Året som snart gått

2016 är snart slut. Det har innehållit oro i världen, med terror, fundamentalism, brexit och Trump. Tänkte dock fokusera på mitt eget 2016 här. Min resa har fortsatt, och kanske lite ändrat riktning. Mitt rättspatos finns kvar, det finns alltid, min empati och mitt helikopterseende likaså.

När året började jobbade jag fortfarande i Skara, och låg i startgroparna för att projektleda FULT? en utställning om det fula och varför det anses som det. Vem bestämmer det liksom? Det kom att bli ett roligt arbete, vi lyckades få ihop en rätt så fin, och ganska rolig, utställning. Under våren började det dock gnaga mer och mer. Var det detta jag ville? Dels var det långt – tre timmar bakom ratten varje dag – dels kändes inte museibranschen lika spännande längre. Jag hade onekligen jobbat inom den i över tio år, och då börjar även ett varierat jobb gå på rutin. Kontentan av detta gnagande blev att jag sade upp mig, utan att veta vad jag skulle göra istället. Ångrar mig inte en sekund.

En del i den insikten och det beslutet var att jag avslutade ytterligare en ledarskapskurs under vårterminen. Eller en omvälvande ögonöppnare. Jag har skärskådat mig själv, och känner mig själv mycket bra nu. Jag vet att jag har modet att sluta om jag vill det, att slå in på nya vägar. Sedan att jag troligen inte kommer att göra det hela tiden, men jag vet att jag vågar och kan. Och att det inte är så farligt.

Sommaren, rätt kylslagen, blev bra med en avkopplande vecka på Mallis som höjdpunkt. En utlandsresa till hanns med, till London vid påsk. En resa som blev som Londonresor brukar (har varit där rätt många gånger nu), trots dramatisk inledning. Note to every one – det är läskigt att landa i full storm…

När hösten kom anmälde jag mig till vikarieförmedlingen. Nästan direkt erbjöds jag en månad på Attarpsskolan, och det blev lite mer än så. Hela terminen blev jag kvar, och det var så givande att jag nu helt seriöst har planer att bli lärare på riktigt. Det är ett så viktigt jobb, och ungdomarna är vår framtid, vare sig vi vill det eller inte. Jag har mer eller mindre jobbat med ungdomar i mer än tio år, och det är rätt fantastiskt (när en inte blir galen på dem, det händer det också).

Jag har också äntligen kommit igång att skriva under hösten. Skriver varje dag, och har gjort det i än så länge snart två månader. Jag vet inte var just det kommer att landa, men jag gör det. Och det känns bra.

Slutsatsen är att det återigen blev ett rätt omtumlande år. Lite av en bumpy ride, men det är mestadels spännande. Nu kör jag vidare, troligen på någon annan skola (inte helt klart som det ser ut nu). Let’s go!

Tugga tuggummi med keps

Jag har tänkt lite. Det händer ju att jag gör det. Detta med regler, det kan ju vara bra. Men vissa regler har jag väldigt svårt att förstå. Exempelvis att inte få ha keps eller mössa på sig inomhus, att tugga tuggummi, att använda mobil. Reglerna finns ganska ofta i skolan, även om de litegrann börjar luckras upp. Ibland sägs det att en inte tuggar tuggummi i arbetslivet. Eh, jo… Såvitt jag har märkt påverkar det inte prestationen något överhuvudtaget. En behöver ju inte nödvändigtvis tjaggla och blåsa bubblor. Men hur många gör egentligen det. 

Och huvudbonader påverkar såvitt jag vet inte heller tanke- och prestationsförmågan. Argument jag har hört är ”det har en helt enkelt inte” eller ”det ser inte bra ut”. Säger vem? Det är ju egentligen bara fråga om någon gammal förlegad norm om hur en ska vara klädd. För övrigt är det bara ett klädesplagg bland andra. Hur ofta hör en ”ta av dig tröjan, det passar sig inte att ha den härinne”. I princip aldrig, är väl svaret på det. Det handlar bara om normer.

Mobilen då, den tar ju visst fokus. Visst, så kan det vara, men jag läste nyligen en artikel (eller blogginlägg för att vara exakt) av Micke Gunnarsson där han skrev att han tyckte det var så tråkigt att inte minst vuxenvärlden ofta utgår ifrån att barn och unga kommer att missbruka just mobilen. Visst händer det att det spelas spel, eller att det snapchattas. Men ibland tror jag att just de företeelserna ibland kan tjäna som micropauser. Som i sin tur kan främja fokus. Den traditionella bilden av arbetsro är inte arbetsro för alla. För övrigt har jag varit på många professionella möten och seminarier där mobilen använts flitigt.

