I mål

Det gick! Jag har skrivit 100 inlägg på 100 dagar. Upploppet blev kanske lite sent eftersom jag skriver först nu. Och eftersom jag valde att inte vara med helt officiellt gör det inget. Men jag fixade det.

Det har varit mestadels roligt (ok, några icke-inlägg har det blivit), så jag fortsätter. Kommer kanske inte blogga varje dag. Men relativt ofta. Nu får jag utmana mig själv istället.

100/100

Annonser

Vad jag skulle vilja

Nyss körde jag hem från en träff. Precis lagom förhållanden för att köra. Landsväg, bra ljus, torrt väglag. Då gillar jag att köra fort. Faktiskt skulle det vara kul att testa att köra riktigt fort någon gång. Alltså under ordnade förhållanden.

Jag skulle också vilja genomföra åtminstone en del av mina idéer. En del är jag på god väg med. Andra måste jag renodla mer. Således måste jag nog starta det där företaget jag har funderat på i åratal. Men det ska jag. Nu har jag faktiskt till och med skrivit en affärsidé. Nästan. Eller, jo, det har jag.

Jag skulle också vilja tågluffa på brittiska öarna med min familj. Bara vara liksom. Och insupa allt det brittiska, som jag tycker så mycket om. Även om vissa delar är rätt märkliga. Men ändå.

Jag skulle vilja skriva mer. Ja, men gör det då, kan en ju tycka. Och faktum är att den här utmaningen är en del av det syftet. Jag älskar ju att skriva. Mitt problem (om jag nu ska kalla det så) är att jag kan ha en tendens att vara ganska spretig i mina tankebanor och att jag är så intresserad av så mycket.

En annan, rätt fånig, grej är att jag någon gång skulle vilja göra ett Mensatest på riktigt. Bara för att liksom. Jag har gjort den lilla gratisvarianten flera gånger. Det har gått ganska bra. I vuxen ålder har jag kommit på att jag är mer logisk (på det sättet) än vad jag själv trodde. 

Jag skulle också vilja vara ännu modigare än vad jag är. Jag vill våga att testa okända isar. De kan bära, bara en vet hur en ska gå, och om en är smart. Och en kan ju inte veta hur tjock isen är.

Det finns mycket mer jag skulle vilja. Både stort och smått. Och det är på alla sätt bra, tycker jag.

99/100

Snyggt

Något av det snyggaste jag vet är klassisk, nästan strikt klädstil i kombination med något som helt bryter. Som en tatuering som sticker fram. Någon piercing. Eller så enkelt som ett klädesplagg som egentligen inte riktigt passar ihop. Tisha med typ rockigt tryck till strikt dräkt. Örpluggar till tredelad kostym. Tatuerade armar till söt chic klänning. Och så vidare. Så snyggt.

Jag har en (i och för sig rätt liten) näspiercing. Jag skulle vilja ha en tatuering. Ska bara våga först. Och hitta rätt motiv. Och nej, det är inte nödvändigt. Men jag har sett många grymt snygga.

Om jag kommer att våga någon gång? Det återstår att se.

98/100

Till mina barn

Det finns få jag kan bli så vansinnigt arg på. Men jag är oerhört stolt över er. Ni är trygga, smarta, roliga och duktiga. Jo, ni är fina också. Och det är roligt att prata med er och att se er med era vänner. Det är kul att ni har så bra vänner, och att följa dem också (lite på avstånd).

Jag och er pappa jobbar på att ni ska bli starka tjejer, och så småningom kvinnor, som vet vilka ni är. Som inte tar skit ni inte förtjänar. Som är självständiga och inte beroende av andra. Inte av oss heller faktiskt.

När ni ska ta nya språng i livet tänker vi såhär, jag och er pappa. Vill jag att ni ska göra detta? Oftast är svaret nej. Tror jag att ni kan? Om svaret är ja så bortser vi båda från svaret på fråga ett. Kan ni så kan ni och då får ni.

Visst är ni jobbiga ibland båda två. Och ni är ganska olika, både med tanke på personlighet och det faktum att det skiljer fem år på er. I år blir ni nio och fjorton, och det är häftig resa vi gör tillsammans. Ni är fan bäst! Älskar er!

97/100

Solstund med visst underhållningsvärde

Idag har solen lyst hela dagen. Egentligen är jag väl inte någon större soldyrkare. Men efter allt regn och all kyla var det skönt att softa i en solstol i några timmar. Då kom dagens underhållning.

Min äldsta dotter kom ut. Hon har pratat vitt och brett om att hon vill bli brun ett bra tag. Och det är ju helt ok. Men hon blev rastlös väldigt fort. Ändrade ställning varje minut. Sen finns ju den lilla detaljen insekter och flygfän också.

Vi kan väl säga att dottern och flygfän inte är världens mest kompatibla (känner igen mig där…). Således, varje gång en humla, en fluga eller vad som helst annat surrade förbi for hon upp, vilt viftandes.

