inte sällan misstänker jag att det är självpåtaget. 

Mellan raderna går det stundtals att läsa att mannen (ja, just nu syftar jag på hetersexuella relationer) liksom inte släpps in, att han antingen inte ”får” laga mat, städa, tvätta, whatever. Eller att han gör fel, och hon sedan gör om. För han gör inte likadant som hon. Helt säkert har jag trillat i den fällan själv då och då, det tänker jag inte säga något om.

En annan aspekt i den här kråksången är att det känns som att det ständigt pågår en jakt på att ha den perfekta karriären, det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, och vara den perfekta mamman och den perfekta frun. Samtidigt. Eh, det går ju liksom inte ihop. Hellre lite skit i hörnen, säger jag.

Det har hänt rätt många gånger att jag har hört folk (mestadels kvinnor) säga att de inte hinner slappna av för att det är så mycket att göra. Frågan är hur många av dessa måsten som verkligen är måsten.

Dessutom, naturligtvis säger jag ingenting om de som trivs och är nöjda med en sådan uppdelning. Vad som får mig att fundera är de som gör allt detta, och blir sjuka av stressen det skapar. Inte minst vad gäller den jakt jag skrev om här ovanför, gör mannen/andra parten en hel del också. Men varför jaga det perfekta om följden är ohälsa och sjukdom? 

Det är ok med lite damm, en köpt pizza och att ungarna får aktivera sig själva (om de inte gör det är faktiskt också ok).

Nyårslöften typ – eller inte

Nu är det inte långt kvar på det här året. Nej, jag ska inte göra en snyftig återblick, trots att det har hänt mycket, både i det lilla och det stora. År har liksom en tendens att alltid vara innehållsrika. Så trots att jag rätt lätt hänfaller åt nostalgi hoppar jag över det. Jag tänker blicka framåt. Iallafall på sätt och vis.

På nyårsafton ska nyårslöften ges, sägs det. Sådana löften som en typ alltid bryter lagom till Ivanhoe på nyårsdagen. Sådana löften har jag inte gett på många år, om ens någonsin. Däremot har jag de senaste åren satt upp föresatser för mig själv. Det tänker jag fortsätta med.

Jag tänker fortsätta vara den jag är. Ja, men vad är det för föresats? Det är ju inte särskilt svårt att vara sig själv. Nej, inte längre, men det tog ohemult mycket tid att hitta hit. Att liksom hitta essensen i det som är jag och bli trygg i både styrkor och svagheter. För, tro mig, bägge finns i allra högsta grad. Men det gör liksom inget.

Det som är rätt (som jag tycker är rätt alltså), det är viktigt. Och det tänker jag fortsätta stå för. Jag har också en intention att fortsätta ge positiv feedback till mina medmänniskor, och att jobba aktivt på att bygga nya vänskaper. Det kan en göra även om en råkar vara över fyrtio. Jag tror att ärlig nyfikenhet kan vara en nyckel. Och jag råkar nu en gång för alla vara en både ärlig och nyfiken person (säkerligen jättejobbig och rörig ibland också).
Något som ingen borde göra förresten är att be om ursäkt för sig själv. Det gjorde jag jämt förr, men det leder ju absolut ingenstans. För egen del har jag slutat med det. Också en föresats, att inte be om ursäkt för att jag är jag, men alltid vara ödmjuk.

Sen hoppas jag på massor av utmaningar och nya insikter. Jag hoppas på kärlek och att de goda krafterna får större utrymme. Och jag tänker inte ge upp.

Det viktiga varför

En av de absolut viktigaste frågorna som finns är varför. Att ifrågasätta. Inte minst är det så oerhört viktigt att ifrågasätta det som känns självklart. ”För att det är så.” Eh, men varför är det så? Hur många har tänkt på det? Egentligen.

Jag tror på allvar att det är viktigt att se lite mer filosofiskt på tillvaron. Just genom att ifrågasätta. Att aldrig köpa så kallade sanningar rakt av. Utan just fråga, i alla fall sig själv, varför skulle just det eller det vara sant. Att hitta bra motiveringar för sig själv. Att jämföra olika alternativ. Och hitta sin egen sanning.
Men jag tror också att de egna sanningarna behöver ifrågasättas och revideras då och då. Att ifrågasätta är att ta på allvar. Att fråga varför.

Verkligheten är ju så komplex. Tolkningarna så många. Och att då exempelvis tvärsäkert hävda att ”så har det alltid varit” blir i min värld nästan lite märkligt. Men varför? Och hur kan en veta att det alltid har varit så? Sanningen är väl dessutom att det är tämligen osäkert att så är fallet. Inte minst med tanke på att det mesta förändrar sig över tid.