Jag tror att det handlar om sunt förnuft, och tror inte på att bara förbjuda. Som mobilen, när uppmärksamhet krävs åt ett håll kan den med fördel läggas undan, i andra sammanhang kan den vara med.

Kepsar och tuggummin då. Tja, ska jag vara ärlig händer det att jag inte ens märker dem, så oviktigt tycker jag att det är i sammanhanget. Men vi är alla olika, och jag tror att det bästa är att hitta själv vad som känns ok för just mig, och att faktiskt kunna motivera varför. Alltså inte bara med ”så gör en inte” eller ”det ser inte bra ut”.

Avdramatisera liksom. Det som är ok behöver en inte provocera emot, och då funkar det oftast.

    Arbetsmiljö, arbetsro och lärstilar

    Jag har erfarenhet av så kallat kreativa arbetsprocesser. Många idéer som ibland sägs rakt ut, olika åsikter, testande, runda bord, soffor, kaffedrickande… För utomstående kan det helt säkert upplevas som rörigt och utan ordning och struktur. Och ingen arbetsro. Men det ger alltsomoftast resultat. Och en (läs jag) blir inte uttråkad. Det måste finnas många bollar liksom.

    Jag har också erfarenhet av att sitta i tystnad och jobba till synes strukturerat. Traditionell arbetsro finns. I princip har jag själv inga problem att jobba så, men det kan hända att jag tappar fokus. Att jobba med samma uppgift, under tystnad. Då flyger åtminstone mina tankar lätt iväg.

    Jag funderar lite på det här vad gäller arbetsro i skolsituationer. Visst, under genomgångar är det inte så dumt att lyssna. Och kanske anteckna. Men faktum är att jag också har varit på föreläsningar där vi inte fick anteckna. Och inte sitta i traditionell klassrumssittning. Vi uppmanades också att ifrågasätta och diskutera. Och faktum är att något händer med fokus då. Det blir ofta rätt så bra. Ovant, men bra.

    Vidare till grupparbeten, förväntan och uppmaningen är ofta att prata tyst och anteckna fokuserat vad gruppen kommer fram till. Men alla funkar inte så. Tillbaka till den kreativa processen. Att sitta på bord, att stå upp och kanske rentav röra sig och prata med hela kroppen. Det är inte att vara ofokuserad. Det är bara en annan typ av arbetsprocess. Den finns definitivt i kreativa näringar och där innovationer görs. Måhända rörig, men den leder framåt. Och i vissa grupper är det arbetssättet som fungerar.

    Dessutom är ju vi människor inte stöpta i samma form. Tystnad är behaglig och ger arbetsro för en del människor, medan den tvärtom kan vara direkt stressande för andra. I tystnaden hörs allt. Ventilation, knäppningar, skrapanden, andras andning. Den kategorin av människor får inte mycket gjort när det finns traditionell arbetsro, det vill säga tystnad. Och lär sig inte mycket heller.

    Dilemmat är hur det här ska gå att få ihop. Alla kan inte få just sin ultimata situation jämt. Men kanske ibland.

    Jag tror att det är viktigt att vara medveten om att vi just är så olika, och att det inte handlar om rätt eller fel.

    Tänk själv och dra egna slutsatser

    Ibland talas om att det bara är så kallad ”katederundervisning” som ger kunskap. Undervisning där läraren ger eleven färdig fakta, som eleven i sin tur lär sig och repeterar. Men är det verkligen bara det som är kunskap? Själv vill jag nog snarare påstå att kunskap är förståelse och förmåga att tolka själv. Att komma fram till egna slutsatser. 

    Visst, det finns kunskaper som liksom bara är. Det är svårt att tolka 1+1 med något annat svar än 2, eftersom svaret är just 2. Och att hävda att ”men jag tolkar det och tycker att det ska vara 3” är hyfsat meningslöst. Men andra ämnen, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora (ok, språk är rätt regelstyrda. Men de är föränderliga och förändras hela tiden). Vad gäller just matte tänker jag att det är bra att lära med praktiska exempel från verkligheten. Det känns lättare att ta till sig än att bara jobba med siffror och teoretiska regler. Jag minns med fasa mattelektioner på högstadiet när vi fick lära oss att rabbla konjugatregeln utantill (följden blev att jag kunde rabbla men inte tillämpa).

