Arbetsmiljö, arbetsro och lärstilar

Jag har erfarenhet av så kallat kreativa arbetsprocesser. Många idéer som ibland sägs rakt ut, olika åsikter, testande, runda bord, soffor, kaffedrickande… För utomstående kan det helt säkert upplevas som rörigt och utan ordning och struktur. Och ingen arbetsro. Men det ger alltsomoftast resultat. Och en (läs jag) blir inte uttråkad. Det måste finnas många bollar liksom.

Jag har också erfarenhet av att sitta i tystnad och jobba till synes strukturerat. Traditionell arbetsro finns. I princip har jag själv inga problem att jobba så, men det kan hända att jag tappar fokus. Att jobba med samma uppgift, under tystnad. Då flyger åtminstone mina tankar lätt iväg.

Jag funderar lite på det här vad gäller arbetsro i skolsituationer. Visst, under genomgångar är det inte så dumt att lyssna. Och kanske anteckna. Men faktum är att jag också har varit på föreläsningar där vi inte fick anteckna. Och inte sitta i traditionell klassrumssittning. Vi uppmanades också att ifrågasätta och diskutera. Och faktum är att något händer med fokus då. Det blir ofta rätt så bra. Ovant, men bra.

Vidare till grupparbeten, förväntan och uppmaningen är ofta att prata tyst och anteckna fokuserat vad gruppen kommer fram till. Men alla funkar inte så. Tillbaka till den kreativa processen. Att sitta på bord, att stå upp och kanske rentav röra sig och prata med hela kroppen. Det är inte att vara ofokuserad. Det är bara en annan typ av arbetsprocess. Den finns definitivt i kreativa näringar och där innovationer görs. Måhända rörig, men den leder framåt. Och i vissa grupper är det arbetssättet som fungerar.

Dessutom är ju vi människor inte stöpta i samma form. Tystnad är behaglig och ger arbetsro för en del människor, medan den tvärtom kan vara direkt stressande för andra. I tystnaden hörs allt. Ventilation, knäppningar, skrapanden, andras andning. Den kategorin av människor får inte mycket gjort när det finns traditionell arbetsro, det vill säga tystnad. Och lär sig inte mycket heller.

Dilemmat är hur det här ska gå att få ihop. Alla kan inte få just sin ultimata situation jämt. Men kanske ibland.

Jag tror att det är viktigt att vara medveten om att vi just är så olika, och att det inte handlar om rätt eller fel.

Hur mår du på jobbet

Jag har ju hållit på en hel del med arbetsmiljö, och har varit huvudskyddsombud på två arbetsplatser. Visst har det varit stundtals jobbiga uppdrag, men jag har lärt mig mycket och börjat fundera än mer.

Av naturliga skäl har jag gått en hel del skyddsronder. De handlar mestadels om den fysiska arbetsmiljön. Skyddsronder är för övrigt i sin form mest lämpade att handla om den fysiska arbetsmiljön. Som jag förstår det är det många som överlag förknippar arbetsmiljöarbete med just det fysiska. Men den delen är den enkla delen. Tycker jag.

Det är jättebra att den organisatoriska och sociala arbetsmiljön uppmärksammas mer. Den är så otroligt viktig. Och om vi tittar på ohälsotalen känns det tydligt att stress och annat som har just med det organisatoriska och sociala på många sätt är mer centralt att ta tag i, än den fysiska arbetsmiljön. Nej, jag säger inte att vi ska strunta i den senare, men jag tror att behövs lite nya sätt att tackla arbetsmiljön i dagens arbetsliv.

Jag tänker att det borde vara lagstadgat med årliga undersökningar av hur den organisatoriska och sociala arbetsmiljön ser ut. Hur den fungerar. Men skyddsrond då, den görs ju varje år?! Visst, men jag tror att organisatorisk och social arbetsmiljö måste kartläggas på andra sätt. Genom att externa parter gör undersökningar och utredningar av hela organisationen, alltså att arbetsgivare och arbetstagare utreds på samma villkor. Det går inte att komma åt allt annars. Detta innebär inte att arbetsgivaren inte har ansvaret för arbetsmiljön. Det har hen alltid. Men att ha ansvar betyder inte per automatik att själv utreda. Det är en milsvidd skillnad faktiskt.

Tänk själv om (eller när faktiskt) en lönesättande chef frågar vad en tycker om hen. Hur en tycker att hen funkar som chef. Svaret blir troligen vagt. Vem vill säga till chefen att chefen inte fungerar (om så är fallet), när det är hen som har makt över ens lön? Troligen skulle väldigt få tala helt sanning, om ens någon. Självklart är det samtidigt väldigt viktigt att arbeta för att det ska finnas en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. Här känns exempelvis HR som en viktig funktion, som ligger mittemellan (som jag ser det).

Det är inte lätt med den här typen av frågor, men så fruktansvärt viktigt. Och jag tror, som sagt, att det är väldigt viktigt att inte blanda ihop det organisatoriska och sociala för mycket med det fysiska. Om ens alls. Det är två helt skilda saker, och bör behandlas som sådana.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något

Detta ska egentligen inte handla om mig, men kommer nog att göra det ändå. Jag börjar såhär. Jag är världsförälder. Stödjer Action Aid. Ger till tiggare när jag har kontanter (som bekant har en inte alltid det). Försöker alltid hälsa och le. Försöker vara medmänsklig. Försöker göra det som är rätt och stå upp för andra (och mig själv). Jag skriver om empati och medmänsklighet och respekt. Men visst skulle jag kunna göra mer.

Lite kan det gnaga ibland att jag inte så ofta orkar engagera mig rent handgripligt. Genom att åka till flyktingboenden och hjälpa till. Genom att delta i alla manifestationer och demonstrationer. Jag blir så imponerad av alla som gör det. Av alla som drar igång initiativ. Själv har jag som sagt mina ord. Kanske låter det ibland som propagerande, och det är det väl.

Det gnager också lite att det inte alltid går att leva upp till de egna idealen, utan vara trött och sur och irriterad i vardagen. För det kan jag vara (fråga min familj). Men kanske är det att helt enkelt vara mänsklig.

Jag tror dock att det där lilla är nog så viktigt. Att le mot en medmänniska, att stå upp för andras rättigheter. Det kan handla om en flykting eller en tiggare. Men det kan också handla om andra som far illa. Det händer ju tyvärr hela tiden här i vårt skyddade samhälle att människor inte har det bra. På olika plan.

Häromdagen läste jag exempelvis en artikel om att trots att ohälsotalen på grund av stress och dålig arbetsmiljö ökar på våra arbetsplatser lägger chefer allt mindre vikt vid socialt och organisatoriskt arbetsmiljöarbete. Att människor far illa och mår dåligt på sina jobb är inte viktigt. Att ekonomin slimmas är viktigare än att de som jobbar inte håller ihop. Att de går sönder. Jag blir ledsen och oerhört arg på sånt. De mänskliga värdena måste sättas högre. Överallt och alltid.