I mål

Det gick! Jag har skrivit 100 inlägg på 100 dagar. Upploppet blev kanske lite sent eftersom jag skriver först nu. Och eftersom jag valde att inte vara med helt officiellt gör det inget. Men jag fixade det.

Det har varit mestadels roligt (ok, några icke-inlägg har det blivit), så jag fortsätter. Kommer kanske inte blogga varje dag. Men relativt ofta. Nu får jag utmana mig själv istället.

100/100

Dagens i-landsproblem 

Jag blir galen när uppkopplingar, wifi och servrar är sega. När det bara buffrar och buffrar. Och ingenting händer. Mer än att allt möjligen låser sig helt. Eller när det kommer en massa konstiga felmeddelanden oavsett vad en gör. Eller när en helt oförklarligt (ok, det finns säker förklaringar, typ egentligen) blir utkastad från sajter.

För inte alldeles för många år sedan. Hm, nittiotalet var väl kanske inte direkt igår… Men i alla fall. På telefonmodemens tid. När en fick ringa upp modemet ungefär hundra gånger innan det kopplade. Och sedan var telefonlinjen upptagen. Då hade en säkert inte blivit lika irriterad på lite buffrande.

Men nu blir jag det.

82/100

Behovet av time out och att ibland få det

Nu har två veckor gått sedan jag slutade mitt förra jobb. Det har varit två väldigt behagliga veckor (förutom förekomsten av envis förkylning). Ibland är det ju så. Behovet av något nytt är stort. Behovet att bli fri är större. Och det faktum att jag har ett nytt jobb som väntar om några månader gör inte hela situationen sämre.

Egentligen tror jag att det vore bra för alla om den möjligheten fanns mer sanktionerad. Möjligheten att ta time out ibland. Att verkligen få möjlighet att fundera på vad en vill. Om en är på rätt plats. Eller som en möjlighet att faktiskt ta tag i sina drömmar. Liksom på riktigt. Jag kommer att lägga de här månaderna mellan jobb på det. Bland annat. Men också på att landa i mig själv. Det sistnämnda är väldigt nödvändigt. För mig just nu.

Jo, jag vet mycket väl vem jag är. Men jag behöver de här månaderna. Jag behöver få ett utifrånperspektiv. Och, som sagt, egentligen tror jag att alla skulle behöva det ibland. Utan att behöva oroa sig för ekonomin. Jag kan inbilla mig att en sådan sanktionerad möjlighet till återhämtningsperioder ibland skulle kunna hjälpa fler att komma in på arbetsmarknaden också. Varför inte dela på jobb mer? Typ.

Vad är det egentligen som säger att vi människor bara ska jobba hela tiden. Jobba så mycket som möjligt. In i ekorrhjulet och få det att snurra. Snurra för vem? Blir vi lyckligare av att snurra runt därinne utan att kunna stanna upp och reflektera? Alltså på riktigt. Faktum är att jag är osäker på om det är så himla bra att vara lönsam. I alla fall inte hela tiden. Det finns så många andra delar i vad som utgör livet. Och de delarna måste vi också orka med.

Det talas om valfrihet. Men har vi egentligen det? Möjligheten att ibland hoppa av en stund finns liksom inte. Och det tycker jag är lite tråkigt.

70/100

Det är ok när det är ok

Jag har själv väldigt lätt för att engagera mig. Det har väl typ framgått, misstänker jag. Men faktum är att det är ok när det är ok. Också. Vårt hus är helt ok. Visst, köket är verkligen inte nytt. Antagligen (rätt sannolikt för att vara helt ärlig) kommer det att behöva renoveras inom en inte alltför avlägsen framtid. Men än så länge är det ok. Det funkar liksom. Nej, inte är det särskilt snyggt, med sina gula luckor från tidigt 1980-tal och den hiskliga korkmattan (hur kan det någonsin ha varit ansett som snyggt med sådant golv förresten???), men fullt funktionellt. Och, som sagt, det är ok.

Troligen kommer vare sig jag eller min man att vinna några priser i trädgårdsmästeri. Gräsmattan är nästan alltid vildvuxen, likaså häcken. Men häcken är en spirea som är fin när den blommar (i och för sig bara en kort stund varje försommar, men ändå). Och vildvuxet gräs (inklusive mossa) är mjukt att gå på. Vår trädgård är inte gatans snyggaste. Verkligen inte. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om en del grannar tittar snett på den. Men det är ju  i så fall deras problem. Inte vårt.