    Förr (före min tid) fick skolbarnen lära sig kungar och krig inom ämnet historia. Det kan vara intressant. Eller jättetråkigt. Men skapar det en historisk kunskap? Inte riktigt. Det finns inga som helst garantier att den som kan rabbla Sveriges kungar också förstår historieskedet, hur allt hänger ihop, eller varför alla dessa kungar var viktiga (om de nu var det – var finns alla andra liksom?). Kungalängden är förvisso en kunskap, men en väldigt ytlig sådan. Och ärligt talat, hur viktig är den egentligen? Faktum är att jag kan rabbla den, men har ärligt talat aldrig haft någon direkt nytta av den (mer än möjligen i frågesportsammanhang). Här skulle jag kunna ta upp den stora snedfördelningen i representation i just historia, men det får bli ett annat inlägg.

    Överlag är jag tveksam till vilken den egentliga nyttan är med att kunna rabbla en massa fakta. Alltså bara rabbla utan att analysera och förstå. Utan att kunna redogöra med egna ord. Jag är förespråkare för att tänka själv. Vad det har med saken att göra? Tja, tänk själv.

    Jag tror på undervisning som ger eleverna verktyg att tänka själva. Att lära sig dra egna slutsatser. Och att inte tro blint på det som sägs. Jag tror på diskussioner och att jobba tematiskt. Att se till helheter och hur väldigt mycket i livet hänger ihop. Och jag tror på att testa själv. Det finns olika sätt att göra det på, men just laborativa arbetssätt inbillar jag mig är bra.

    Bekräfta, ja vadå?

    Nu har vi väl gått in i hänryckningens tid. En tid fylld av bröllop och konfirmationer. Eller, faktiskt inte så fylld av det alls. För mig och min familj alltså. Gift är jag sedan 2004, och det blir ju tolv år sedan i år. Döttrarna ska inte gifta sig på länge än, om ens alls, så bröllop blir det inte. Och konfirmation? Nej, hoppar det också.

    I min klass, för rätt längesedan, var vi fyra som inte konfirmerade oss. Skälen var olika, någon pallade inte, någon hade fullt upp med andra intressen. Själv hade jag bestämt avsagt mig konfirmation flera år tidigare. Jag hade liksom ingen tro att bekräfta. Det har jag fortfarande inte, trots att jag tycker att religioner är väldigt spännande.

    Överlag hade jag blivit väldigt anti, inte minst eftersom nästan varje så kallad gemensam samling (nån som minns den rätt menlösa aktiviteten?) på högstadiet innehöll någon slags information från olika kyrkor och samfund. Tillbaka till konfirmationen, den enda som egentligen reagerade på mitt beslut var min icke-troende farmor – att konfirmera sig var något fint och något en bara gjorde. Hon släppte det dock rätt snabbt.

    Min mormor, och den faktiskt troende delen av släkten, däremot verkar inte ha förväntat sig något annat. Jag fick min present när jag fyllde femton istället.

    Det här har färgat mig, det är jag medveten om. Men jag försöker vara mer neutral nu. Fast det är svårt när det gäller närmaste familjen. Men jag jobbar med att försöka att inte diskutera det för mycket.

    Nu är äldsta dottern fjorton, snart femton, och hon har vänner som konfirmerar sig nu. All respekt åt dem, och jag hoppas att de inte gör det bara för presenterna (det förekom åtminstone i slutet på åttiotalet). Och visst kan det säkert vara bra att prata om existentiella frågor med andra jämnåriga, även om det borde gå, och går, att göra även utan att blanda in gudstjänster. Jag måste också erkänna att jag innerst inne är ganska glad att hon inte gör det.

    Klassiska litterära tonåringar

    Romeo och Julia. Den klassiska berättelsen om den eviga kärleken. Kärleken en offrar allt för. Kärleken som skapar känslostormar. Kärleken där allt går fort. 

    Hamlet. Också en klassisk berättelse om en missförstådd prins i ett land där mycket är fel. En prins som grubblar mycket. En prins som letar efter sig själv.

    Klassiska pjäser skrivna för över fyrahundra år sedan. Inte sällan gestaltade av skådespelare i medelåldern. Inte minst Hamlet tycks fortfarande vara rollen många Thalias efterföljare drömmer om. Som kronan på den dramatiska karriären. När bägge pjäserna handlar om unga tonåringar.

    Det förklarar en del. Säg den tonåring som aldrig grubblar. Som aldrig ifrågasätter sig själv. Som inte har hormonerna liksom utanpå kroppen. Som aldrig är himlastormande förälskad eller bottenlöst förtvivlad och övertygad om sin egen eviga ensamhet. I mina ögon känns det som skolexempel på vilken tonåring som helst.

