Idealkluven

Var och en ska få vara och se ut hur den vill utan att bli dömd. Det är så fruktansvärt viktigt. Vill jag ha kort kjol så har jag det, punkt. ”Men är hon inte för gammal?” Eh, nej, vem har bestämt det? 

Unga tjejer ska inte heller behöva höra att ”tjejer ska inte ha hår på benen” från andra. För det första har alla mer eller mindre hår på hela kroppen, för det andra ska ingen annan bestämma det. Den som vill ta bort hår bestämmer det själv, för sin egen skull, inte för någon annan.

Detta med ideal är ett dilemma, tycker jag. Vi ska vara sunda, men vem bestämmer vad som är sunt? På många sätt är vi alla slavar (missförstå mig rätt nu) under de ideal och normer som råder. Och just därför kluvenheten. Jag vill inte döma människor för hur de väljer att se ut, samtidigt har jag svårt för det ideal som förekommer inte minst i många dokusåpor inte minst ungdomar tittar på. Ideal som skapar en snedvriden kroppsuppfattning. Det är liksom inte lätt och svartvitt direkt.

Men det är väl så att det absolut mest centrala är att vara medveten om att ideal och normer finns, och försöka jobba med dem så sansat som möjligt. Att acceptera den egna kluvenheten, men verkligen försöka att inte döma på förhand. Det är i alla fall en början.

Annonser

Duckface

”Shit, du dödar” står det under en bild på, oftast, en tonårstjej. Plus en hel rad med liknande omdömen. Hon är alltså en vanlig tjej, som är fin precis som andra. Men inte sällan har hon en väldigt konstig min. Duckface. En märkligt plutande mun med mungiporna uppåt. Det ska väl efterlikna ett botoxleende, men blir en grimas. Kanske är jag för gammal, men jag tycker inte någon passar i duckface. Det ser bara jättekonstigt ut.

Jag funderar ibland på hur länge detta märkliga ideal ska hålla i sig. Fast det är väl så med ideal. Ingen lever upp till dem. Jag är inte särskilt förtjust i kroppsideal som bara skapar mindervärdeskomplex och dåligt självförtroende. Nej, det är inget nytt. Och nej, jag tror inte att det kommer att försvinna. Men det blir lite sorgligt att se alla unga som tar dessa märkliga duckfaceselfies. När de inte sällan (oftast) är finare utan plutande mun.

När en sedan tänker efter är tjejerna ibland så unga som tolv, tretton år. Och då blir bilderna nästan läskiga. Jag menar, bilderna säger en sak. När en sedan ser tjejerna på riktigt är de plötsligt flera år yngre. Och vad säger det?

Det är inte alls bara tjejer som poserar så, det vet jag. Men kroppsspråket skiljer mellan könen. Och en kille i yngre tonåren tar en ofta inte för äldre än han är, trots diverse poser.

Tillbaka till kommentarerna under. Visst ser det trevligt ut. Problemet är att det känns som en tävling. Flest gulliga kommentarer vinner liksom. Tråkigt för dem som inga får.

Jag får en dålig känsla, men vet inte vad en kan göra mer än att försöka medvetandegöra.

Det onaturliga naturliga

Funderar på en hel massa. Ungefär som vanligt alltså. Men det här med kroppsideal. Vi ska vara smala, gärna jättesmala. På samma gång ska vi ha lite former. Vi ska vara vuxna. Men något hår ska vi inte ha (trots att vi människor de facto har hårväxt lite överallt). Förutom på huvudet. Vi ska sminka oss. Men det ska vara naturligt, så att det nästan inte syns. Frågan är ju hur naturligt det är att ha sjuttioelva olika produkter som inte syns för att se naturlig ut. 

Jag erkänner utan omsvep att jag också tar bort en del hår – det är på gränsen till krig ibland. Jag sminkar mig hyfsat naturligt. Jag tränar (inte jätteofta, men ibland). Såklart är jag, åtminstone delvis, också slav under det här. Så är det med normer. Inte minst normer som vi ständigt matas med.

Men varför har det blivit naturligt att inte vara det? Varför har kroppshår blivit äckligt? När det faktiskt har en funktion. Och egentligen inte är ett dugg äckligt.

Modeindustrin är ju såklart en stor del i det här. Något av en bov i dramat, kan en säga. Visst, en del företag gör stora big size-kampanjer. Men även big size-modellerna är hårlösa. Och oftast inte så väldigt big size heller. Nej, faktum är att de har normala former (är inte helt överens med ordet normal här, men hittar för tillfället inget bra alternativ). Här uppstår frågan om vad som händer när en kropp som är proportionerad som rätt många av oss (varken smal eller tjock) klassas som big size. Och skuldbelägger inte det de som är big size på riktigt än mer?

Det känns lite sorgligt att det här liksom bara fortsätter. Visst, jag är väl medveten om att det här knappast är något nytt. Kroppsideal har alltid funnits, även om de har sett olika ut. Men det är sorgligt att höra unga (egentligen har det inte med ålder att göra, men det blir enklare för att nå poängen) tjejer och killar klaga på sig själva, när de inte uppfyller idealet. Ingen uppfyller idealet. Ingen ser ut så, eftersom det är fabricerat. Och det måste vi prata om.

Snyggt

Något av det snyggaste jag vet är klassisk, nästan strikt klädstil i kombination med något som helt bryter. Som en tatuering som sticker fram. Någon piercing. Eller så enkelt som ett klädesplagg som egentligen inte riktigt passar ihop. Tisha med typ rockigt tryck till strikt dräkt. Örpluggar till tredelad kostym. Tatuerade armar till söt chic klänning. Och så vidare. Så snyggt.

Jag har en (i och för sig rätt liten) näspiercing. Jag skulle vilja ha en tatuering. Ska bara våga först. Och hitta rätt motiv. Och nej, det är inte nödvändigt. Men jag har sett många grymt snygga.

Om jag kommer att våga någon gång? Det återstår att se.

98/100