Det finns flera sådana här exempel. Så, visst, vi är engagerade. Inte minst jag, med alla mina styrelseuppdrag och nätverkande. Allt mitt engagemang i barnen och deras skolgång och annat. Men faktum är att jag kan vara nöjd när det är ok. Också. Jag kan faktiskt göra ingenting. Och jag känner mig inte ett dugg onyttig när jag inte gör något. Det behövs liksom inte. Och vad gör lite damm under sängen? Egentligen?

Ok, jag kan stundtals bli galen när det ser ut som ett helt bombnedslag. Men vid sådana tillfällen är det ju bara att städa. Och faktiskt, jag tycker det är fint när det är välstädat. Men jag bryr mig liksom inte tillräckligt mycket för att springa runt och småfeja hela tiden. Det är ju tråkigt. Rentav fruktansvärt tråkigt.

Jag kan ibland tänka att ”oj, vad fint de har det” hemma hos folk. Men nästa tanke är ju att ”ser det alltid ut såhär?”. Visst, det finns människor som städar jämt. Dammsuger och torkar. Plockar och plockar och plockar. Själv upplever jag alltför mycket plockande som ett rent sisyfosarbete. Det tar ju aldrig slut. Och då känns det bättre att minimera det så långt som möjligt. Och förresten, nej, jag är ingen hoarder. Ingen av oss är det. Det må vara lite rörigt, men värre än så är det inte.

Jag tror att det är ganska sunt att kunna släppa taget ibland. Att bara acceptera att en inte lever i en inredningskatalog. Att acceptera sin egen röra. Att bara vara, och vara nöjd med det.

65/100

Att pendla och vad pendling kan användas till 

Jag ska börja pendla i höst. Alltså pendla varje dag. Det är strax över en timmes körväg enkel resa. Många säger typ ”passa på att lyssna på talböcker”. Precis så tänker jag. Talböcker, bra musik, radio ibland. Helt enkelt egentid ett par, tre timmar varje dag.

Jag har dock också hört att det inte går. Att det blir jättejobbigt att köra så mycket, att vara hemifrån så länge. Jag kan inte låta bli att undra om folk hade sagt så om jag hade varit man. Får folk som reser mycket i tjänsten höra det? Är det skillnad för män och kvinnor? Får exempelvis lastbilschaufförer (jodå, jag vet att det finns en hel del kvinnliga inom det yrket) höra liknande?

Jag tycker det är ganska avkopplande att köra bil. Missförstå mig rätt nu, jag brukar (oftast) ha full fokus på körningen. Men det är en sysselsättning jag inte har något emot. Framförallt inte om jag är ensam i bilen. Mitt ekologiska sinne protesterar nu, till skillnad från min ibland introverta preferens.

Detta med inställning till pendling beror ju också helt på var en bor, och vilket yrke en har. Boende i storstadsregioner pendlar ju inte sällan flera timmar dagligen. Det liksom bara är så. En fördel för mig blir ju att trafiken antagligen flyter hyfsat. Det handlar bara om landsvägskörning. Enda kruxet med det är väl eventuella traktorer. Men det är en helt annan historia.

61/100

På arbetsförmedlingen

”Och sen har vi infomöten där du kan få reda på hur vi fungerar. Är du intresserad av det?” ”Måste en gå?” ”Nej, och du verkar ju vara en person som kan hitta info själv.” ”Jo, brukar vara rätt bra på det. Jag tror jag struntar i infomötet.” ”Gör det.”

Jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen idag. För första gången på över tio år. Enda anledningen till denna åtgärd var att jag ska försöka få ut lite a-kassa under de tre månader som återstår tills min nya anställning börjar. Det är ingen direkt ko på isen, om jag säger så.

Faktum är att det blev smått bisarrt. Jag fyllde glatt i hela inskrivningsformuläret. Fick göra arbetsprognostestet (det måste en tydligen göra). Svaret blev att jag har mycket goda chanser att få nytt jobb. Eh, jo, det hade ju varit konstigt annars. Eftersom jag redan har fått ett nytt jobb. Det är ju bara så att jag behöver lite landningstid först. Så jag stegade som sagt dit och skrev in mig.

Enda kruxet är att jag måste söka jobb. Jag måste redovisa vad jag söker också. Men om jag inte missminner mig var en tvungen att göra det för tio-femton år sen också. Det känns dock lite småfånigt att söka jobb jag inte vare sig vill ha eller behöver.

Jag inser att det låter som jag raljerar. Det kanske jag gör. Om min egen sits. Jag raljerar verkligen inte över alla tusentals som är arbetslösa på riktigt. Som blir utförsäkrade. Som dubbelbestraffas gång efter annan. Men det är en helt annan, och mycket sorgligare, historia.

58/100