Sedan skulle hon hämta mobilen, som hade dåligt batteri och snart var tvungen att laddas. In igen. Ut. Låna min mobil. In igen. Hämta bok. Ut. Och så fortsatte det ett bra tag tills hon till slut kom in i solningslunken. Då kom lillasyster med kompis och blåste såpbubblor. Bubblor som landade på storasyster. 

Ibland är det helt enkelt lättare än vanligt att hitta humorn i vardagen.

96/100

Att våga (och så lite koskräck)

Jag tror att det är viktigt att våga saker. Att inte bara fega ur. Och tro mig, jag har backat många gånger för att jag inte har vågat. Det händer fortfarande. Men nu försöker jag ta mig i kragen och hoppa i alla fall.

Rädd är jag för en hel del. Höjder är ungefär det värsta som finns. Dem undviker jag. Precis som bergochdalbanor. I alla fall oftast. Det är liksom bara läskigt att åka dem. Och högt. Och, inte att förglömma i det fallet, inte nödvändigt. Sånt gör jag inte.

Dessutom är jag inte jätteförtjust i många djur. Exempelvis har jag koskräck. Jo, kossor kan vara fina att titta på, på behörigt avstånd. Är de för nära, och för många, är de däremot jätteläskiga. Jag glömmer aldrig när bilen jag körde nästan fastnade i en kohage. Korna flockades runt den, och jag hörde deras andedräkt genom rutorna. Hjärtat slog i racerfart, och paniken var nära. Hur jag kom ut? Jag krypkörde till grinden, tutade jättemånga gånger, kastade mig fram och öppnade grinden och rusade tillbaka. Och jo, jag lyckades stänga grinden också.

Men vad jag vågar är att säga ifrån om jag tycker något är fel. Att stå upp för det jag tycker är rätt. Jag vågar testa att gå nya vägar – och det ska jag göra mer. Det tror jag är bra!

95/100

Ibland blir en bara arg på saker

Idag har jag snubblat över flera artiklar och annat, som irriterat mig så mycket att jag har skrivit arga statusuppdateringar på Facebook.

Först om den vedervärdiga företeelsen purity balls. Renhetsbaler, där småtjejer i tolvårsåldern lovar sin pappa att förbli oskulder och okyssta tills de gifter sig. Jag menar, vem kom på det? Eller det vet jag. Den ultrakonservativa kristna högern i USA. Fanatiker. Och fanatism är alltid farligt och läskigt, oavsett vilken dräkt den råkar ha.

Det extra trista är att den sugiga värdegrunden finns hos en del grupper här också, så även om renhetsbaler inte är direkt vanliga här finns liknande värderingar. Sånt blir jag arg på.

Vad jag också blir arg på är diskussionerna som förekommer runt föräldraförsäkringen. Som att barn skulle fara illa av att inte ha sin mamma hos sig hela tiden. Upp till tre års ålder. Jag började jobba heltid när barnen var sju månader. Bägge gångerna. Men de har en förälder till. Faktiskt. Pappor fixar att knyta an till och ta hand om barn precis lika bra faktiskt. Barn kan knyta an till sin pappa också. Faktiskt.

För övrigt anser jag att föräldraförsäkringen ska vara jämställd och därmed jämt uppdelad. Sedan får var och en välja själv. Men staten ska inte finansiera att den ena föräldern är hemma alla dagarna, och den andra ingenting.

93/100

Avslutning av bästa kursen

Rekommenderar att läsa ledarskap. Det är roligt och väldigt utvecklande. Jag avslutade (nästan) en sådan kurs på högskolan i Jönköping idag. Seminarium med opponeringar hela dagen, sedan avslutningsmiddag på restaurang med stora delar av klassen. Jag kommer faktiskt sakna deltagarna, och ska verkligen försöka hålla kontakten med dem.

Nu är det bara några smärre kompletteringar kvar, sedan har jag 15 högskolepoäng i operativt ledarskap. De kompletteringarna ska jag dock inte göra idag.

92/100

Tänk om kvinnofrågan aldrig funnits

Jag funderar ibland på om, inte minst kvinnliga, antifeminister hade varit det om feminister och kvinnosakskämpar inte hade funnits. Hade de varit nöjda med att inte kunna föra sin egen talan? Att först fadern och sedan den äkta mannen hade varit deras målsman? Att inte få rösta i allmänna val? Att deras äkta män hade haft rätt att aga dem?

De kvinnor som slogs för kvinnosaken sågs som okvinnliga manshatare. Tongångar åtminstone jag känner igen. Själv hatar jag inte män. Är ju till och med gift med en. Men jag är feminist. Och för jämställdhet. Och jag är jätteglad för alla starka och modiga kvinnor som stred för sin rätt. För min rätt. Jag vill nämligen ha de där rättigheterna.

Plus att jag vill ha lika lön för lika arbete. Jag vill ha lika villkor. Samma förutsättningar. Jag vill kunna vara den jag är, utan att bli dömd på förhand utifrån mitt kön, min bakgrund, hur jag ser ut, vad jag jobbar med eller vad som helst. Jag vill att alla ska ha den möjligheten. Den rätten. Rätten att kunna leva ett självständigt liv. Alla borde ha den rätten.

Men alla har inte det. Därför måste kampen fortsätta.

91/100