    Det Shakespeareanska språket ställer kanske till det. Jag tror att det gör att vi inte längre riktigt förstår exakt hur unga karaktärerna är. Men om en sätter in händelserna i det sammanhanget blir det på sätt och vis lättare att förstå. En tonåring kan bli så svartvitt förälskad att det känns som för evigt. En obesvarad kärlek kan kännas bottenlös (och svår att visa utan att skämma ut sig för övrigt). Kanske hade den gode William för så längesedan kunskap om hur tonåringar fungerar. Kanske lyckades han fånga essensen i de klassiska pjäserna. Jag tror det.

    Älskade modiga ungdomar utmanar normer

    Häromveckan var jag i tre dagar på en högstadieskola och jobbade med normer och dramaövningar. Bakgrunden var en idé jag har klurat på i flera år, att drama är en sådan bra metod för att utmana och utveckla sig själv. 

    För egen del har jag haft enormt mycket nytta av drama och teater. Tack vare det vågar jag mycket mer. Jag har liksom hittat mig själv på något sätt. Nej, jag säger inte att alla hittar sig själv i drama. Men jag tror att det är nyttigt för alla att prova dramaövningar. Att våga vara lite fånig.

    Vidare har jag ständigt trillat in på normer och genus under nu ganska många år. Dels intresserar det mig, dels är det så viktigt att bli medveten om att vi alla mer eller mindre styrs av normer. Men att de är stadda i ständig förändring.

    Tillbaka till mina tre dagar med tonåringarna. De fick börja med att stå nära varandra med handflatorna mot varandra, och under tjugo sekunder titta in i varandras ögon under tystnad. Eller nåja, relativ tystnad uppblandad med bubblande fniss och skratt. Jepp, det är en rätt jobbig övning. Men de gjorde den. Och de klarade den.

    Sedan var det röstövningar (rolig effekt när målbrottsröster ska klara det…), övningar som speglingar, enkel mim (hur ser en ut när en är kär?), namnbyten, högstatus lågstatus och slutligen cross gender. Tjejerna fick sitta som killar och killarna som tjejer. ”Detta är jätteobekvämt”, sade både tjejer och killar.

    Eleverna fick sedan sätta ihop och spela upp små scener där de bytte kön, var föräldrar och lärare. Och de var jätteduktiga. Fjortonåriga killar som fixade tofsar och flätor, och trånade efter Justin Bieber; och jämnåriga tjejer i keps som bredbent klagade på överreaktioner. Såklart att de var stereotyper, men det uppmanade jag dem att vara. Allt för att få syn på sina egna normer.

    Jag tycker att ungdomarna är fantastiska. De bjuder på sig själva (efter sina egna förutsättningar), och de ger hopp om framtiden. De är liksom modiga, även om de (såklart) ibland mår som alla tonåringar gör. Spelet mellan könen och olika roller är liksom detsamma. Det är inte lätt. Hur ska en ung människa hitta rätt, typ. Och det är ibland läskigt och svårt. Precis som det ska vara.

    En f d grå mus som struntar i Jante

    En gång i tiden fanns en grå liten mus i en mellanstor svensk stad. En grå mus som inte alls såg sitt eget värde. En grå mus som inte trodde att någon såg henne, än mindre visste vem hon var. Den grå musen finns inte längre. Den grå musen är nämligen jag själv. Och nuförtiden är jag inte någon grå mus.

    Jag tycker att det är intressant detta att sänka sig själv. Och hur oerhört vanligt det är. ”Inte ska väl jag.” ”Nej, jag kan inte.” ”Jag duger inte.” Det kan en väl visst. Jag kan ganska mycket. Jag är smart, och det vet jag. Varför ska jag förminska mig då?

    Det var precis det jag gjorde. Förminskade mig själv. Jag trodde på fullaste allvar att jag inte dög till särskilt mycket. Eller att andra inte brydde sig om mig (förutom närmaste familjen då förstås). Nu såhär i efterhand tror jag väl inte riktigt att det var så. Problemet var väl att jag själv inte var mottaglig. Jag dög ju inte, som sagt. Eller hur?!

    Naturligtvis spelade det i mitt fall in att det fanns andra barn och ungdomar som inte alltid var särskilt snälla. Sådant späder på ett redan dåligt självförtroende. Och det tar väldigt lång tid att bygga upp. Men det går, och det är på alla sätt värt att jobba aktivt med det.

    Jag skulle önska att det var mer accepterat att tro på sig själv. Missförstå mig rätt nu, men många, inte minst ungdomar, tillåter inte sig själva att säga att de är bra som de är. Visst det är inte lätt, när en är ung vet inte ens själv alltid vem en är. Men det är inte riktigt socialt accepterat att vara så självsäker heller. Framför allt inte bland tjejer. Det hör till att liksom säga att en är ful, dålig och vad du vill. Och det är jäkligt trist.

    Själv har jag på senare år börjat säga att jag struntar i Jante. Jag gillar inte ens Jante. Visst, det finns väl poänger med att inte förhäva sig, men att på gränsen till utplåna sig själv. Nej, jag tycker att en ska stå för att en är bra. För så är det. Jag är bra, och jag är duktig på mycket. Se där, det var inte ens svårt att skriva det. och bland annat därför är den där grå musen borta sedan länge.

    Duckface

    ”Shit, du dödar” står det under en bild på, oftast, en tonårstjej. Plus en hel rad med liknande omdömen. Hon är alltså en vanlig tjej, som är fin precis som andra. Men inte sällan har hon en väldigt konstig min. Duckface. En märkligt plutande mun med mungiporna uppåt. Det ska väl efterlikna ett botoxleende, men blir en grimas. Kanske är jag för gammal, men jag tycker inte någon passar i duckface. Det ser bara jättekonstigt ut.

    Jag funderar ibland på hur länge detta märkliga ideal ska hålla i sig. Fast det är väl så med ideal. Ingen lever upp till dem. Jag är inte särskilt förtjust i kroppsideal som bara skapar mindervärdeskomplex och dåligt självförtroende. Nej, det är inget nytt. Och nej, jag tror inte att det kommer att försvinna. Men det blir lite sorgligt att se alla unga som tar dessa märkliga duckfaceselfies. När de inte sällan (oftast) är finare utan plutande mun.

    När en sedan tänker efter är tjejerna ibland så unga som tolv, tretton år. Och då blir bilderna nästan läskiga. Jag menar, bilderna säger en sak. När en sedan ser tjejerna på riktigt är de plötsligt flera år yngre. Och vad säger det?

    Det är inte alls bara tjejer som poserar så, det vet jag. Men kroppsspråket skiljer mellan könen. Och en kille i yngre tonåren tar en ofta inte för äldre än han är, trots diverse poser.

    Tillbaka till kommentarerna under. Visst ser det trevligt ut. Problemet är att det känns som en tävling. Flest gulliga kommentarer vinner liksom. Tråkigt för dem som inga får.

    Jag får en dålig känsla, men vet inte vad en kan göra mer än att försöka medvetandegöra.

    Youtubers och källkritik

    Min tonåriga dotter tittar ganska mycket på YouTube. Precis som lejonparten av alla tonåringar, antar jag. Det finns ett rätt så stort antal så kallade youtubers, som till och med gör sig en karriär på det. Jag kan inte påstå att jag följer de flesta av dem (knappt någon faktiskt), men jag känner väl till fenomenet. Inte heller lägger jag någon direkt värdering i det, det är fullständigt ok att tjäna pengar på att typ spela spel, eller ”prata ut” online.

    Vad jag dock har funderat en del på källkritik. Min upplevelse är att många unga hänvisar till dessa youtubers som att de sitter inne med sanningen. Utan att kolla på fler ställen. Utan att reflektera. Och faktum är ju att många av dem (youtubers) är väldigt unga och således utan större erfarenhet (nej, jag lägger faktiskt ingen värdering i detta).

    Det finns också så kallade make up tutorials, där ofta väldigt unga tjejer (oftast, det finns killar som gör detta också) ger tips om make up. Men, och det är viktigt, vad många av deras följare missar är att de är sponsrade, inte sällan av särskilda märken inom just make up. Och således tipsar de om just de märkena. Rätt självklart egentligen, men inte så lätt att genomskåda om en inte har så stor erfarenhet av reklam och marknadsföring. För det är ju inte så att de explicit säger att ”nu gör jag reklam för just den här produkten”.

    Jag tror att det är jätteviktigt att vi som är föräldrar och vuxna är medvetna om detta. Att vi problematiserar och åtminstone försöker ifrågasätta. Missförstå mig rätt, jag menar inte att vi ska ifrågasätta fenomenet. Jag tänker att frågor som ”hur tror du att hen har fått alla produkter?” kan vara en väg att gå. Alltså att ifrågasätta utan att döma.

    Det känns så viktigt att medvetandegöra att det ofta handlar om just åsikter, och att de ska bedömas som just sådana. Slutligen vill jag också poängtera att engelskspråkiga youtubers boostar engelskan hos tonåringarna enormt. Och det är bra!